Feminismens "sexkrig" (engelska: Feminist sex wars, sex wars eller porn wars) är en benämning på en konflikt runt sexualitet mellan olika grenar inom feminismen. Det har främst gällt ibland hätska debatter kring sexuella uttryck som pornografi och vissa sexuella aktiviteter, under 1970- och 1980-talet och framför allt i den engelskspråkiga världen. Konflikten stod främst mellan förespråkare för kvinnors möjligheter att skapa egenmakt inom den rådande kulturen (se sexpositiv feminism) och radikal- och kulturfeministiska aktivister som hävdade att en social och kulturrevolution (se även kulturfeminism) var nödvändig. "Kriget" nådde sin höjdpunkt på 1980-talet, när feminister i bland annat USA utkämpade debatter och försökte genomdriva lagar som begränsande sexbranschen och en upplevt sexistisk kultur.
Den hårda debatten var/är ett slags kulturkrig mellan olika feministiska prioriteteringar. Där har den radikalfeministiska världsbilden kring orsakerna till könsmaktsordningen och upprätthållandet av patriarkatet ställts mot mer liberalt feministisk aktivism kopplad till den sexpositiva rörelsen.
Konflikten avstannade delvis under 1990-talet, i samband med att den tredje vågens feminism istället lyfte ett intersektionellt perspektiv med många olika maktordningar. I viss mån återkom den i samband med 2010-talets hårdnande debatter kring sexuella uttryck och mäns våld runt metoo-rörelsen, under den fjärde vågens feminism.
Historik Bakgrund
Den andra vågens feminism växte fram som ett resultat av 1960-talets kulturella omvälvningar i bland annat Europa och Nordamerika, och där kvinnor lyfte fram krav på ökade rättigheter i det förändrade samhället. Den sexuella revolutionen förde med sig en friare umgängeskultur, där en bättre tillgång på preventivmedel möjliggjorde fler tillfälliga sexuella relationer och en större synlighet för HBTQ-kulturen. Detta var en liberal och frihetlig utveckling där bland annat sexualiteten gavs större betydelse, inklusive de offentliga uttrycken av den. Som en följd av det öppnare och mer tillåtande samhällsklimatet skedde liberaliseringar i en mängd länders lagar, vilket bland annat gjorde den tidigare förbjudna pornografin laglig och även andra delar av sexbranschen mer synlig och i viss mån accepterad.
Denna liberalisering, parad med hur pornografins tillväxt mestadels gynnade skildringar av mäns sexuella fantasier, ledde till en besvikelse hos delar av 1970-talets feministiska rörelse, omkring resultaten av den sexuella revolutionen. Författare och publicister som Kate Millett, Andrea Dworkin, Gloria Steinem och Alice Schwarzer skrev böcker och startade tidningar (exempelvis Ms. och Emma) där en radikalfeministisk syn på kvinnokampen ofta var tydlig. Tidigt under 1970-talet uttryckte radikalfeministerna åsikten att en uttalad objektifiering av kvinnor och kvinnokroppen i samhället motverkade kvinnors möjlighet att betraktas som likvärdiga männen. Senare under decenniet fokuserades allt mer av arbetet mot att motverka den expanderande pornografiska filmindustrin, vilken ofta betraktades som del av – alternativt reklam för – mäns våld mot kvinnor. Under den andra vågens feminism lades generellt fokus på att motverka just mäns våld mot kvinnor.
Två motsatta perspektiv
De två sidorna i debatten formerades av två motsatta perspektiv:
feminister som kraftigt ville begränsa eller helst avskaffa pornografin som fenomen sexpositiva feminister som inte höll med om den andra sidans starkt kritiska syn på en rad sexuella fenomen, inklusive pornografi, erotica i allmänhet, prostitution, lesbiska sexuella praktiker, transkvinnors roll inom den lesbiska gemenskapen och sadomasochism.
Dessa tydliga skiljelinjer på en rad frågor kopplade till sexualitet bidrog till en splittring inom den feministiska rörelsen. Många historiker har betraktat det här "sexkriget" som slutet på den andra vågens feminism (som tog sin början runt 1963), men även som ett frö till den tredje feministiska vågen (från början av 1990-talet).Noterat i:
Aktivister mot pornografi 1976 organiserade Andrea Dworkin demonstrationer mot biovisningar av filmen Snuff i New York, men försök att starta en organisation runt en mer långsiktig feministisk kampanj mot pornografi kom då inte till stånd på östkusten. I Los Angeles ledde dock uppmärksamheten kring Snuff (en film som marknadsfördes som verkligt våld mot kvinnor) till bildandet av föreningen Women Against Violence Against Women (WAVAW), som även kampanjade emot Rolling Stones' album Black and Blue och dess enligt föreningen våldsförhärligande marknadsföring. USA:s feministiska aktivism mot pornografi växte när en liknande organisation (Women Against Violence in Pornography and Media, WAVPM) grundades året därpå i San Francisco; detta följde på en konferens om våld mot kvinnor arrangerad av lokala kvinnojourer. Tidiga medlemmar i den organisationen inkluderade Susan Griffin, Kathleen Barry och Laura Lederer.
WAVPM organiserade 1978 den första nationella konferensen runt pornografi i San Francisco, där man bland annat arrangerade den första "Take Back the Night"-marschen genom staden. Konferensen ledde till ett återuppväckt organiserande längre österut, vilket 1979 resulterade i bildandet av Women Against Pornography (WAP), samt att liknande föreningar och kampanjer kom till på andra ställen runt om i USA.
1983 grundade Page Mellish, en gång medlem i både WAVPM och WAP, Feminists Fighting Pornography för att fokusera på politisk aktivism med målet att begränsa den pornografiska industrin. Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon utarbetade vid denna tid civilrättsliga lagförslag som var tänkta att ge personer som "drabbats" av pornografi möjlighet att stämma producenterna.
Sexpositiva feminister
Från 1979 framträdde den feministiska journalisten Ellen Willis som en av de tidiga kritiska rösterna mot anti-pornografi-feministerna, för vad hon såg som puritanism, moralistisk auktoritarianism och hot mot yttrandefriheten. Hennes essä "Lust Horizons: Is the Women's Movement Pro-Sex?" från 1981 är ursprunget till etiketten pro-sex feminism, senare omformulerad som sexpositiv feminism.Ellen Willis, Lust Horizons: The 'Voice' and the women's movement , Village Voice 50th Anniversary Issue, 2007. Det här är inte Willis' ursprungliga essä men en retrospektiv essä som nämner "Lust Horizons" som ursprunget till termen. En lätt reviderad version av den ursprungliga essän kan läsas i boken No More Nice Girls, pp. 3–14. I reaktion mot den anti-pornografiska feministiska grupperingen lyfte de sexpositiva feministerna fram sex som en möjlighet till njutning för kvinnor, och man såg den anti-pornografiska argumentationen som i praktiken allierad med den kristna högerns politiska krig mot tillfälligt sex och pornografi.
Tidiga sexpositiva grupper inkluderade Samois, en förening för BDSM-intresserade lesbiska i San Francisco. Bland Samois' medlemmar fanns Gayle Rubin och Pat Califia. 1981 grundades den snarlika organisationen Lesbian Sex Mafia i New York. Dworkins och MacKinnons försök att få sina lagförslag godkända i olika städer ledde till att Ellen Willis 1984 grundade Feminist Anti-Censorship Taskforce (FACT), med skydd för yttrandefriheten som mål. Fem år senare bildades Feminists Against Censorship i Storbritannien, och 1992 grundades Feminists for Free Expression i USA av Marcia Pally, och med Nadine Strossen, Joan Kennedy Taylor, Veronica Vera och Candida Royalle som medlemmar.
Viktiga händelser I oktober identifierade USA:s stora kvinnoorganisation National Organization for Women (NOW) det som kommit att beskrivas som "Big Four". Detta gjorde de genom att markera att pederasti, pornografi, sadomasochism och offentligt sex handlade om "exploatering, våld och brott mot privatlivets helgd", och inte om "sexuell läggning eller sexuella preferenser".
En av de mer ihågkomna konflikttillfällena under denna tid skedde 1982, vid konferensen om sexualitet vid Barnard College (del av Columbia University). Anti-pornografi-feminister hade uteslutits från konferensens planeringskommitté, vilket ledde till att dessa istället arrangerade demonstrationer utanför konferenslokalerna i syfte att klargöra sina åsikter.
Debattämnen De två sidorna i det feministiska sexkriget var oense i ett antal olika frågor. Detta resulterade i intensiva debatter både i och utanför olika publikationer.
Pornografi
Mot slutet av 1970-talet skiftade mycket av den feministiska rörelsen sitt fokus från lesbisk feminism mot frågor som på andra sätt berörde sexualitet. Pornografi växte inom kort fram som en av de viktigaste problemområdena runt sexualitet, men ämnet väckte också åsikter från olika håll inom de feministiska leden. Där stod aktivister som förfäktade avskaffande av alla typer av pornografi emot "sexpositiva" feminister som såg mediet som del av yttrandefriheten och med möjligheter även för feminister och kvinnor. Anti-pornografi-aktivism utvecklades ur grundläggande argument som visades upp av lesbiska, inklusive runt patriarkala sexuella relationer. Ellen Willis beskrev dessa relationer som "baserade på manlig makt uppbackat av våld". Utifrån det här perspektivet sågs pornografi som skapat uteslutande av män, för män och som en direkt spegling av en könsmaktsordning och sexuella relationer styrda av män. En annan tanke som anti-pornografi-feministerna hämtat ur den lesbiska feminismen är att sexualiteten handlar om att skapa ett medkännande band och en långsiktig relation med en annan människa, vilket står i motsats till tron på de sexuella handlingarnas rent fysiska natur.
I sin bok Pornography: Men Possessing Women argumenterade Andrea Dworkin för att pornografins väsen handlar om manlig makt, och att mediet/genren därför enkom är skadlig för kvinnor och deras välbefinnande. Dworkin menade att pornografin är skadlig inte bara via dess framställning utan också i sitt konsumerande, eftersom tittaren kommer att internalisera pornografins misogyna porträttering av kvinnor. Robin Morgan summerade dessa ståndpunkter hos anti-pornografi-feminister, om att pornografi och mäns våld mot kvinnor är sammanlänkade, i sitt uttalande "pornografi är teorin, våldtäkt är praktiken".
Anti-pornografi-rörelsen har kritiserats av de sexpositiva feministerna som en kamp för att undertrycka sexualiteten och öka censuren i samhället. I sin artikel "Thinking Sex: Notes for a Radical Theory of the Politics of Sexuality" definierade Gayle Rubin sexuell frigörelse som ett feministiskt mål, och hon förnekar att anti-pornografi-feministerna skulle tala för alla feminister. Hon har istället framkastat att vad som behövs är en teori runt sexualitet som inte har feministisk koppling. I boken XXX: A Woman's Right to Pornography sammanfattar Wendy McElroy det sexpositiva perspektivet som "fördelarna som pornografin skänker kvinnor väger ofantligt mycket tyngre än någon av dess nackdelar".
Debatten runt pornografi mellan radikala och libertarianska feminister har fokuserat kring beskrivningen av kvinnlig sexualitet i förhållande till den manliga dito, i den här typen av medieuttryck.Ferguson, A. 1984. "Sex War: The Debate between Radical and Libertarian Feminists." Chicago Journals. 10 (1): 106–112. Radikalfeminister trycker på att pornografin visar upp objektifiering och normalisering av sexuellt våld genom presentationen av specifika sexuella handlingar. Libertarianska feminister är å andra sidan oroade över stigmatiseringen av sexuella minoriteter och den i praktiken krympta möjligheten att utforska olika typer av sexuella handlingar som skulle bli följden av ett avskaffande av pornografi.
Sadomasochism