Amoraim (judeo-babylonisk arameiska: (amoraim), singular amora ( (amora); "de som säger" eller "de som talar inför folket", "uttolkare") var judiska lärde verksamma cirka 200–500 e.Kr. i främst Babylonien och Israels land. De vidareutvecklade, tolkade och förklarade den muntliga Torahns lära efter dess första kodifiering, och deras juridiska diskussioner och debatter sammanställdes senare i Gemara. Amoraim efterträdde tannaim i den klassiska raden av judiska lärde män; medan tannaim främst förmedlade den ännu okodifierade muntliga traditionen, ägnade sig amoraerna åt dess analys och systematisering.
Amoraim var verksamma vid flera stora judiska lärocentrum, särskilt i Sura, Pumbedita och Nehardea i Babylonien, samt i Tiberias och Caesarea i Israels land. Deras diskussioner och rättsliga resonemang utgör Gemara, som tillsammans med Mishna bildar Talmud, i dess babyloniska respektive jerusalemitiska version.
De babyloniska amoraim kom särskilt att prägla den senare rabbinska traditionen genom Babyloniska Talmud, vilken blev normativ inom större delen av judendomen. Efter amoraim följde savoraim, som kom att vidareutveckla talmudtexten.
Referenser
Kategori:Babylonien Kategori:Rabbiner