Andante festivo, är ett ensatsigt kammarmusikverk för två violiner, viola och cello, skrivet 1922 av den finske kompositören Jean Sibelius. År 1938 arrangerade kompositören stycket för stråkorkester och pukor. Den 1 januari 1939 dirigerade Sibelius denna version av Andante festivo under en direktsänd världsomspännande radioutsändning, vilket gjorde det till det enda ljuddokumentet där han tolkade sin egen musik.
För Sibelius smak låter kompositionen optimistisk. Stycket innehåller element som liknar huvudtemat från Dvořáks 9:e symfoni Från Nya världen, särskilt de hymniska melodiska fraserna som flyter in i varandra.
Version för stråkkvartett Walter Parviainen beställde en kantat från Sibelius för att fira 25-årsjubileet av Säynätsalos sågverk nära Jyväskylä före julen 1922. Sibelius skrev istället en komposition för en stråkkvartett, som skulle bli Andante festivo. Den kan baseras på äldre projekt, såsom ett planerat oratorium, Marjatta, från 1900-talet. Det första framförandet ägde rum i Jyväskylä den 28 december 1922.
Vid systerdottern Riitta Sibelius bröllop 1929 framfördes Andante festivo av två stråkkvartetter, kanske med modifieringar.
Version för stråkorkester På 1930-talet lyssnade Sibelius ofta på radion. Han stördes av den dåliga ljudåtergivningen av högtalarna vid den tiden, vilket ledde honom till idén att man kanske måste komponera annorlunda för radio än för en livekonsert. När vännen Olin Downes, kritiker på The New York Times, bad honom att "dirigera ett musikstycke som Finlands hälsning till världen i ett radioprogram för att fira New York World Exhibition", försökte han använda sig av konceptet genom att anpassa den tidigare stråkkvartetten till en version för stråkar och pukor (1938). Stycket är en mjuk, kontinuerlig ström av liknande melodiska fraser som flyter in och ut ur varandra. Sibelius var själv violinist och kunde komponera för stråkar. En "sömlös upprepad melodi" spelas av stråkarna och besvaras i de sista fyra takterna av pukor, i ett nästan religiöst uttalande i en värld före andra världskriget.
Uruppförandet av denna version var i en direktsänd radiosändning den 1 januari 1939, spelad av Radions symfoniorkester under ledning av kompositören själv. Det var första och sista gången som den 73-årige Sibelius ville dirigera efter ett uppehåll på mer än tio år. Det är också den enda bevarade inspelningen av ett orkesterverk av Sibelius dirigerad av kompositören själv. Han höll ett långsamt tempo professionellt, med "otvunget rubato", vilket skapade ett högtidligt, sjungande stråkljud. Han tog ibland frihet med tempomarkeringarna i partituret (och ändrade de första kontrabasentréerna till ett C, inte ett G.)
Referenser
Noter
Tryckta källor
Kategori:Verk av Jean Sibelius Kategori:Klassisk musik