Chivateros, eller Cerro Chivateros, är en arkeologisk plats belägen nära mynningen av floden Chillón i Ventanilla-distriktet, nordväst om Lima, Peru.
Arkeologiska utgrävningar Området grävdes ut av arkeologen Edward P. Lanning år 1963, som upptäckte ett stort antal litiska artefakter vilka felaktigt tolkades som litiska verktyg (handyxor, spjutspetsar, skrapor etc.). Dess ålder uppskattades till 9000 f.Kr., vilket placerar den under den prekeramiska eller andinska litiska perioden, även om andra specialister inte håller med om denna datering och placerar den mellan 7000 och 6000 f.Kr.
Under lång tid ansågs platsen felaktigt vara den största litiska verkstaden i Peru, när det i verkligheten är ett stort stenbrottsområde, det vill säga en plats eller ett stenbrott där grupper av jägare och samlare hämtade råmaterial för att tillverka skaftade spetsar, så kallade Paiján-spetsar. Den forntida invånaren i detta område har i folkmun kallats "Chivaterosmannen".
I början av 1960-talet utforskade Edward P. Lanning området nära mynningen av floden Chillón och öknen kring Ancón, där han upptäckte mer än femtio bosättningar av forntida jägare-samlare, inklusive läger, stenbrott och stenbrottsverkstäder. De viktigaste är Chivateros, Cerro Oquendo och La Pampilla. Chivateros definierades ursprungligen av Lanning och Thomas C. Patterson som den största litiska verkstaden under den peruanska paleolitiken, det vill säga den plats där människorna i området tillverkade sina verktyg. De identifierade dessa litiska bitar, gjorda av kvartsit, som knivar, skrapor, spetsskrapor, spjutspetsar och handyxor. Dessutom etablerade de en artefaktisk skillnad mellan vad de kallade Chivateros I och Chivateros II, och etablerade motsvarigheter i andra delar av Amerika.
Tack vare Claude Chauchats arbete i Cupisnique och Chicama har denna tolkning nu ersatts. Chachat påvisade att Chivateros var ett stenbrott, och att det inte bara fanns en plats av denna typ, utan många liknande platser, längs stora delar av den peruanska kusten och Yungas (som har kallats chivaterosstenbrott), där grupper av jägare-samlare erhöll råmaterial, delvis bearbetade stenen och tog materialet till sina verkstäder nära deras hem eller nära de nämnda stenbrotten.
miniatyr|100px|Paijánspets, vilken förekommer frekvent längs Perus norra kust. Det mest anmärkningsvärda materialet från dessa stenbrott är bearbetade stenar av chivaterostypen (av Lanning felaktigt kallade "handyxor" och "spjutspetsar"), vilka var de första prototyperna av de skaftade spetsarna av Paijan-typen. Övrigt stenmaterial är bara avfall från knackning och flagning.
De människor som fick råvaror från Chivateros bodde på Piedras Gordas-slätten och Carabayllo-kullarna, där Lanning fann områden med verkstäder och bostäder, och gav dem namnet ’’Luz Lithic Complex’’. Där bearbetades chivateros-liknande material till skaftspetsar av paijantyp. Tradition sträckte sig längs den peruanska kusten, från Lambayeque till Ica, från f.Kr. till f.Kr.
Sedan Chivateros upptäcktes på 1960-talet har platsen ständigt plundrats av samlare, skolbarn och allmänhet för att få tag på litiska artefakter. Trots dess betydelse har den peruanska regeringen inte gjort någon plan för att skydda platsen. Privata företags verksamhet och olaglig ockupation av marken har förstört större delen av denna viktiga arkeologiska plats.
Källor
Noter
Kategori:Fornminnen från stenåldern