Amerikafinländare är en samlande benämning på finländska utvandrare till Nordamerika och deras ättlingar, huvudsakligen i USA och Kanada. Den mest omfattande finländska emigrationsrörelsen någonsin ägde rum till Nordamerika mellan 1865 och 1930, då omkring 350 000 finländare bosatte sig där.
Tidig historia Rötterna till den finländska Amerikaemigrationen går tillbaka till 1638. Under den svenska Delawarekolonins tid, 1638–1655, flyttade omkring 500 finnar dit tillsammans med svenska invandrare, huvudsakligen från Värmlands finnmarker men till viss del även från Finland. De finländska kolonisterna och deras barn smälte med tiden in i den lokala befolkningen. Den mest kände av deras ättlingar är John Morton, en av undertecknarna av USA:s självständighetsförklaring.
Under 1800-talet stannade finländska sjömän i land i amerikanska hamnar, i synnerhet efter guldfynden i Kalifornien 1848. Under senare delen av 1860-talet besökte arbetskraftsvärvare från ett koppargruvbolag i Michigan Nordnorge och norra Finland, och tillsammans med norska emigranter sökte sig finska fiskare och gruvarbetare till trakten kring de stora sjöarna i norra USA.
Alaska En tidig, mindre finländsk emigration skedde till Alaska under den ryska kolonisationen av Sibirien på 1700-talet, då en del av den till Sibirien redan inflyttade finländska befolkningen begav sig vidare dit.
Finländare deltog i Alaskaemigrationen huvudsakligen i början av 1800-talet för att bedriva valfångst och pälsjakt. Antalet alaskafinländare var störst på 1860-talet men översteg aldrig 500 personer.
Den stora utvandringsvågen Budet om det avlägsna ”guldlandet” i väster nådde Finland under nödåren 1867–1868, som särskilt drabbade Österbotten. I takt med att näringslivet förändrades så att inte alla syskon längre kunde försörjas på hemgården, blev utvandring ett allt vanligare val för yngre familjemedlemmar.
Flyttningsrörelsens toppår inföll i början av 1900-talet, med kulmen 1902 då 23 152 personer emigrerade enligt passförteckningarna. De flesta emigranterna kom från Vasa län, och Österbotten blev den traditionella huvudkällan för den finländska emigrationen. De viktigaste destinationsstaterna låg kring de stora sjöarna — Michigan, Minnesota, Ohio och Wisconsin — men finländare spred sig även till bland annat Colorado och Kalifornien.
Omkring 65–70 procent av emigranterna kom från jordbrukarbefolkningen på landsbygden. Cirka 60 procent var män, och den vanligaste åldern var 20–25 år. Utan språkkunskaper fick många finländare försörja sig med det tyngsta arbetet, i gruvor, skogar eller hamnar, eller som nybyggare i obruten mark.
Föreningsliv Den främmande miljön, det främmande språket och de främmande sederna drev finländarna att söka varandras sällskap. Detta gjorde fritids- och organisationsverksamheten livlig. I början av 1900-talet fanns över tusen finländska emigrantföreningar i Nordamerika.
Tidningsutgivning och förlagsverksamhet var omfattande. I New York har den finländska svenskspråkiga emigranttidningen Norden under lång tid utgivits för den finlandssvenska diasporan i Amerika.
Svenskspråkig emigration
Av de omkring 400 000 personer som lämnade Finland 1865–1930 var 82 000 svenskspråkiga. Flyttningsströmmen gick främst till Nordamerika, Sverige och S:t Petersburg i Ryssland. Antalet svenskspråkiga finländare i Nordamerika uppskattades 1920 till 38 000–40 000 personer.
Över hälften av dem som emigrerade till Nordamerika var österbottningar. Återvandrare som kom tillbaka till de svenskspråkiga trakterna förde med sig engelska språkkunskaper och, på vissa håll, politiska influenser. I Munsala i Österbotten bidrog de bland annat till vänsterradikalism och pacifism.
1900-talets utveckling År 1920 var antalet finlandsfödda immigranter i USA som störst, med nära 150 000 personer. Från 1921 började USA begränsa invandringen, och den kvot som tilldelades Finland tillät därefter endast omkring 600 personer att emigrera dit årligen.
Efter andra världskriget minskade emigrationen till USA kraftigt. Mellan 1945 och 1997 emigrerade sammanlagt 17 000 personer dit. Många finländare har senare bosatt sig i trakten av Lake Worth och Lantana i Florida. Enligt USA:s folkräkning år 2000 uppgav 800 000 personer finländskt påbrå.
Kanada Av den stora Amerikaemigrationen under seklets första två decennier gick uppskattningsvis tio procent direkt till Kanada. Sedan USA begränsat sin invandring på 1920-talet emigrerade 35 616 personer till Kanada, där 21 494 finländare redan var bosatta. Under de följande två decennierna var emigrationen betydligt mindre (1 600 personer), och ingen emigrerade under krigsåren 1942–1945. Fram till 1977 hade drygt 26 000 finländare emigrerat till Kanada.
Omkring 60 procent av kanadafinländarna har varit bosatta i Ontario, med den näst största koncentrationen i British Columbia. Den geografiska spridningen anses ha varit större i Kanada än i USA. Till skillnad från USA införde Kanada aldrig någon bestående invandringsbegränsning. År 1971 grundades samarbetsorganisationen "Kanadan suomalainen kulttuuriliitto" (Kanadas finska kulturförbund) av 28 föreningar, församlingar och andra sammanslutningar. Antalet kanadensare med finländskt påbrå har rapporterats uppgå till omkring 250 000.
Se även Sverigefinländare Sverigefinnar Kväner
Referenser