miniatyr|R. W. Ekman: Alexander II förklarar lantdagen 1863 öppnad (1865).

Lantdagen 1863, även kallad Helsingfors lantdag 1863–1864, var Storfurstendömet Finlands andra ståndslantdag och den första sedan Borgå lantdag 1809. Den sammankallades av kejsar Alexander II och pågick från 15 september 1863 till 15 april 1864.

Lantdagen avslutade den drygt femtioåriga period utan folkrepresentation som brukar kallas statsnatten. I sitt trontal lovade kejsaren att sammankalla ständerna regelbundet och att återge dem den motionsrätt de haft under svenska tiden, dock med förbehållet att initiativet i grundlagsfrågor förblev hos regenten. Löftet infriades: fram till 1906 sammanträdde ståndslantdagen fjorton gånger.

Ständerna behandlade ett fyrtiotal kejserliga propositioner om bland annat kommunalförvaltning, brottmålslagstiftning, folkskolor, näringsfrihet och brännvinstillverkning. Vid sidan av lantdagen, och utan dess medverkan, utfärdades sommaren 1863 det så kallade språkreskriptet, som slog fast att finskan inom tjugo år skulle jämställas med svenskan som förvaltningsspråk. Lantdagen brukar därför räknas som den punkt där de politiska lägren i språkfrågan började ta fastare form.

Historik

Bakgrund och förberedelser Efter Borgå lantdag 1809 sammankallades Finlands ständer inte på över ett halvsekel, och i början av 1860-talet fanns ett allmänt önskemål om att återuppliva det representativa samhällsskicket. Bakom önskemålet låg ett konkret behov: kejsaren hade 1856 gått med på ett reformprogram för storfurstendömet som omfattade handeln och sjöfarten, industrinäringarna, skolväsendets utbredning till landsbygden, kommunikationerna och tjänstemännens löner. Ett så omfattande program förutsatte ny lagstiftning och bevillningar, som enligt de alltjämt gällande svenska lagarna från 1700-talet svårligen kunde genomdrivas utan att lantdagen sammankallades.

Alexander II ville dock inte sammankalla någon lantdag under det labila läge som oroligheterna i Polen skapat, utan lät i stället i april 1861 kungöra att ett utskott med tolv representanter för vart och ett av de fyra stånden skulle sammankallas. Tanken hade beretts av Fabian Langenskiöld, chef för finansexpeditionen i senatens ekonomiedepartement.

Kungörelsen väckte omedelbar oro för att utskottet skulle bli en varaktig ersättning för lantdagen. Liberalerna och stora delar av opinionen uppfattade det som ett brott mot landets konstitution — ett utskott på 48 ledamöter kunde inte träda i ständernas ställe. J. V. Snellman försvarade åtgärden och blev huvudmotståndare till August Schauman i en skarp tidningspolemik. Krisen upplöstes först i juli 1861, när kejsaren avgav en förklaring om att utskottet endast hade en beredande funktion.

Därmed kunde utskottet börja arbeta som förberedelse för en kommande lantdag. Januariutskottet, som det kom att kallas, sammanträdde i Helsingfors från 12 januari till 20 mars 1862 och beredde de ärenden som skulle föreläggas ständerna.

Sammankallandet Genom ett påbud utfärdat vid kejsarens sommarresidens Tsarskoje Selo den 18 (6) juni 1863Dubbeldateringarna i lantdagens handlingar anger dagen enligt både den gregorianska kalendern, som gällde i Finland, och den julianska, som gällde i Ryssland; skillnaden var vid denna tid tolv dagar. bjöd och befallde Alexander II att en allmän lantdag skulle öppnas i Helsingfors den 15 (3) september samma år. Som skäl angavs att en mängd ärenden av vikt för storfurstendömets framtida välgång påkallade ständernas medverkan. Enligt Henrik Meinander hade Alexander II helst föredragit en byråkratisk lösning, men när motsvarande reformprogram för Polen urartade i ett regelrätt uppror våren 1863 såg han sig tvungen att gå de finska förväntningarna till mötes för att hindra oroligheterna från att sprida sig. Som motvikt till de brutala ingreppen i Polen beslöt kejsaren att göra Finland till ett skyltfönster för rysk liberalism.

Kallelsen angav ståndens sammansättning. Ridderskapet och adeln skulle infinna sig enligt riddarhusordningen. Prästeståndet utgjordes av ärkebiskopen i Åbo samt biskoparna i Borgå och Kuopio stift jämte en prästman för varje prosteri. Borgarståndet företräddes av högst två fullmäktige för varje stapel- eller större uppstad och av en för de mindre, och bondeståndet av en lantdagsman från varje domsaga.

Lantdagen utlystes högtidligen den 15 september klockan 10 på förmiddagen. Ombudens fullmakter för de ofrälse stånden granskades av friherre , vice ordförande i kejserliga senatens justitiedepartement.

Öppnandet Ståndens första plena hölls den 17 september i Riddarhuset, där alla fyra stånden fick lokaler upplåtna. Adelsståndets talman kallades lantmarskalk och var friherre Johan Mauritz Nordenstam. Talmännen för de tre ofrälse stånden — präste-, borgar- och bondeståndet — utnämndes av kejsaren. Prästeståndets talman var ärkebiskopen Edvard Bergenheim, som kom att inneha uppdraget vid fyra lantdagar 1863–1878, och borgarståndets politieborgmästaren i Viborg Robert Isidor Örn. Bondeståndet sände samma dag en deputation till slottet för att anhålla om en talman, och kejsaren utnämnde deputationens ordförande, lantdagsmannen .

Bondeståndet var det enda tvåspråkiga ståndet i praktisk mening: eftersom en del av ledamöterna behärskade endast finska och en annan del endast svenska, utsågs lektorn i finska språket Carl Gustaf Borg att bistå ståndet som tolk under förhandlingarna. I ståndets tryckta protokoll utmärktes de anföranden som hållits på svenska med citationstecken. Ståndets sekreterare var landssekreteraren i Vasa län .

Den officiella öppningen ägde rum fredagen den 18 september. Ständerna tågade i procession från Riddarhuset till Nikolaikyrkan, där kejsaren togs emot av biskop Carl Gustaf Ottelin. Predikan hölls av domprosten , först på svenska och omedelbart därefter på finska.

Därefter samlades ständerna på rikssalen (nuvarande Spegelsalen i Presidentens slott), dit kejsaren anlände tillsammans med storfurstarna och sina ministrar, företrädd av ridderskapet och adeln med lantmarskalken i spetsen. Vid tronens trappsteg tog generalguvernören och ministerstatssekreteraren plats.

Trontalet Kejsaren höll sitt tal från tronen på franska. Tryckta exemplar på finska och svenska delades ut, och talet lästes därefter upp på svenska av ministerstatssekreteraren och på finska av friherre Sackleen.

I talet redogjorde kejsaren för varför ständerna inte sammankallats tidigare — "vigtiga statsskäl, dem Jag ensamt egt att bedömma" — och för statsverkets ställning. Han förband sig att i fortsättningen inte uppta statslån utan ständernas medverkan, utom vid plötsligt fientligt anfall eller annan oförutsedd allmän olycka. Vidare aviserade han förslag till förklaringar och tillägg till grundlagarna, att föreläggas ständerna vid nästa lantdag som han avsåg sammankalla efter tre år:

Talet avslutades med en uppmaning till ständerna att genom värdighet och lugn i sina överläggningar visa "att fria institutioner icke medföra någon våda för det folk, som med praktiskt förstånd arbetar på utvecklingen af sin välfärd", varpå kejsaren förklarade lantdagen öppnad.

Efter trontalet framträdde lantmarskalken och de tre ofrälse ståndens talmän med sina hälsningstal. Ministerstatssekreteraren läste därefter upp en förteckning över 48 kejserliga propositioner till ständerna. Följande dag var ständerna inbjudna till middagstaffel i Kejserliga palatset.

Arbetet och besluten Det egentliga lantdagsarbetet inleddes efter högtidligheterna. Eftersom mer än ett halvsekel förflutit sedan ständerna senast var församlade saknades inarbetade former, och stånden fick själva ta ställning till hur arbetet skulle ordnas. Prästeståndet beslöt till exempel den 21 september, med 28 röster mot 3, att valen till utskotten skulle förrättas direkt med slutna sedlar i stället för genom elektorer.

De propositioner som lästes upp vid öppnandet spände över ett brett fält: ogift kvinnas myndighet vid viss ålder, allmänna grunder för en ny brottmålslag, kyrkolag för de evangelisk-lutherska församlingarna, kommunalförvaltningen på landet och i städerna, anslag till folkskolor och nya kommunikationsanstalter, enskilda banker med sedelutgivningsrätt, utvidgad handels- och näringsfrihet samt tillverkning och försäljning av brännvin. Bland förslagen fanns även ett om upphävande av ridderskapets och adelns uteslutande rätt att äga frälsejord med säterifrihet.

Propositionen om kommunalförvaltningen på landet innehöll ett fullständigt författningsförslag med syfte att "helt och hållet särskilja den kyrkliga församlingen ifrån den borgerliga kommunen". Ekonomieutskottet förordade separationen på det högsta: kyrkostämman borde vara ett organ enbart för lekmännens deltagande i kyrkans angelägenheter, och kyrkoherden befrias från ordförandeskapet i borgerliga ärenden. Ständerna antog förslaget kapitelvis och anhöll att kommunalförvaltningen skulle vara ordnad inom tre år från förordningens utfärdande, med möjlighet för en kommun att söka förlängning hos guvernören i länet, dock högst tio år. Resultatet blev av 1865, genom vilken församlingarnas världsliga uppgifter avskildes och överfördes på den självständiga landskommunen.

Brännvinsfrågan avgjordes först i slutskedet, efter förhandlingar mellan stånden. Ständerna beslöt att tillverkningen skulle övergå till kontrollerad fabriksbränning, och att inga brännerier fick inrättas på landet utan att flertalet av församlingens röstägande medlemmar samtyckte — vilket gjorde slut på husbehovsbränningen på landsbygden.

Ständerna beviljade också ett lån på 18 miljoner mark till kommunikationsanstalter, det vill säga fyrar och farledsarbeten, kanaler och vägar. Ekonomieutskottet såg sådana anläggningar som en förutsättning för allt annat: så länge produkterna inte kunde forslas till marknaden var det enligt utskottet "nästan fruktlöst att genom uppoffringar och anslag för andra ändamål söka upphjälpa landets jordbruk och övriga näringar".

Avslutningen Ärendemängden var så stor att lantdagen drog ut på tiden; ständerna kom att vara församlade i sju månader. Lantdagen avblåstes den 14 april 1864, och dagen därpå hölls avslutningshögtidligheten med samma uppläggning som öppnandet: först gudstjänst i Nikolaikyrkan, därefter statsakt på rikssalen. Kejsaren var denna gång inte närvarande. I stället hade generalguvernören, friherre Platon Rokassovskij, fått nådigt förordnande att på kejsarens vägnar upplösa lantdagen och hemförlova ständerna. Ständerna tågade från Riddarhuset till kyrkan, dit generalguvernören anlände klockan tio, och predikan hölls först på svenska och omedelbart därefter på finska.

Efter gudstjänsten samlades ständerna på rikssalen, där generalguvernören tog plats invid tronens trappa. Lantmarskalken och de ofrälse ståndens talmän framträdde en efter en med sina avskedstal, varefter lantmarskalken överlämnade lantdagsbeslutet till generalguvernören. Denne avslutade lantdagen med kejsarens tal, som han läste på ryska och som omedelbart därefter lästes upp på svenska och finska av senatorn Knut Furuhjelm.

Talet var kort och innehöll en tydlig tillrättavisning. Kejsaren tackade ständerna för deras uttryckta känslor av trohet, men kunde "tillika ej undgå att beklaga det några förhandlingar vid landtdagen gifvit anledning till missförstånd rörande storfurstendömets förhållande till det ryska kejsaredömet". Under sin oskiljaktiga förening med Ryssland hade Finland behållit sina tillförsäkrade rättigheter oförkränkta, hette det, och en klar insikt om Finlands sanna väl borde därför förmå ständerna "att söka befästa men ingalunda försvaga det närmare sambandet med Ryssland". Kejsaren upprepade avsikten att efter tre år ånyo sammankalla ständerna. Vid lantdagen hade liberala ledamöter bland annat föreslagit egen handelsflagga och egna tullar för Finland, förslag som mötts av skarp kritik i rysk press.

Politiska följder