Inflationsmål och inflationsmålspolitik tillämpas för valutan i ett ökande antal länder sedan 1990-talet (27 länder 2012, 45 länder 2024). Det innebär att penningpolitiken styrs så att inflationen eller prisökningstakten håller sig inom vissa fastslagna gränser. Att bekämpa inflationen har alltid varit ett önskemål, men metoderna har varierat.
Först att tillämpa inflationsmål var Nya Zeeland (1990), Kanada (1991) och Storbritannien (1992). Sverige, som 1931 övergav guldmyntfoten och sedan dess hade tillämpat fast växelkurs för kronan, tvingades 1993 ge upp denna och lät kronans värde flyta fritt. Samtidigt togs beslut om att införa ett inflationsmål om 2 procent (+/- 1 procentenhet) med start 1995. De flesta länder har vid införandet valt nivån 2 procent, men Storbritannien och Norge (2001) valde 2,5 procent. Norge övergick 2018 till 2 procent. Flera utvecklings- och tillväxtekonomier har valt ett något högre inflationsmål: Australien 2–3 procent, Brasilien och Mexiko 3 procent, Indien 4 procent, Sydafrika 3–6 procent, Turkiet 5 procent.
Redan när euron infördes 1999 var inflationsbekämpning och prisstabilitet ett önskemål, definierat som 2 procent inflation. Sedan 2021 tillämpas detta som ett symmetriskt mål, där avvikelser både uppåt och nedåt bekämpas.
USA:s Federal Reserve införde i januari 2012 ett inflationsmål på 2 procent.
Litteratur Lars E.O. Svensson, Inflation targeting: some extensions, 1997
Kategori:Nationalekonomi Kategori:Makroekonomi och penningteori Kategori:Finansiell ekonomi