"Miserere" (fullständig titel: "Miserere mei, Deus", latin för "Ha barmhärtighet med mig, o Gud") är en tonsättning av Psalm 51 (Psalm 50 i Septuaginta-numrering) av den italienske kompositören Gregorio Allegri. Den komponerades under påve Urban VIII:s regeringstid, troligen under 1630-talet, för exklusivt bruk av Sixtinska kapellet under Tenebrae-gudstjänsterna under stilla veckan, och dess mystik förstärktes av oskrivna framförandetraditioner och utsmyckning. Den är skriven för tre körer, två med fem respektive fyra röster, med en tredje kör som sjunger gregorianska svar, där varje kör sjunger växelvis och ansluter för att sjunga slutet i ett av de mest igenkända och bestående exemplen på polyfoni, i detta fall i en niostämmig version.
Historia Komponerad omkring 1638 var Allegris tonsättning av "Miserere" en av de falsobordone-satser som användes av kören i Sixtinska kapellet under stilla veckans liturgi, en sed som går tillbaka åtminstone till 1514. Vid något tillfälle växte flera myter kring verket fram, troligen med ursprung i att renässanstraditionen av ornamentering som praktiserades i Sixtinska kapellet var i stort sett okänd utanför Vatikanen när verket blev välkänt. Denna påstådda sekretess förstärks av ett ofta upprepat uttalande om att det bara fanns "tre auktoriserade exemplar utanför Vatikanen, som innehas av kejsar Leopold I, Portugals kung, och fader Martini." Dock fanns kopior av stycket tillgängliga i Rom, och det framfördes också ofta på andra platser, bland annat i London, där framföranden så långt tillbaka som cirka 1735 är dokumenterade, till den grad att det på 1760-talet ansågs vara ett av de verk som "oftast" framfördes av Akademin för antik musik.
Ur samma påstådda hemlighetsmakeriet härrör en populär berättelse, stödd av ett brev skrivet av Leopold Mozart till sin hustru den 14 april 1770, att hans son Wolfgang Amadeus Mozart vid fjorton års ålder, under ett besök i Rom, först hörde stycket under onsdagsgudstjänsten och senare samma dag skrev ner det helt ur minnet. Tvivel har dock väckts kring mycket av denna berättelse, eftersom "Miserere" var känt i London, som Mozart besökte 1764–65, att Mozart hade träffat Martini på väg till Rom, och att Leopolds brev (den enda källan till denna berättelse) innehåller flera förvirrande och till synes motsägelsefulla påståenden. Mindre än tre månader efter att ha hört stycket och transkriberat det hade Mozart blivit berömd för sitt musikaliska arbete och kallades tillbaka till Rom av påve Clemens XIV, som öste beröm över honom för hans musikaliska genialitet och senare tilldelade honom Gyllene sporrens orden den 4 juli 1770.Wolfgang Amadeus Mozart, Mozart's Letters, Mozart's Life: Selected Letters, transl. Robert Spaethling, (W. W. Norton, 2000), 17.
De ursprungliga ornamenteringar som gjorde verket berömt var renässanstekniker som föregick själva kompositionen, och det var dessa tekniker som Vatikanen noggrant bevakade. Få skriftliga källor (inte ens Charles Burneys) visade ornamentiken, och det var detta som skapade legenden om verkets mysterium. Den romerske prästen Pietro Alfieri publicerade en utgåva 1840 med ornamentik, med avsikt att bevara den sixtinska körens framförandepraxis i både Allegris och Tommaso Bais (1714) tonsättningar. Verket transkriberades också av Felix Mendelssohn 1831 och Franz Liszt, och olika andra källor från 1700- och 1800-talen, med eller utan ornamentik, finns bevarade.
Den version som framförs mest idag, med det berömda "höga C" i andra halvan av fyrstämmig falsobordone, baseras på den som publicerades av William Smyth Rockstro i första utgåvan av Grove Dictionary of Music and Musicians (1880) och senare kombinerades med första versen i Burneys utgåva från 1771 av Robert Haas (1932). Eftersom denna version populariserades efter publiceringen 1951 av Ivor Atkins engelska version, där den ursprungliga latinska texten ersattes med Miles Coverdales översättning från Book of Common Prayer, och en efterföljande inspelning baserad på detta av Choir of King's College, Cambridge, har Allegris Miserere förblivit ett av de mest populära a cappella-körverken som framförts.
Inspelningar "Miserere" är ett av de mest frekvent inspelade styckena inom senrenässansmusik. En tidig och hylladGramophone Classical Good CD Guide inspelning av den är den från mars 1963 av kören vid King's College, Cambridge, dirigerad av David Willcocks, som sjöngs på engelska,BBC Radio 3's Breakfast programme (17 October 2011) och innehöll dåtidens diskantsång av gossopranen Roy Goodman. Denna inspelning var ursprungligen en del av en grammofon-LP-inspelning med titeln Evensong for Ash Wednesday, men Miserere har därefter återutgivits på olika samlingsskivor.
År 2015 släppte Sixtinska kapellkören sin första CD, inklusive den sixtinska kodexversionen från 1661 av "Miserere", inspelad i själva kapellet.
Framföranden av hela verket varar vanligtvis mellan 12 och 14 minuter.
I december 2008 sände BBC Four Sacred Music: The Story of Allegri's Miserere, presenterad av Simon Russell Beale, med en föreställning av The Sixteen under ledning av Harry Christophers.
Musik Verket är tonsatt som en falsobordone, en teknik som då ofta användes för att framföra psalmtoner på polyfont sätt. Allegris tonsättning är baserad på tonus peregrinus. Verserna växlar mellan en femstämmig sättning sjungen av den första kören (verserna 1, 5, 9, 13, 17) och en fyrstämmig sättning sjungen av den andra (verserna 3, 7, 11, 15, 19), varvat med gregorianska sångframföranden av de andra verserna. Båda körerna samlas i en niostämmig final i vers 20. De ursprungliga vokalstyrkorna för de två körerna var SATTB och SATB, men någon gång på 1700-talet transponerades en av de två tenorerna upp en oktav, vilket gav den SSATB-inställning som oftast framförs idag.
Referenser
Noter
Externa länkar
, live performance by The Gesualdo Six and the choristers of Blackburn Cathedral
Kategori:Körsång Kategori:Latinskspråkiga psalmer Kategori:Renässansmusik