Jeremias bok (hebreiska: ספר יִרְמְיָהוּ) är den andra av de större profeterna i den hebreiska bibeln och den andra av profeterna i det kristna Gamla testamentet. Överskriften i kapitel Jeremia 1:1–3 identifierar boken som "Jeremias ord, son till Hilkia". Av alla profeter framträder Jeremia tydligast som person, då han grubblar för sin skrivare Baruk om sin roll som Guds tjänare med få goda nyheter för sin publik.
Hans bok är avsedd som ett budskap till judarna under den babyloniska fångenskapen, där han förklarar exilens katastrof som Guds svar på Israels hedniska dyrkan: folket, säger Jeremia, är som en otrogen hustru och upproriska barn, deras otrohet och upproriskhet gjorde domen oundviklig, även om återställning och ett nytt förbund förebådas. Autentiska orakel av Jeremia finns troligen i de poetiska delarna i kapitel 1 till 25, men boken som helhet har redigerats och utökats kraftigt av profetens anhängare (inklusive kanske hans följeslagare, skrivaren Baruk) och senare generationer av Deuteronomister.
Den har funnits i två distinkta men relaterade versioner, en på bibelhebreiska och den andra känd från Septuaginta-grekiska översättningen. Datumen för de två (grekiska och hebreiska) kan antydas av att grekiskan visar oro som är typiska för den tidiga persiska perioden, medan den masoretiska (dvs. hebreiskan) visar perspektiv som, även om de var kända under persiska perioden, inte nådde sin förverkligande förrän på 200-talet f.Kr.
Struktur Det är svårt att urskilja någon struktur hos Jeremia, troligen eftersom boken hade en så lång och komplex kompositionshistoria. Den kan delas in i ungefär sex sektioner:
Kapitel 1–25 (Den tidigaste och huvudsakliga kärnan i Jeremias budskap) Kapitel 26–29 (Biografiskt material och interaktion med andra profeter) Kapitel 30–33 (Guds löfte om återställelse, inklusive Jeremias "nya förbund" som tolkas annorlunda inom judendomen än i kristendomen) Kapitel 34–45 (Främst interaktion med Sidkia och Jerusalems fall) Kapitel 46–51 (Gudomlig straff över nationerna runt Israel) Kapitel 52 (Appendix som återberättar Andra Kungaboken)Andra Kungaboken 24:18–25:30
Sammanfattning
Historisk bakgrund Bakgrunden till Jeremia beskrivs kort i bokens överskrift: Jeremia började sin profetiska mission under kung Josias trettonde år (omkring 627 f.Kr.) och fortsatte efter kung Sidkias elfte år (586 f.Kr.), " i den femte månaden, som Jerusalems befolkning fördes bort i fångenskap".Jeremia 1:3 Under denna period införde Josia religiösa reformer; Babylon förstörde Assyrien; Egypten införde kortvarigt vasallstatus över Juda rike; Babylon besegrade Egypten och gjorde Juda till babylonisk vasall (605 f.Kr.); Juda gjorde uppror men underkuvades återigen av Babylon (597 f.Kr.); och Juda gjorde återigen uppror.
Det senare upproret var det sista: Babylon förstörde Jerusalem och dess tempel och förvisade kungen och många av de ledande medborgarna år 586 f.Kr., vilket avslutade Judas existens som ett självständigt eller kvasi-självständigt kungarike och inledde den babyloniska exilen.
Översikt Boken kan enkelt delas in i biografiska, prosa- och poetiska trådar, som var och en kan sammanfattas separat.
Det biografiska materialet finns i kapitel 26–29, 32 och 34–44, och fokuserar på händelserna som ledde fram till och omgav Jerusalems fall av babylonierna år 587 f.Kr.; den ger exakta datum för profetens verksamhet som började 609 f.Kr. De icke-biografiska prosaavsnitten, såsom tempelpredikan i kapitel 7 och förbundsavsnittet i Jeremia 11:1–17,Jeremia 11:1–17 är utspridda genom hela boken och visar tydliga likheter med deuteronomisterna, den skola av författare och redaktörer som formade serien av historiografier från Domarboken till Kungaböckerna. Även om det är osannolikt att de kom direkt från Jeremia, kan de mycket väl ha sina rötter i traditioner om vad han sade och gjorde.
Det poetiska materialet finns till stor del i kapitel 1–25 och består av orakel där profeten talar som Guds budbärare. Dessa passager, som behandlar Israels otrohet mot Gud, kallelsen till omvändelse och attacker mot det religiösa och politiska etablissemanget, är till största delen odaterade och saknar tydlig kontext. Ändå är det allmänt accepterat att de representerar Jeremias läror och är det tidigaste stadiet av boken. Till dem besläktade, och troligen också en spegling av den autentiska Jeremia, finns ytterligare poetiska avsnitt av mer personlig natur, som har kallats Jeremias bekännelser eller andliga dagbok. I dessa dikter plågas profeten över sitt till synes misslyckande med uppdraget, fylls av bitterhet mot dem som motsätter sig eller ignorerar honom, och anklagar Gud för att ha förrått honom.
Sammansättning
Texter och handskrifter Jeremias bok finns i två versioner: en grekisk översättning av texten i Septuaginta, daterad till de sista århundradena f.Kr. och funnen i de tidigaste kristna handskrifterna, samt den masoretiska hebreiska texten i traditionella judiska biblar. Den grekiska versionen är ungefär en åttondel kortare än den hebreiska och ordnar materialet annorlunda. Motsvarigheter till båda versionerna hittades bland Dödahavsrullarna, så det är tydligt att skillnaderna markerar viktiga steg i överföringen av texten.
De flesta forskare menar att den hebreiska texten som ligger till grund för Septuaginta-versionen är äldre än den masoretiska texten, och att den masoretiska texten utvecklades antingen från denna eller från en nära besläktad version.The Oxford Handbook of the Prophets, Oxford University Press, 2016, edited Carolyn Sharp, author Marvin A Sweeney, p. 456 Den kortare versionen blev så småningom kanonisk i Grekisk-ortodoxa kyrkan, medan den längre antogs inom judendomen och i västerländska kristna kyrkor.
Kompositionshistorik Det är allmänt accepterat att de tre typerna av material som är insprängda i boken – poetiskt, berättande och biografiskt – kommer från olika källor eller kretsar. Autentiska orakel av Jeremia finns troligen i de poetiska delarna i kapitel 1–25, men boken som helhet har redigerats och utökats kraftigt av anhängare (inklusive kanske profetens följeslagare, skrivaren Baruk) och senare generationer av deuteronomister. Datumet för de slutliga versionerna av boken (grekiska och hebreiska) kan antydas av att den grekiska visar tecken på oro som är typiska för den tidiga persiska perioden, medan den masoretiska hebreiska versionen visar perspektiv som, även om de var kända under persisk tid, inte nådde sin förverkligande förrän på 100-talet f.Kr.
Litterär utveckling Jeremias bok växte fram under en lång tidsperiod. Den grekiska sfären, som såg fram emot Babylons fall och på vissa ställen anpassade sig till Andra Jesaja, hade redan sett omfattande redigering (bearbetning) vad gäller övergripande struktur, överskrifter (meningar som identifierar följande avsnitt som Guds eller Jeremias ord), tilldelning av historiska miljöer och materialets ordning, och kan ha slutförts under den sena exilperioden (sista halvan av 500-talet f.Kr.); de inledande stadierna av den masoretiska hebreiska versionen kan ha skrivits kort därefter, även om kapitel 33:14–26 pekar på en plats i tiden efter exil.
Jeremia Enligt inledningsverserna återger boken de profetiska yttrandena från prästen Jeremia, son till Hilkia från staden Anatot, "Herrens ord kom till honom då Josia, Amons son, var kung över Juda" och därefter. Jeremia levde under en turbulent period, de sista åren av Juda rike, från kung Josias död (609 f.Kr.) och förlusten av självständighet som följde, genom Jerusalems förstörelse av babylonierna och landsförvisningen av stora delar av befolkningen (587/586). Boken skildrar en anmärkningsvärt introspektiv profet, impulsiv och ofta arg över den roll han har kastats in i, och han växlar mellan att varna folket och vädjan till Gud om barmhärtighet, tills han beordras att "inte be mer för detta folk." Han utför flera profetiska symboliska handlingar, går omkring på gatorna med oket runt halsen och ägnar sig åt andra försök att dra till sig uppmärksamhet. Han blir hånad och hämnas, kastas i fängelse som följd och kastas vid ett tillfälle ner i en grop för att dö.
Jeremia och deuteronomisterna Deuteronomisterna var en skola eller rörelse som redigerade böckerna Josua, Domarboken, Samuel och Kungaböckerna till en mer eller mindre enhetlig historia om Israel (den så kallade deuteronomistiska historien) under den judiska exilen i Babylon (500-talet f.Kr.). Deuteronomisterna spelade en viktig roll i produktionen av Jeremias bok; till exempel finns det tydligt deuteronomistiskt språk i kapitel 25, där profeten blickar tillbaka över tjugotre år av obemärkt profetia. Ur det deuteronomistiska perspektivet innebar den profetiska rollen, mer än något annat, omsorg om lag och förbund enligt Moses sätt. I denna tolkning var Jeremia den siste i en lång rad profeter som sändes för att varna Israel för konsekvenserna av otrohet mot Gud; till skillnad från deuteronomisterna, för vilka kallelsen till omvändelse alltid var central, verkar Jeremia vid någon tidpunkt i sin karriär ha beslutat att ytterligare förbön var meningslös och att Israels öde var beseglat.
Jeremia som en ny Mose Bokens överskrift hävdar att Jeremia var aktiv i fyrtio år, från Josias trettonde år (627 f.Kr.) till Jerusalems fall år 587. Det framgår dock tydligt av bokens sista kapitel att han fortsatte att tala i Egypten efter mordet på Gedalja, den babyloniskt utnämnde guvernören i Juda, år 582. Detta antyder att överskriften försöker göra en teologisk poäng av Jeremia genom att jämföra honom med Mose — medan Mose tillbringade fyrtio år med att leda Israel från slaveri i Egypten till det utlovade landet, ledde Jeremias fyrtio år till att Israel förvisades från landet och Jeremia själv slutligen blev landsförvisad till Egypten.
Temata Förbundet Mycket av Jeremias profetiska predikan bygger på temat om förbundet mellan Gud och Israel (Gud skulle skydda folket i utbyte mot deras exklusiva tillbedjan av honom); Jeremia insisterar på att förbundet är villkorat och kan brytas genom Israels avfall (dyrkan av andra gudar än Jahve, Israels Gud). Folket, säger Jeremia, är som en otrogen hustru och upproriska barn: deras otrohet och upproriskhet gör domen oundviklig. Insprängt med detta finns referenser till omvändelse och förnyelse, även om det är oklart om Jeremia trodde att omvändelse kunde avvärja dom eller om den måste följa domen. Temat återställning är starkast i kapitel 31:32, som blickar mot en framtid där ett nytt förbund, ingått med Israel och Juda, inte kommer att brytas. Detta är temat i avsnittet "Det nya förbundet" i kapitel 31:31–34, där Israels tidigare relation till Gud genom förbundet på Sinaiberget bygger på en ny framtid där Israel kommer att vara lydig mot Gud.
Jeremias "bekännelser" Forskare från Heinrich von Ewald och framåtEwald, Heinrich, Die Propheten des Alten Bundes, II: Jeremja und Hezeqiel mit ihren Zeitgenossen, first edition 1840, 2nd edition; Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1868. (Commentary on the Prophets of the Old Testament, III: Nahum SSephanya, Habaqquq, 'Zakharja' XII.-XIV., Yeremja, translated by J. Frederick Smith; London: Williams & Norgate, 1878) har identifierat flera avsnitt i Jeremia som kan förstås som "bekännelser": de förekommer i bokens första avsnitt (kapitel 1–25) och identifieras vanligtvis som Jeremia 11:18–12.6, 15:10–21, 17:14–18, 18:18–23 och 20:7–18.Diamond identifies several other passages also described as "confessions": see Diamond, A. R. (1987), The Confessions of Jeremiah in Context, JSOTSup 45, Sheffield, p. 193 I dessa fem avsnitt uttrycker Jeremia sitt missnöje med budskapet han ska förmedla, men också sitt orubbliga engagemang för den gudomliga kallelsen trots att han inte hade sökt den. Dessutom ber Jeremia i flera av dessa "bekännelser" att Herren ska hämnas på de ogudaktiga, till exempel i Jeremia 12:3.