Gammelhyttan är en mindre bebyggelse och ett äldre hyttområde i Kvistbro socken, i nuvarande Lekebergs kommun i Närke. Hyttan var en bergsmanshytta inom Lekebergslagen och låg vid vattendraget väster om Sixtorp, nära sjön Multen. I direkt anslutning till hyttplatsen ligger Gammelhytte gruvfält, där järnmalm brutits i ett stort antal gruvor och skärpningar.
På den historiska hyttplatsen finns lämningar efter bland annat masugn, dammanläggningar, husgrunder, slaggvarp och en senare vattendriven såg.
Historia Gruv- och hyttdrift har enligt Länsstyrelsen förekommit i området åtminstone sedan 1500-talet. Enligt Bergslagsledens information kan den äldsta hyttan vid Gammelhyttan ha varit medeltida.
Gammelhyttans utveckling var nära förbunden med Velamshyttan, som låg längre upp längs samma vattendrag. Vid Velamshyttan bedrevs hyttverksamhet under 1500-talet och fram till 1620-talet, varefter verksamheten flyttades längre ned längs bäcken mot Gammelhyttan. År 1638 uppfördes en ny hytta vid Gammelhyttan.
Gammelhyttan drevs som bergsmanshytta. Hyttdelarna ägdes av bergsmän på gårdar i den omgivande bygden. Ett dokumenterat exempel är Hinderstorps bergsmanshemman, där fyra åbor hade hyttdelar i både Gammelhyttan och Mullhyttan. För dessa gårdar var bergshanteringen en viktigare näring än jordbruket.
Gammelhyttan var fortfarande i drift 1816 och tillhörde då hyttorna inom Nora bergmästardöme. Hyttan lades ned 1817 och hyttelagets verksamhet överfördes till Mullhyttan. Att sammanslagningen redan hade genomförts året därpå framgår av Daniel Djurbergs geografiska lexikon från 1818, där Gammelhyttan anges ha förenats med Mullhyttan. I Bergslagsledens moderna besöksinformation anges i stället 1819 som nedläggningsår.
Nedläggningen skedde under en period då järnproduktionen inom Lekebergslagen koncentrerades till färre hyttor. Under de första årtiondena av 1800-talet försvann flera äldre hyttor, medan bland annat Mullhyttan, Vekhyttan, Björkhyttan, Klunkhyttan och Ymningshyttan fortsatte verksamheten.
Hyttområdet Gammelhyttans historiska hyttplats betecknades i äldre fornminnesinventeringar som fornlämning nummer 80 i Kvistbro socken. Länsstyrelsens inventering beskriver lämningar efter masugn, sågplats, husgrunder och dammbyggnader.
På området finns stora mängder blåaktig masugnsslagg. Omkring 50 meter söder om vägen finns en stenkrans som har tolkats som en möjlig rest efter masugnspipan. På norra sidan om vägen finns kraftiga murar efter den dammanläggning som hörde till hyttan.
Vattenkraften användes under hyttepoken för driften av bland annat masugnens blåsbälgar. Efter att järnframställningen hade upphört fortsatte vattenkraften att utnyttjas på platsen genom en såg, vars lämningar ingår i den bevarade industrimiljön.
Gammelhytte gruvfält I direkt anslutning till hyttplatsen ligger Gammelhytte gruvfält. Gruvfältet betecknades i äldre fornminnesinventeringar som Kvistbro 81. Länsstyrelsen beskriver området som ett gruvfält med bland annat fem vattenfyllda äldre järnmalmsgruvor.
Gruvfältet beskrevs utförligt av Sveriges geologiska undersökning (SGU) 1902. Fältet bedömdes redan då vara mycket gammalt och tidigare ha varit föremål för betydande brytning. De större äldre gruvorna hade vid undersökningstillfället inte varit i egentlig drift på omkring 70 år, även om mindre försöks- och försvarsarbeten hade förekommit.
SGU delade in fyndigheterna i tre huvudsakliga malmstråk. I det nordligaste låg Stora Vretgruvan och dess fortsättning Nattbläckan. I det mellersta låg Grönbergsgruvan och Skåpgruvan, medan Bockabergsgruvorna låg i det sydligaste stråket.
En senare undersökning från SGU bedömde att de äldre gruvorna i Gammelhyttefältet i stort sett var utbrutna redan vid mitten av 1700-talet. Gruvarbeten förekom dock även senare. En geologisk beskrivning från 1800-talet uppger att nya schakt hade öppnats vid Gammelhyttan i närheten av äldre övergivna gruvor.
Malm och geologi Berggrunden i området består enligt SGU huvudsakligen av röd gnejs, som närmast malmfyndigheterna övergår i hälleflintgnejs. Malmen förekommer både i sköl- och skarnbildningar.
I Stora Vretgruvan förekom både hematit, historiskt kallad blodsten, och magnetit, eller svartmalm. Blodstenen uppgavs 1902 vara den dominerande malmtypen. Malmen var blandad med grönt hornblände och var i allmänhet relativt fattig, även om rikare partier förekom. I SGU:s moderna mineralresursdatabas anges Stora Vretgruvans djup till omkring 64 meter.
Grönbergsgruvans och Skåpgruvans malmer hade ett liknande uppträdande, men utan den blodsten som förekom i Stora Vretgruvan. Vid Grönbergsgruvorna har även svavelhaltig malm samt kopparkis och blyglans rapporterats.
Bockabergsgruvorna bestod av två gruvor med tät eller bandad, magnetitrik malm tillsammans med granat- och pyroxenskarn. Där förekom även kvarts och mindre mängder kristallin kalksten.
I delar av det större Gammelhyttefältet har SGU även registrerat manganrik järnmineralisering. Det är dock inte klarlagt i vilken omfattning sådan malm användes i Gammelhyttans masugn.
Kullagruvorna Strax norr om vägen mellan Sixtorp och Gammelhyttan ligger de så kallade Kullagruvorna, ett antal mindre gruvor och skärpningar. Kulla- eller Matsagruvan förekommer i äldre gruvrelationer från 1750, då nytt arbete påbörjades. År 1763 uppgavs gruvan föra god och tämligen riklig malm. Därefter försvinner den ur de gruvrelationer som SGU hade tillgång till.
Gammelhyttans placering var fördelaktig genom att järnmalmsgruvor låg omedelbart intill hyttplatsen.
Gammelhyttelaget Benämningen Gammelhyttelaget användes både om hyttans delägare och om en del av bergsmansbygden i Kvistbro socken.
Herman Hofberg beskrev 1868 ett särskilt drag i Kvistbro bergslags bygdemål som enligt honom var särskilt framträdande i den del av socknen som kallades Gammelhyttelaget. Namnet hade alltså levt kvar som geografisk och kulturell beteckning även efter att själva masugnen hade lagts ned.
I källor om sammanslagningen med Mullhyttan används även beteckningen Nya Gammelhyttelaget. Detta hyttelag flyttade sin verksamhet till Mullhyttan 1817.
Området i dag Hyttplatsen och delar av gruvområdet ligger inom naturreservatet Sixtorp, som bildades 2005. Bergsbrukslämningarna utgör en del av reservatets kulturhistoriska värden.
Bergslagsleden passerar området. Inom det gamla hyttområdet finns även det öppna lövskogsområdet Gammelhytteängen.
Namnet Gammelhyttan används fortfarande om bebyggelsen öster om den historiska hyttplatsen. Lantmäteriets ortnamnsregister klassificerar Gammelhyttan som samlad bebyggelse.
Se även Lekebergslagen Mullhyttan Velamshyttan Kvistbro socken Bergsman Masugn
Referenser Sveriges geologiska undersökning, databasen Mineralresurser, uppgifter för järnmineraliseringar inom Gammelhyttefältet. Läst 23 augusti 2026.
Lantmäteriets ortnamnsregister, uppgift för Gammelhyttan i Kvistbro socken, Lekebergs kommun. Läst 23 augusti 2026.
Tryckt sammanställning av bergmästaruppgifter för Nora bergmästardöme 1816, där Gammelhyttan upptas bland de då verksamma hyttorna.
Vidare läsning Norelius, C. Oskar (1935). ”Bergverken inom Lekebergslagen”, i Lekebergslagen i Örebro län, s. 9–49. Gammelhyttan behandlas på s. 28–29. Eriksson, Linnéa (1999). Lekebergslagen: En sammanställning över de bergshistoriska lämningarna i Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa socknar. Jernkontorets bergshistoriska utskott och Riksantikvarieämbetet, serie H 107. Blomberg, Albert & Holm, G. (1902). Geologisk beskrifning öfver Nerike och Karlskoga bergslag samt Fellingsbro härad. Sveriges geologiska undersökning, Ca 2.
Kategori:Hyttor i Bergslagen Kategori:Lekebergs kommun Kategori:Svenska järnbruk