Snabbkolonisationslagen var en finländsk lag som stiftades år 1940 efter vinterkriget för att bereda den förflyttade befolkningen från de till Sovjetunionen avträdda eller utarrenderade områdena nya hem och utkomstmöjligheter. Lagens genomförande avbröts av fortsättningskriget (1941–1944). Vid krigets slut stiftades 1945 jordanskaffningslagen, vilken även gav rätt till jord åt frontmän, krigsänkor och andra jordbehövande.

Lagens tillkomst och innehåll Snabbkolonisationslagen utarbetades och godkändes av riksdagen inom tre månader efter vinterkrigets slut i mars 1940. Kommittén som beredde lagen leddes av professor och tidigare statsminister T. M. Kivimäki, som lämnade sitt betänkande redan i mitten av april 1940; oenigheter om priset på inlöst mark fördröjde dock lagens antagande till slutet av juni.

Lagen syftade till en radikal jordreform där befintlig odlingsmark styckades till småbruk för att bosätta över 200 000 som haft jordbruket som näring. Den radikala lagen grep direkt in i den privata äganderätten, men fortsatte till sin anda den tradition som inletts med torparlagen år 1918 och år 1922.

Centralt i genomförandet var att inlösa mark från redan odlingsdugliga jordar. En stor del av snabbkolonisationslägenheterna placerades därför i södra Finland, och ungefär en tredjedel av marken skulle inlösas av privata jordbrukare. Det ansågs politiskt angeläget att förhindra att en jordlös evakueringsbefolkning radikaliserades.

Genomförande och avbrott Verkställigheten leddes av lantbruksministeriets kolonisationsavdelning (förkortat ASO på finska), som inrättats 1938 som efterföljare till Kolonisationsstyrelsen. I ASO:s rådgivande delegation ingick bland andra Veikko Vennamo, som tjänstgjorde som generalsekreterare för snabbkolonisationen och efter fortsättningskriget steg till ASO:s överdirektör, och Johannes Virolainen. Båda profilerade sig som förespråkare för den förflyttade befolkningens sak.

Lagens genomförande hann inte slutföras. Endast en minoritet av dem som tilldelats snabbkolonisationslägenheter hade hunnit flytta till sin slutgiltiga placeringsort innan fortsättningskriget avbröt verkställandet. Många avstod sedan från sin rätt efter att Finlands armé återerövrat de karelska områden och de fick möjlighet att fytta tillbaka till sin hembygd.

Språkfrågan

De svenskspråkiga områdena Snabbkolonisationslagen väckte starka reaktioner bland finlandssvenskar, där den förknippades med en oro för att de svenskspråkiga områdena skulle få en stor finskspråkig befolkning. Bland finskspråkiga politiker med nära band till Agrarförbundet och ASO fanns föga förståelse för Svenska folkpartiets strävan att skydda de svenskspråkiga områdenas språkliga karaktär. Södra Finlands odlingsmarker fick enligt dem inte skyddas med språkpolitiska argument, eftersom det ansågs diskriminera karelarna.

I slutet av september 1940 höll Svenska folkpartiet (SFP) en extra partikongress som fördömde att den förflyttade befolkningen inte placerades jämnare över hela landet och att nyodling inte beaktades tillräckligt. I januari 1941 samlades Folktinget för andra gången i historien för att ge uttryck för kritiken för snabbkolonisationslagen. SFP åberopade språklagen, vars anda förutsatte att de svenskspråkiga områdenas språkliga karaktär skulle bevaras.

Svenskspråkiga politiker kampanjade också för rätten till ersättningsjord. Enligt lagen hade jordägare som ålades att avträda mark i princip rätt att i stället anskaffa ersättningsmark på annat håll, som då skulle tilldelas de karelska nyodlarna, men villkoren var strikta och de svenskspråkiga ville bland annat förlänga tidsfristen.

Regeringskrisen våren 1941 Våren 1941 ledde frågan om ersättningsjord till en regeringskris. Förlängd tid beviljades inte, eftersom man inte ville ge efter för vad som uppfattades som godsägarnas vilja att skydda sin mark på bekostnad av de karelska nyodlarna. Inrikesminister Ernst von Born, tillika SFP:s ordförande, bar ansvaret för bosättningsfrågan för den evakuerade befolkningen och utkämpade i Rangells regering en hård kamp mot agrarförbundets representanter om tillämpningen av lagen. Han konstaterade att man inte heller under en kris kunde ge avkall på att bevaka sina rättigheter om de svenskspråkiga ville trygga sin ställning i framtiden. När riksdagen i maj 1941 förkastade SFP:s krav avgick von Born ur regeringen, och därmed upplöstes den allpartiregering som upprätthållits sedan vinterkrigets slut.

Se även Förflyttad befolkning

Källor

Vidare läsning

Kategori:Finlands historia under självständigheten