Plano Piloto är den ursprungliga stadsplanen för Brasília, Brasiliens huvudstad. Planen utformades av stadsplaneraren Lúcio Costa och antogs 1957 som vinnande bidrag i den nationella tävlingen om Brasílias utformning.
Modernistiska planeringsideal Plano Piloto utformades enligt modernistiska stadsbyggnadsideal där staden planerades som en rationell och funktionellt organiserad helhet. Lúcio Costas plan betonade ordning, standardisering och tydlig uppdelning mellan olika funktioner såsom bostäder, arbete, trafik och rekreation.
Målet var att skapa en jämlik, hygienisk och effektiv stad anpassad till biltrafikens tidsålder, där bostadsområden integrerades med grönområden och lokal service och där den byggda miljön skulle bidra till social blandning och goda levnadsförhållanden. Att erbjuda bra boende och en god miljö var avgörande för att locka tusentals anställda inom statsförvaltningen att med sina familjer flytta till den nya huvudstaden Brasília från Rio de Janeiro.
Några av huvudidéerna:
Funktionsseparering mellan bostäder, arbete, administration, handel och rekreation, organiserade i tydliga zoner längs stadens huvudaxlar. Standardiserade bostäder organiserade som grannskapsenheter med definierad storlek och lokal service inom gångavstånd, inklusive skolor, närhandel, kyrkor och fritidsytor. Social blandning, där invånare från olika samhällsgrupper och yrken skulle bo i likvärdiga bostadsmiljöer. I stället för traditionella slutna kvarter stora sammanhängande grönområden mellan byggnader för ljus, ventilation och fri sikt. Separation av trafikslag med hierarkiskt vägnät, där genomfartstrafik, lokal trafik och gångrörelser skiljdes åt och traditionella gatukorsningar undveks genom planskilda lösningar och matargator. Storskalig planering anpassad till biltrafik som primärt transportmedel, med stora avstånd och tydlig struktur.
Utformning och struktur Plano Piloto har en karakteristisk form som ofta liknas vid ett flygplan, men i Lúcio Costas ursprungliga beskrivning utgår planen från ett kors. De två huvudaxlarna – den raka Monumentalaxeln och den böjda Bostadsaxeln – korsar varandra och bildar stadens grundstruktur.
Enligt Costa motsvarar denna korsform ”det primära tecknet för den som markerar ett territorium på en karta eller tar platsen i besittning”. Den ena axeln böjdes dock för att anpassas till topografin, vilket gav planen en form som i efterhand kom att tolkas som ett flygplan, en fjäril eller en trollslända. Dessa tolkningar betraktas därför ofta som senare populära beskrivningar snarare än den ursprungliga planeringsidén.
Monumentalaxeln Monumentalaxeln (Eixo monumental) utgör Plano Pilotos huvudsakliga representativa och institutionella ryggrad. Axeln löper i öst–västlig riktning och utformades som en ceremoniell boulevard avsedd för statliga funktioner och nationella symbolbyggnader. I den östra delen ligger Praça dos Três Poderes, där de tre statsmakterna samlas: kongressbyggnaden, presidentpalatset och högsta domstolen.
Längs axeln placerades även ministerierna i en strikt ordnad rad, samt kulturella och offentliga byggnader som katedralen, nationalteatern och museer. Monumentalaxeln kännetecknas av stora öppna ytor, breda trafikleder och en starkt symmetrisk komposition som betonar monumentalitet och statens närvaro i stadsrummet.
Bostadsaxeln Bostadsaxeln (Eixo residencial, Eixo rodoviário ’vägtrafikaxeln’, även Eixão) löper i nord–sydlig riktning och böjer sig mjukt längs stadens topografi. Den utformades som stadens huvudsakliga bostadsområde och organiseras i sekvenser av så kallade superquadras (storkvarter).
Med en idé om att demokratisera staden ville Lúcio Costa att varje superquadra skulle innehålla lägenheter i varierande storlekar. Detta för att främja social blandning av personer med olika statliga lönegrader och yrken. Det genomfördes dock inte på grund av den pressade tidplanen för projektet.
Varje superquadra består av grupper av flerbostadshus upphöjda på pelare och omgivna av grönområden. Inom eller i anslutning till dessa kvarter planerades lokal service såsom skolor, butiker, kyrkor och fritidsytor, vilket skulle skapa självförsörjande grannskapsenheter.
Trafiken separerades från bostadsmiljöerna genom lokala matargator och gångstråk, medan den genomgående biltrafiken koncentrerades till axelns huvudleder. Bostadsaxeln gav därmed uttryck för modernismens ideal om ljus, grönska, funktionell zonering och standardiserad bostadsplanering.
Arkitektur Den arkitektoniska gestaltningen av de viktigaste offentliga byggnaderna i Plano Piloto utfördes i stor utsträckning av Oscar Niemeyer. Hans modernistiska formspråk präglar många av byggnaderna längs Monumentalaxeln.
Betydelse Plano Piloto är ett av de mest kända exemplen på modernistisk stadsplanering från 1900-talet. Området upptogs 1987 på Unescos världsarvslista som ett kulturarv av internationellt värde, bland annat för sin konsekventa tillämpning av modernismens stadsbyggnadsideal.
Externa länkar 308 Sul, the Model Superblock (artsandculture.google.com) – En superquadras historia (engelska)
Källor
Kategori:Stadsplanering Kategori:Byggnader och anläggningar i Brasília