Cadí-Moixerós naturpark ( är en naturpark i Katalonien i nordöstra Spanien. Den omfattar bergskedjorna Cadímassivet och Serra del Moixeró samt större delen av Tosa d'Alp och Puigllançada. Parken har en yta på hektar och inrättades den 15 juli 1983 genom ett dekret av Generalitat de Catalunya.

Parkens höjd varierar från omkring 900 meter över havet i dalgångarna till meter vid Vulturó (även Puig de la Canal Baridana), som är dess högsta punkt. Bergskedjorna Cadí och Moixeró förenas vid bergspasset Coll de Tancalaporta, meter över havet, och bildar en markant bergsbarriär mellan Vall de Segre och floden Llobregats övre lopp.

Historia Behovet av att skydda området kring Serra del Cadí uppmärksammades redan 1932 i den regionala planering som utarbetades av Generalitat de Catalunya under den andra spanska republiken. Frågan aktualiserades på nytt i Barcelonas provinsplan från 1963, där området pekades ut som ett värdefullt naturområde.

År 1966 inrättades jaktreservatet Reserva Nacional de Caça del Cadí, som omfattar dagens naturpark samt bergskedjorna Serra del Verd och Port del Comte. Reservatet reglerar förvaltningen av viltstammarna och det jaktliga nyttjandet av området.

Genom lag 6/1982 inrättades Paratge Natural d'Interès Nacional del Massís del Pedraforca, ett skyddsområde som omfattar Pedraforca och Gresoletdalen. Året därpå, den 15 juli 1983, bildades Cadí-Moixerós naturpark genom dekret 353/1983, utfärdat av Generalitat de Catalunya på initiativ av Kataloniens parlament.

I september 1987 klassades naturparken som ett särskilt skyddsområde (SPA/ZEPA) enligt Europeiska gemenskapens fågeldirektiv. Den 22 december 2003 upptogs området även i Natura 2000 som ett område av gemenskapsintresse inom den alpina biogeografiska regionen. Naturparken hyser fler livsmiljöer samt växt- och djurarter av europeiskt bevarandeintresse än något annat skyddat område i Katalonien.

Fauna Fåglar höger|mini|Tjädern häckar även i de spanska Pyrenéerna. I naturparken förekommer omkring 130 arter regelbundet, medan ytterligare ett antal arter endast observeras sporadiskt. Fågelfaunan omfattar både medelhavsarter, såsom glasögonsångare (Sylvia cantillans), och arter som är typiska för boreala skogar och höga berg. Särskilt väl representerade är fåglar knutna till de montana och subalpina barrskogarna. Bland de mest karakteristiska arterna finns spillkråka (Dryocopus martius), tjäder (Tetrao urogallus) och pärluggla (Aegolius funereus). Vanliga arter i tallskogarna är även svartmes (Periparus ater), större korsnäbb (Loxia curvirostra), citronsiska (Carduelis citrinella) och ringtrast (Turdus torquatus subsp. alpestris).

vänster|mini|Lammgam (Gypaetus barbatus), en av naturparkens rovfåglar. Fågellivet i högfjällsmiljöerna är mindre artrikt men omfattar flera arter som är specialiserade på denna miljö, däribland alpkaja (Pyrrhocorax graculus), vattenpiplärka (Anthus spinoletta), alpjärnsparv (Prunella collaris) och vintertid snöfink (Montifringilla nivalis). Över de öppna bergssluttningarna ses ofta rovfåglar som gåsgam (Gyps fulvus), lammgam (Gypaetus barbatus), kungsörn (Aquila chrysaetos) och tornfalk (Falco tinnunculus).

Cadí-Moixerós naturpark räknas dessutom som en av de bästa platserna i Katalonien för att observera murkrypare (Tichodroma muraria), även om arten är svår att upptäcka.

Reptiler och groddjur höger|mini|Video föreställande gulgrön pisksnok (Hierophis viridiflavus). Naturparken hyser ett rikt bestånd av reptiler och groddjur. Bland reptilerna finns murödla (Podarcis muralis), katalansk murödla (Podarcis liolepis), Lacerta bilineata, sandödla (Lacerta agilis), pärlödla (Timon lepidus), kopparödla (Anguis fragilis), stegsnok (Zamenis scalaris), eskulapsnok (Zamenis longissimus), ödlesnok (Malpolon monspessulanus), gulgrön pisksnok (Hierophis viridiflavus), huggormssnok (Natrix maura), Natrix astreptophora, hasselsnok (Coronella austriaca), sydlig hasselsnok (Coronella girondica) och aspishuggorm (Vipera aspis).

mini|vänster|Eldsalamandern (Salamandra salamandra) är en av naturparkens groddjursarter. Bland groddjuren förekommer pyreneisk bergsalamander (Calotriton asper), eldsalamander (Salamandra salamandra), barnmorskegroda (Alytes almogavarii, alternativt Alytes almogavarii), vanlig padda (Bufo bufo), strandpadda (Epidalea calamita), vanlig groda (Rana temporaria), iberisk sjögroda (Pelophylax perezi), västlig lövgroda (Hyla meridionalis) och persiljegroda (Pelodytes punctatus).

Fiskar I naturparkens vatten finns öring (Salmo trutta), regnbåge (Oncorhynchus mykiss), den lokala karpfisken Barbus haasi och elritsa (Phoxinus phoxinus).

Däggdjur höger|mini|Pyreneisk gems (Rupicapra pyrenaica). Naturparkens däggdjursfauna omfattar bland annat mård (Martes martes), stenmård (Martes foina), utter (Lutra lutra), vessla (Mustela nivalis), grävling (Meles meles), vanlig genett (Genetta genetta), vildkatt (Felis silvestris), rödräv (Vulpes vulpes), vildsvin (Sus scrofa), rådjur (Capreolus capreolus), kronhjort (Cervus elaphus), pyreneisk gems (Rupicapra pyrenaica), vildkanin (Oryctolagus cuniculus), fälthare (Lepus europaeus), ekorre (Sciurus vulgaris), alpmurmeldjur (Marmota marmota) och amerikansk mink (Neovison vison).

Bland de mindre däggdjuren förekommer även bisamnäbbmus (Galemys pyrenaicus), sjusovare (Glis glis), trädgårdssovare (Eliomys quercinus), husnäbbmus (Crocidura russula), dvärgnäbbmus (Sorex minutus), fältsork (Microtus arvalis), åkersork (Microtus agrestis), provencegransork (Microtus duodecimcostatus), snösork (Chionomys nivalis), långsvansad skogssork (Myodes glareolus), mindre skogsmus (Apodemus sylvaticus), större skogsmus (Apodemus flavicollis), husmus (Mus musculus), algerisk husmus (Mus spretus), brunråtta (Rattus norvegicus) och svart råtta (Rattus rattus).

höger|mini|Alplångöra (Plecotus macrobullaris). Fladdermusfaunan omfattar bland annat sydpipistrell (Pipistrellus pipistrellus), alpfladdermus (Hypsugo savii), vattenfladdermus (Myotis daubentonii), gråskimlig fladdermus (Vespertilio murinus) och alplångöra (Plecotus macrobullaris).

Flora Omkring 1 400 arter och underarter av blomväxter och ormbunksväxter har påträffats i naturparken, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av Kataloniens flora. Även mossor och alger uppvisar en stor mångfald, även om det bör nämnas att dessa grupper ännu inte kartlagts fullständigt. Den stora artrikedomen förklaras av parkens stora variation i höjd, berggrund, solexponering och fuktighet samt dess geologiska och klimatmässiga historia.

Merparten av växtarterna tillhör fyra biogeografiska grupper. Vanligast är eurosibiriska och submediterrana arter, såsom tall (Pinus sylvestris), bok (Fagus sylvatica), buxbom (Buxus sempervirens) och ullek (Quercus pubescens). Typiskt medelhavska arter, däribland stenek (Quercus ilex) och fenicisk en (Juniperus phoenicea), förekommer främst på torra sydsluttningar i de lägre delarna av naturparken.

mini|vänster|Den i Pyrenéerna förekommande arten Rhododendron ferrugineum Den subalpina och alpina zonen domineras av köldtåliga bergsväxter. Här växer bland annat bergstallen fransk bergfur Pinus uncinata, rododendronarten Rhododendron ferrugineum, alpbaggsöta (Gentiana alpina), Gentiana pyrenaica, Salix pyrenaica, fjällsippa (Dryas octopetala) och purpurbräcka (Saxifraga oppositifolia). Flera av dessa är alpina eller boreoalpina arter som nådde Pyrenéerna under istiden och blev kvar när klimatet senare blev varmare.

Naturparken hyser dessutom ett stort antal införda växtarter, framför allt i anslutning till bebyggelse och tidigare jordbruksmarker. En art som har spridit sig under senare tid är det sydafrikanska korsörten boerstånds (Senecio inaequidens).

Sällsynt, hotad och skyddad flora Naturparken hyser ett stort antal sällsynta och skyddsvärda växtarter. Många av dem har en vid global utbredning men förekommer i parken endast i små, isolerade populationer långt från artens huvudsakliga utbredningsområde.

höger|mini|Pontisk drakblomma (Dracocephalum austriacum), en av naturparkens skyddade växtarter.

I naturparken finns 13 växtarter som klassas som hotade i Llibre Vermell de la Flora de Catalunya (Kataloniens rödlista över kärlväxter), och ytterligare ett tjugotal arter som är mycket sällsynta. Arten pontisk drakblomma (Dracocephalum austriacum) är skyddad enligt europeisk lagstiftning, medan tolv andra växtarter omfattas av skydd enligt katalansk lag.

Bland de mest uppmärksammade arterna finns den sällsynta ormbunken Woodsia pulchella, som i Pyrenéerna endast är känd från Pedraforca, stickelfrö (Lappula deflexa), vars enda pyreneiska förekomst finns i naturparken, samt orkidén alpnycklar (Orchis spitzelii), som har en av sina endast två pyreneiska populationer i Cadímassivet.

Endemisk flora mini|vänster|Blommande bergriddarsporre (Delphinium montanum), endemmisk för östra Pyreneerna Cadí-Moixerós naturpark hör till de områden i Katalonien som har den största koncentrationen av endemiska växtarter. Omkring 100 av parkens växtarter förekommer endast i Pyrenéerna och närliggande områden, medan omkring 50 anses endemiska för Katalanonien.

Fyra arter är särskilt betydelsefulla eftersom en stor del av deras globala populationer finns inom naturparken. Xatardia scabra, lokalt kallad julivert d'isard, är en flockblommig växt som växer på instabila rasbranter i högfjällsmiljö. Bergriddarsporren (Delphinium montanum) förekommer endast på ett fåtal platser i östra Pyrenéerna, och nära hälften av världspopulationen finns i Bastanistdalen och Serra Pedregosa inom parken.

Även Arenaria ligericina subsp. canescens, som växer på kalkrika klippor och rasbranter i den subalpina och alpina zonen, har huvuddelen av sin utbredning i naturparken och ett område i Andorra. Den lilla ormbunken Asplenium seelosii subsp. catalaunicum är endemisk för de östra Prepyrenéerna och förekommer i kalkstenssprickor och under överhängande klippväggar i bland annat Alt Berguedà och Vall de Josa.

Källor

Kategori:Naturparker i Spanien Kategori:Kataloniens geografi