Siwakulturen (kinesiska: 寺洼文化, Sìwā wénhuà) var en arkeologisk bronsålderskultur i dagens sydöstra Gansu i nordvästra Kina. Kulturen dateras vanligen till omkring 1350-600 f.Kr. och har fått sitt namn efter fyndplatsen Siwashan (Ssu Wa Shan, 寺洼山), namngiven efter byn med samma namn vid Siwabergen på den västra sidan av Tao he-floden i Lintao härad, där den först identifierades av den svenske geologen och arkeologen Johan Gunnar Andersson år 1924 i samband med hans undersökningar i Gansu och Qinghai.
Siwakulturen utvecklades i området kring övre Gula floden och betraktas som en av de viktigaste bronsålderskulturerna i nordvästra Kina. Den efterträdde Qijiakulturen, var samtida med Xindiankulturen och föregick bland annat Ordoskulturen, Shajingkulturen och Handynastin.
Geografisk utbredning Siwakulturen var huvudsakligen utbredd i dagens provins Gansu, särskilt längs Tao he-floden (Tao River) i Taodalen, och Weihefloden. Arkeologer brukar skilja mellan två regionala grupper: Siwatypen, som främst förekommer i Taodalen, och Anguotypen, som förekommer längre österut i Weihedalen. miniatyr|Ett urval av Siwakärl med sadelmynning från Zhanqigravfältet. Viktiga fyndplatser omfattar bland annat Lintao, Zhuoni, Lintan, Heshui, Jiuzhan, Xujianian, Zhanqi och Lanquiao. De allra flesta fyndplatser är gravar, få boplatser har daterats till Siwa. Gravskicket utgörs av både skelett- och brandgravar.
Historia och kultur Siwakulturen uppstod efter Qijiakulturens upplösning och sammanfaller med en period då samhällen i nordvästra Kina hade omfattande kontakter med områdena i den kinesiska centralbygden under Shang- och tidig Zhoutid. Arkeologiska fynd tyder på både kulturellt utbyte och konflikter mellan regionerna.
Flera forskare har försökt koppla Siwakulturen till folkgrupper som omnämns i kinesiska historiska källor, bland annat olika Rongfolk, Beidi, Qiang eller Xunyu. Någon allmänt accepterad identifiering finns dock inte, och frågan är fortfarande föremål för vetenskaplig debatt.
Materiell kultur Siwakulturen är särskilt känd för sin keramik. Ett karakteristiskt kännetecken är kärl med så kallad sadelmynning (saddle-shaped mouths), vars öppningar har en form som påminner om en sadel. Sådana kärl betraktas som kulturens mest typiska artefakter. Den vanligaste keramiken är odekorerad och opolerad men det finns exempel på utsmyckningar med stenar och pärlor.
Förutom keramik har arkeologer funnit föremål av brons, sten och ben. Bronsföremålen visar att metallhantverket hade en viktig roll i samhället, även om keramiken dominerar fyndmaterialet.
Arkeologisk forskning De första fynden gjordes av Johan Gunnar Andersson under hans omfattande arkeologiska undersökningar i nordvästra Kina på 1920-talet. På platsen vid byn Siwashan fanns en boplats från Majiayaokulturen (av Andersson benämnd Gansu Yangshao). Byborna visade sedan ett gravfält med keramik och skelett som inte liknade något av de andra bronsåldersplatser Andersson hittat i området och som fick ge namn åt Siwakulturen. Byborna sålde flera kärl till Andersson, bland annat kärl med sadelformad mynning men också tripoder, stenyxor och bronsföremål. Anderssons medarbetare Zhuang och Li undersökte 8 gravar.
Under 1940-talet utförde den kinesiske arkeologen Xia Nai ytterligare utgrävningar som bidrog till att definiera kulturen som en självständig arkeologisk tradition. Senare undersökningar i Gansu har kartlagt ett stort antal gravfält och boplatser som gett en mer detaljerad bild av Siwakulturens utveckling.
Fyndplatser som Xujianian och Jiuzhan har varit särskilt viktiga för förståelsen av kulturens begravningsseder, bosättningsmönster och sociala organisation.
Referenser
Noter
Kategori:Kina under 1500-talet f.Kr. Kategori:Kina under 1400-talet f.Kr. Kategori:Kina under 1300-talet f.Kr. Kategori:Kina under 1200-talet f.Kr. Kategori:Kina under 1100-talet f.Kr. Kategori:Kina under 1000-talet f.Kr. Kategori:Bronsåldern Kategori:Kinas historia Kategori:Fornfynd i Kina Kategori:Arkeologiska kulturer Kategori:Kinas förhistoria