Manuela Trasobares i Haro, född 28 september 1962 i [Figueras, är en spansk operasångare (mezzosopran), målare, skulptör, fallaskonstnär, filosof och politiker. Hon var den första transkvinnan att väljas till kommunfullmäktige i Spanien och blev även den första transkvinnan att uppmärksammas i spanska medier som operasångare efter sitt deltagande i den internationella sångtävlingen Francisco Viñas 1993. Hon har även gett ut den filosofiska, historiska och självbiografiska essän Voluntad de poder.
Biografi Uppväxt Manuela Trasobares tillbringade sina första barndomsår i Empordà i norra Katalonien, mellan orterna Portbou och Cadaqués, där hennes mors familj bodde i närheten av Portlligat. Hennes gammelmorfar var fiskare och vän till Salvador Dalí. Efter att Trasobares enträget velat träffa honom gick Dalí med på att ge henne undervisning i teckning. Kontakten med Dalí kom att prägla hennes föreställningsvärld under barndomen och blev en viktig grund för hennes senare konstnärliga utveckling.
När hon var nio år flyttade familjen till Barcelona i närheten av Avinguda del Paral·lel, stadens teatertätaste gata. Flytten stärkte hennes intresse för scenkonst, liksom de återkommande söndagsbesöken på Gran Teatre del Liceu, där hon fick höra flera av 1970-talets ledande operasångare. Hon besökte även illustratören Juan Ferrándizs ateljé och undervisades av honom.
Vid 15 års ålder skadades Trasobares allvarligt i järnvägsolyckan i Les Franqueses del Vallès under en skolutflykt. Hennes bästa vän, som satt bredvid henne medan de studerade en botanisk lärobok, omkom i olyckan. Trasobares vårdades under flera månader efter olyckan.
Trasobares studerade måleri och skulptur vid konstskolorna Massana och Leonardo da Vinci i Barcelona samt klassisk sång vid Sofias konservatorium i Bulgarien. Som mezzosopran har hon uppträtt vid Gran Teatre del Liceu i Barcelona, La Scala i Milano och Palau de la Música de València. Hon har även medverkat i operaproduktioner och producerat egna föreställningar, däribland Algo más que una voz (1992), El grito de los Castratti (1996) och Trasobarismo en Estado Puro (2008).
Fallaskonstnär År 1997 medverkade Trasobares i tv-programmet Parle vosté, calle vosté på Canal Nou, dit hon bjudits in av den tidigare chefredaktören för tidskriften El Temps, Josep Ramon Lluch. I programmet talade hon för individens frihet, som beskrivits som en form av personlig katarsis. Efter flera besök i Valencia och stadens firande av Les Falles började hon intressera sig för skapandet av de stora fallasmonumenten.
Efter att ha bosatt sig i Valencia 1999 utbildade hon sig till fallaskonstnär. Hon klarade inträdesprovet till Valencias fallaskonstnärsgille och skapade mellan 2001 och 2004 flera större och mindre fallasmonument med politiska och samhällskritiska teman för distrikt som Horta de Sant Valero–Avinguda de la Plata, Plaza de España och Joaquín Costa–Borriana. År 2001 censurerades emellertid en ninot som föreställde Rita Barberá, och med motiveringen att ”hennes skapelser var konstverk snarare än fallasmonument” uteslöts hon ur gillet, trots att hennes verk ansågs hålla hög konstnärlig kvalitet.
Under läsåret 2005–2006 ledde Trasobares en konstverkstad för ungdomar som hade hoppat av skolan och riskerade att hamna utanför samhället. Projektet, som finansierades av Servef och Segorbes kommun, uppmärksammades av Valencias regionala utbildningsdepartement för sitt arbete med att hjälpa ungdomarna att komma in i samhället och arbetslivet. Det monument som skapades inom projektet restes på Plaza del Agua Limpia i Segorbe under Sankt Johannes-firandet 2006 för att uppmärksamma att La Entrada de Toros y Caballos de Segorbe utsetts till en internationellt betydelsefull turistfest. Under denna period kombinerade hon sitt pedagogiska arbete med uppträdanden som sopran på konserthus och scener runt om i Valenciaregionen och i Palau de la Música de València. År 2021 återvände hon till den offentliga konsten genom att skapa en väggmålning i stadsdelen El Cabanyal i Valencia.
Politisk karriär Inför kommunalvalet 2007 kandiderade Trasobares för Acción Republicana Democrática Española (ARDE) i kommunen Geldo i provinsen Castellón. Hon valdes in i kommunfullmäktige och blev Spaniens första öppna transkvinna att väljas till kommunpolitiker.
Vid parlamentsvalet 2008 var hon förstanamn för Izquierda Republicana i valkretsen Castellón till senaten och andranamn på koalitionen Esquerra Unida i Republicanas lista till deputeradekammaren.
År 2010 gav Izquierda Republicana henne i uppdrag att skapa en bronstbyst av Manuel Azaña, Spaniens president under Andra spanska republiken och partiets grundare. Bysten var tänkt att placeras i Deputeradekongressen tillsammans med skulpturer av andra framstående politiska gestalter i Spaniens historia.
I samband med Benedictus XVI:s besök i Barcelona 2010 ledde Trasobares, under namnet ”La Mama”, en protestmarsch som organiserades av plattformen Jo no t'espero ("Jag väntar inte på dig"). Efter marschen höll hon ett tal där hon kritiserade påvens syn på sexualitet och sexuella rättigheter.
Senare verksamhet År 2011 drog sig Trasobares tillbaka från det offentliga livet och den aktiva politiken. I stället ägnade hon sig åt självstudier i filosofi, historia och sångteknik. Hon fortsatte även att utveckla sitt konstnärskap som målare och skulptör. År 2022 gav hon ut den självbiografiska essän Voluntad de poder ().
I december 2021 medverkade hon som sångare och skådespelare i Atresmedias julmusikal Una Navidad con Samantha Hudson. Därefter intervjuades hon av Samantha Hudson och Jordi Cruz i Netflix-podden Sigues Ahí i avsnittet ”Más allá del arte”.
I juli 2023 var Trasobares hedersgäst vid Pridefirandet Orgullo Rural () i Soneja i provinsen Castellón. Programmet omfattade en presentation av hennes konst, en intervju och ett kort operaframträdande.
Den 26 januari 2023 presenterade hon Voluntad de poder på Fnac Callao i Madrid. Därefter inledde hon en turné med föreläsningar och boksamtal runt om i Spanien. Bland annat intervjuades hon av författaren och journalisten Itziar Ziga i Pamplona i samband med en konferens som arrangerades av den lokala HBTQ-organisationen Ehgam Nafarroa.
Offentligt uppmärksammande Den 5 augusti 2023 publicerade konstnären, kulturarrangören och författaren Idriss Kaffouf Ferrandis dokumentärfilmen El arte como refugio del alma på YouTube. Dokumentären skildrar Trasobares konstnärliga bana och lyfter fram hennes verksamhet som konstnär, operasångare och filosof.
I februari 2024 vann låten Zorra av Nebulossa den spanska uttagningen till Eurovision Song Contest 2024 i programmet Benidorm Fest 2024. Enligt låtskrivarna är sången tillägnad ”alla Manuela Trasobares”, som en hyllning till personer som kämpat för sociala framsteg för HBTQI-personers rättigheter samt blivit symboler för kvinnlig styrka och egenmakt.
Efter låtens framgång intervjuades Trasobares i flera medier om dess budskap, feminism och sin syn på samhällsutvecklingen.
Filmografi
Television
År Titel Roll Anmärkning 1993 A las ocho con Raffaella sig själv gäst i program lett av Raffaella Carrà 1993 Las mañanas de Telecinco sig själv gäst i program lett av José María Íñigo 1994 Tal Cual sig själv gäst i program lett av Àngel Casas 1997 Parle vosté, calle vosté sig själv gäst 2007 ¿Dónde estás corazón? sig själv gäst 2008 Ratones Coloraos sig själv gäst i program lett av Jesús Quintero 2023 Col·lapse sig själv gäst i program lett av Ricard Ustrell 2024 Drag Race España sig själv gästdomare
Film År Titel Roll Anmärkning 2021 Una Navidad con Samantha Hudson sig själv julspecial
Bibliografi Voluntad de poder. Valencia: Hidroavión, 2022. ISBN 978-84-125492-9-4.
Källor
Externa länkar
Kategori:Födda 1962 Kategori:Levande personer Kategori:Personer från Figueres Kategori:Spanska operasångare Kategori:Mezzosopraner Kategori:Spanska målare under 1900-talet Kategori:Spanska målare under 2000-talet Kategori:Spanska skulptörer Kategori:Spanska politiker under 2000-talet Kategori:HBTQ i Spanien Kategori:Spanska transpersoner Kategori:HBTQ-politiker