Ställningskrig (från tyska Stellungskrieg med samma betydelse) är en fas i en militär konflikt där frontlinjer stabiliseras och defensiv taktik är mer effektiv än offensiv. Ett exempel på en sådan miljö är skyttegravskriget i första världskriget, ett annat frontlinjen under större delen av rysk-ukrainska kriget.

Ordet ställningskrig används även som begrepp för en statisk situation i andra typer av konflikter. Den militära motsatsen till ställningskrig är rörligt krig.

Utformning och historik Under ett ställningskrig prioriteras skyddet mot fiendens ofta dödliga vapen, relativt olika offensiva satsningar. Benämningen har i svenska språket använts för olika typer av främst historiska konflikter, som under grekernas krig mot perserna (där grekiska skyddsvallar skulle tjäna som skydd mot perserna över Korintiska näset). Det har använts för sjökrig som är relativt stillastående, liksom på konflikter i överförd betydelse.

Första världskriget Under första världskrigets skyttegravskrig, vilket inleddes redan hösten 1914, hindrade kulsprutor och olika typer av artilleri effektivt alla större trupprörelser på det öppna fältet, samtidigt som flygplan och stridsvagnar ännu inte tagits i offensiv tjänst i någon större skala. Resultatet blev att de olika sidorna försvarade sig emot fiendens eldgivning med hjälp av skyttegravar och underjordiska fort. Dessutom hindrade man fienden från att närma sig genom taggtrådshinder och utläggning av trampminor. Under kriget varierade avståndet mellan de båda sidornas kontrollerade mark – ingenmanslandet – från 50 till några hundra meter. Försöken att döda fienden fick en annan karaktär, och exempelvis utvecklades granatkastaren (ur mörsaren) som ett sätt att på avstånd kunna leverera granater rätt ner i skyttegravarna. Under första världskriget krävdes ofta minst fyra eller fem gånger så många anfallande soldater för att på ett realistiskt vis kunna övermanna fiendens försvar.

I slutet av första världskriget introducerades stridsvagnen som ett sätt att bryta stilleståndet längs med frontlinjerna. Slaget vid Cambrai 1917 sägs ibland vara ett genombrott för pansarkrafter som offensiv kraft i krigföringen. Det dröjde dock ytterligare ett år innan kriget avgjordes.

Rysk-ukrainska kriget Även det rysk-ukrainska kriget är i mångt och mycket ett ställningskrig, där de båda sidorna använder samma typer av vapen. Luftkriget utkämpas i första hand med drönare och ballistiska missiler, men utan att kunna påverka frontlinjerna på något dramatiskt sätt. Minfält hindrar också snabba truppförflyttningar.

Rysslands anfallkrig i Ukraina har med tiden tenderat att bli mer av ett utnötningskrig, med tendenser till frusen konflikt. Detta liknar vissa andra frontlinjer i före detta Sovjetunionen, där Ryssland stöder eller stött en lokal upprorsmakare med militärt inflytande som följd: Transnistrien, Abchazien och Sydossetien. Även annekteringen av Krim och stödet till utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk kännetecknades efter ett tag som frusna konflikter.

Etymologi Ordet ställningskrig kommer från tyskans Stellungskrieg med samma betydelse. Det har använts i svenskan sedan 1900, sedan 1986 i överförd betydelse om motsvarande läge i andra typer av konflikter.

Referenser

Kategori:Krigföring Kategori:Befästningskonst