miniatyr|270px|Adelswärdska schaktets lave Åtvidabergs Kopparverk var ett bolag med gruvverksamhet i Åtvidabergs bergslag och smältverk i Åtvidaberg och Edshyttan, som grundades 1761 på initiativ av fänriken David Hallonqvist.
Bakgrund Kopparfyndigheter i trakten blev under medeltiden upphov till ett bergslag omfattande nio socknar med Åtvidaberg som centrum, i framför allt Bersbo och Närstads gruvfält.
Det äldsta privilegiebrevet för Åtvidabergs bergslag utfärdades av Erik av Pommern 1413. Ett nytt privilegiebrev utfärdades av Karl Knutsson (Bonde) 1468 och 1513 bekräftades privilegierna av Sten Sture den yngre. Gruvdrift idkades bland annat av biskop Hans Brask, som före landsflykten fyllde igen de gruvhål som bearbetats av honom vid Bersbo, samt av hertig Johan av Östergötland, som införskrev tyska bergsmän. Driften lades ned under 1500-talet.
Återupptagning av verksamhet Privilegier för att återuppta gruvan utfärdades 1754 för David Hallonqvist. Efter att ha associerat sig med norrköpingsföretagaren Anders Schenbom bildade han 1761 ett bolag. Johan Adelswärd köpte in sig och samlade efter hand alla lotter i bolaget i sin hand. Åtvidabergs kopparverk kom därmed att ingå i det av Johan Adelswärd och hans hustru Catharina 1781 stiftade fideikommisset Baroniet Adelswärd.
Åtvidabergs Kopparverks malmfyndigheter bestod till huvuddelen av kopparkis, vilken i sig består av en tredjedel koppar, järn och svavel. I Åtvidaberg skiljdes det på blötmalm (med innehåll av kopparkis, svavelkis och zinkblende), som främst bröts vid Bersbo gruvfält och hårdmalm (med kopparkis insprängd i hårda bergarter som kvarts), som togs vid Närstads gruvfält.Roy Andersson: Från malm till garkoppar - Kopparframställning i 1840-talets Åtvidaberg på www.brukskultur.se, odaterad Under 1800-talet utvecklades Åtvidabergs Kopparverk till Sveriges näst största kopparproducent efter Stora Kopparberg i Dalarna.
Efter brytningen kallrostades malmen för att driva bort en del av malmens svavel och andra mer flyktiga ämnen som till exempel arsenik. Kallrostningen skedde på hyttbacken vid smälthyttorna i Åtvidaberg och Edshyttan. Nästa steg var en koncentrationssmältning, som gav mellanprodukten skärsten, vilken innehöll 25-30 procent koppar. Denna skedde också i både Edshyttan och Åtvidaberg. Den tredje etappen var vändrostningen för att oxidera och driva ut allt kvarvarande svavel ur skärstenen vid hyttan i Åtvidaberg. Den rostade skärstenen processades vidare i råkopparugnar, för att få fram 90-procentig koppar. Slutligen behandlade råkopparen i en garugn för att driva ut merparten av kvarvarande tio procent av svavel, bly, järn och zink. Slutprodukten, garkoppar, var en handelsprodukt, som användas till legeringar och som köptes särskilt av mässingsindustrin.
Omkring sekelskiftet 1800/1900 anlades Adelswärdska gruvlaven i Bersbo, där bruksledningen hoppades kunna finna ny brytbar malm med hjälp av elektricitet från det 1901 nyuppförda Forsaströms kraftstation för att driva hissar och pumpar i det nya schaktet.Tekniken i Bersbo på www.bersbokoppargruvor.se
Brytning av kopparmalm och bearbetning i kopparsmältverk pågick några år in på 1900-talet, tills den (ekonomiskt) brytbara malmen tog slut. Dåvarande fideikommissarien Theodor Adelswärd utvecklade då istället annan industri i brukssamhället och startade bland annat den första tillverkningen av speciellt anpassade kontorsmöbler i Sverige (så kallade "amerikanska kontorsmöbler") samt sågverk i Forsaström och mejeri på Adelsnäs.
Se också Åtvidaberg–Bersbo järnväg Forsaströms Kraft AB Skumnas Riddarhyttans Kopparverk
Källor Åtvidabergs Kopparverk (bruk) på /digitaltmuseum.org Noter
Kategori:Svenska kopparbruk Kategori:Nedlagda gruvor i Sverige Kategori:Gruvor i Östergötland Kategori:Gruvor i Bergslagen Kategori:Företag i Åtvidabergs kommun