miniatyr|Olika designer av rör Trumhinnerör, plaströr, ventilationsrör, öljett eller tryckutjämnande rör, är ett litet rör som förs in i trumhinnan via ett kirurgiskt ingrepp som kallas myringotomi för att hålla mellanörat luftat under en längre tid, vanligtvis för att förhindra vätskeansamling i mellanörat.
Själva röret tillverkas i en mängd olika utföranden, oftast formade som en öljett för kortvarig användning, eller med långa flänsar och ibland liknar de en T-form för långvarig användning. Material som används för att tillverka rören är ofta gjorda av fluorplast eller silikon, vilket till stor del har ersatt användningen av metallrör gjorda av rostfritt stål, titan eller guld.
Medicinska användningsområden Insättning av plaströr är ett av de vanligaste pediatriska kirurgiska ingreppen i USA, där 9% av barnen har fått sina rör placerade någon gång i livet. Plaströr placeras vanligtvis i en eller båda trumhinnorna för att hjälpa barn som lider av återkommande akut mediaotit (öroninflammation) eller ihållande sekretorisk mediaotit (ibland kallad "limöra").
I Sverige får drygt 10 000 barn rör insatta årligen. Enligt Nationella kvalitetsregistret för öron-näs- och halssjukvård avser cirka 75% av rörsättningarna barn med sekretorisk mediaotit (SOM) och 21% barn med recidiverande akuta mediaotiter (rAOM) medan resterande 4% görs på andra indikationer.
Trumhinnerör förbättrar dräneringen, låter luft cirkulera i mellanörat och erbjuder en direkt väg för antibiotika att nå mellanörat. Insättning av rör har visat sig förbättra hörseln hos barn med kvarstående sekretorisk mediaotit (vätska i mellanörat) och kan leda till färre öroninflammationer hos barn som ofta får öroninflammationer. När de väl har satts in är korttidsrör utformade för att sitta kvar i trumhinnan i 6–15 månader, medan långtidsrör är avsedda att sitta kvar i 15–18 månader. Trumhinnerör faller vanligtvis ut av sig själva när trumhinnan läker med tiden, men ibland kan de fastna i trumhinnan och kräva kirurgisk hjälp för att tas bort.
Svenska nationella riktlinjer för indikationer för rörbehandling hos barn
Barn med dubbelsidig SOM som pågått under minst 3 månader, som har en verifierad hörselnedsättning på ≥25 dB (TMV4). Barn med dubbelsidig SOM som pågått under minst 6 månader, som har en verifierad hörselnedsättning på ≥25 dB (TMV4). Barn med annat funktionshinder som kan påverka kommunikationsförmågan ska erbjudas rörbehandling mera frikostigt. Barn som tidigt får recidiv av SOM med funktionsnedsättande hörselnedsättning när båda rören stötts ut, ska erbjudas nya rör snarast. Barn med ensidig verifierad SOM bör endast rörbehandlas om de har uttalade symptom. Rörbehandling kan övervägas till barn som efter att ha remitterats til ÖNH-mottagningen efter minst 3 säkerställda AOM-episoder under 6 månader får ytterligare en säkerställd AOM-episod inom en 1-2 månaders observationsperiod.
Biverkningar Otorré (öronflytning) är den vanligaste komplikationen vid insättning av trumhinnerör och drabbar mellan 25–75% av de barn som genomgår ingreppet. Sköljning med saltlösning och antibiotikadroppar i samband med operationen är effektiva åtgärder för att minska förekomsten av otorré, vilket är anledningen till att örondroppar med antibiotika inte rutinmässigt ordineras. Om barn får ihållande öronsekretion eller ny flytning två veckor efter operationen är örondroppar med antibiotika en effektiv behandling och har visat sig fungera bättre än antibiotika i tablett- eller flytande form som tas via munnen. Frekvent användning av örondroppar hos barn kan ha en ototoxisk effekt (skadlig påverkan på hörseln), vilket är varför användning av örondroppar med antibiotika efter operation endast bör rekommenderas av utbildad vårdpersonal.
Potentiella risker med insättning av trumhinnerör hos barn inkluderar både narkos i samband med ingreppet och biverkningar efter att rören satts in. Uppskattningar av andra biverkningar relaterade till att rören sitter i trumhinnan inkluderar:
Kvarstående perforation i trumhinnan (1–6%); långtidsrör jämfört med korttidsrör, upprepade rörinsättningar samt högre ålder vid insättning är förknippade med ökad risk för perforation. Blockering av röret (7–10%). Bildning av granulationsvävnad (4–5%). Röret faller ut för tidigt (3,9–4%). Röret förflyttas från trumhinnan in i mellanörat (0,5%).
Långsiktiga effekter inkluderar synliga förändringar i trumhinnan såsom tympanoskleros, fokal atrofi eller retraktionsfickor.Dessa förändringar läker vanligtvis av sig själva och kräver oftast ingen medicinsk behandling eller leder till kliniskt betydande hörselproblem.
Kirurgiskt ingrepp kan behövas vid kvarstående perforation eller om rören sitter kvar för länge. Kvarstående perforationer behandlas med tympanoplastik, vilket har en framgångsgrad på 80–90%. De flesta rör faller ut av sig själva när trumhinnan läker, men när rören sitter kvar efter 2–3 år tas de ofta bort för att förebygga komplikationer.
Kirurgisk ingrepp Myringotomi med insättning av tympanostomirör utförs av en öron-näsa-halsläkare (otolaryngolog) och är ett av de vanligaste kirurgiska ingreppen hos barn. År 2006 stod detta ingrepp för mer än 20% av alla dagkirurgiska operationer hos barn. Även om myringotomi med insättning av tympanostomirör kan utföras polikliniskt under lokalbedövning hos ungdomar och vuxna, krävs generell anestesi för barn eller patienter som kan ha svårt att ligga stilla under ingreppet.
Under ingreppet görs ett litet snitt i trumhinnan med hjälp av antingen en myringotomikniv eller en CO2 laser. Mellanörat sköljs därefter vanligtvis noggrant med fysiologisk saltlösning innan tympanostomirören sätts in. Antibiotikadroppar används ofta under operationen när rören har placerats, men ordineras inte rutinmässigt efter ingreppet om det inte rekommenderas av läkare av individuella skäll.
Efter operationen rekommenderas det att barn håller öronen torra under de första två veckorna för att minska risken för komplikationer. Efter två veckor behöver barnen inte använda öronproppar vid simning eller vidta andra åtgärder för att förhindra att vatten kommer in i öronen, eftersom risken för biverkningar är minimal. Det har uppskattats att ett barn skulle behöva använda öronproppar i 2,8 år för att förebygga en enda extra öroninflammation.
Resultat Trumhinnerör sitter vanligtvis kvar i trumhinnan mellan sex månader och två år, och cirka 14% av barnen behöver få rör insatta mer än en gång. Trumhinnan läker oftast utan att lämna kvar något hål där röret suttit, men hos ett mindre antal patienter kan en kvarstående perforation uppstå.
Hos barn med sekretorisk mediaotit (”limöra” eller vätska bakom trumhinnan) minskar trumhinnerör förekomsten av vätska i mellanörat med cirka 33% och förbättrar hörseln med 5–12 decibel inom 1–3 månader efter ingreppet. Någon långsiktig förbättring av hörseln har däremot inte kunnat påvisas 12–24 månader efter operationen.
För barn med återkommande episoder av akut öroninflammation råder viss oenighet kring hur effektiva trumhinnerör är för att minska antalet infektioner. Dock råder enighet om att rör har en viktig funktion genom att möjliggöra dränering av infektioner och ge direkt åtkomst till mellanörat för behandling med örondroppar med antibiotika. Detta hjälper vårdpersonal att identifiera orsaken till infektionen så att behandlingen kan anpassas bättre och behovet av antibiotika som ges systemiskt kan minska.
Historia Den första myringotomin utfördes år 1649 när den franske anatomen Jean Riolan märkte en förbättring av en patients hörsel efter att oavsiktligt ha perforerat patientens trumhinna med en öronsked. Under nästan tvåhundra år studerade och debatterade forskare de potentiella fördelarna med myringotomi innan de tyska forskarna Martell Frank och Gustav Lincke år 1845 stod för den första dokumenterade användningen av trumhinnerör. Dessa forskare använde ett cirka 6 mm långt guldrör i ett försök att förhindra att trumhinnan slöt sig efter myringotomin.
Mellan 1845 och 1875 tillverkades sju olika typer av trumhinnerör av material som gummi, silver, aluminium och guld. Rören användes dock inte i någon större omfattning eller accepterades brett på grund av komplikationer såsom att de föll in i mellanörat, föll ut ur örat eller täpptes igen. År 1952 återintroducerades trumhinneröret när den amerikanske öron-, näs- och halsläkaren Beverly Armstrong presenterade det som en ny behandling för kronisk sekretorisk mediaotit. Detta ledde till att många olika typer av rör utvecklades och studerades under 1900-talet.
I dag används trumhinnerör av silikon och fluorplast oftare än metallrör av rostfritt stål, titan eller guld. Forskning har inletts kring metoder för att minska bildningen av biofilm på trumhinnerör, exempelvis genom att belägga rören med antibiotika före insättning för att förebygga tilltäppning eller infektion, men det finns ännu inte tillräckligt med data för att avgöra hur effektivt detta är. Även upplösbara rör undersöks som möjliga alternativ till dagens rörmaterial.
Referenser
Kategori:Otorinolaryngologi Kategori:Implantat