Björkhyttan, Kvistbro även benämnd Svartå masugn, var en järnhytta vid Svartå bruk i Kvistbro socken i Lekebergslagen, vid Svartå i Degerfors kommun i Närke. Den ursprungliga hyttan låg vid Lill-Björkens utlopp i Svartån, inom det område som senare benämndes Svartå nedre bruk.

Björkhyttan skilde sig från flertalet hyttor i Lekebergslagen genom att den utvecklades till en bruksägd masugn snarare än en bergsmansägd hytta. År 1820 var den en av fem återstående hyttor i Lekebergslagen och ägdes och drevs av Svartå bruk.

Under åren omkring 1859–1861 flyttades masugnsdriften till en ny anläggning vid Svartå övre bruk på andra sidan Lill-Björken. Den äldre Björkhyttan blåstes ned 1861 och den nya masugnen privilegierades 1862 under namnet Nya Björkhyttan. Från 1884 benämndes den nya anläggningen Svartå hytta. Tackjärnstillverkningen upphörde 1966. Anläggningen har beskrivits som Sveriges sista träkolshytta.

Historia

Grundandet År 1658 fick Jöns Eriksson Grubb privilegium att anlägga en stångjärnshammare vid Svartåns utlopp ur Lill-Björken. Hammaren hade två härdar och togs i bruk under de följande åren.

År 1659 fick Grubb tillsammans med ett antal bergsmän privilegium för en masugn i Medskogs ström, vattenförbindelsen mellan Stor-Björken och Lill-Björken. Uppförandet påbörjades där, men efter en tvist om marken flyttades byggnadsmaterialet och masugnen uppfördes i stället vid Lill-Björkens utlopp, mitt emot hammarsmedjan.

De bergsmän och torpare som från början skulle delta i masugnen drog sig ur projektet, vilket innebar att Grubb kom att stå ensam bakom anläggningen. Enligt en arkivgenomgång av Ulf Persson kom masugnen i gång under blåsningssäsongen 1666–1667. Privilegierna för hyttan konfirmerades 1669 under namnet Björkhyttan.

I äldre lokalhistoriska framställningar har uppgifter förekommit om att en bergsmanshytta med namnet Björkhyttan skulle ha funnits vid Svartå före Grubbs anläggning. Persson har med hänvisning till ett intyg från Lekebergs härads häradsrätt från 1686 avvisat denna uppgift. Enligt intyget hade inget järnbruk funnits på platsen innan Grubb fick tillstånd att bygga sin hammare och masugn. Persson förklarar sammanblandningen med att samma masugn i olika källor benämnts Medskogs masugn, Svartå masugn och Björkhyttan.

miniatyr|Svartå bruk 1802, avbildat av Gustaf Silfverstråhle.

Placeringen vid utloppet innebar att vattenkraften skulle användas av både hammaren och masugnen. I uppgifter till 1833 års bergskommission angav Svartå bruk att vattentillgången periodvis begränsade produktionen.

Brukshytta i Lekebergslagen Under 1700-talet utvecklades Svartå till ett större brukskomplex. Ett andra bruksområde, Svartå övre bruk, anlades 1724 när en hammare flyttades dit från Munkfors i Nysunds socken.

Under 1800-talet ägdes Svartå bruk först av adelsätten Fock och senare av familjen Leijonhielm. Björkhyttans ställning som bruksmasugn skilde den från de bergsmanshyttor som dominerade järnframställningen i andra delar av Lekebergslagen.

År 1800 var åtta hyttor i drift i Lekebergslagen, sex bergsmanshyttor och två bruksmasugnar. År 1820 återstod fem. Mullhyttan, Vekhyttan och Klunkhyttan var bergsmanshyttor, medan Björkhyttan ägdes och drevs av Svartå bruk och Ymningshyttan hade en enskild ägare.

Omkring år 1900 återstod Klunkhyttan, Vekhyttan och Björkhyttans efterföljare Svartå hytta av dessa fem. Klunkhyttan användes sista gången 1901 och Vekhyttan lades ned 1903. Svartå hytta var därefter i drift till 1966.

Malmförsörjning Svartå bruk hade intressen i flera gruvor. Ett exempel var Kärrgruvan på Guldsmedsboda allmänning omkring tre kilometer söder om Svartå. Gruvan återupptogs 1745 av Svartå bruk tillsammans med bergsmän från Dormhyttan och Mullhyttan. När gruvlaget ombildades 1753 ägde Svartå bruk åtta av dess tjugo delar.

År 1756 köpte bruket de övriga delägarnas inventarier och 1759 tog Svartå bruk ut en egen mutsedel på Kärrgruvan. Där byggdes en vinddriven anläggning för vattenuppfordring. Under 1760-talet sköttes anläggningen av Måns Ersson, som arbetade som uppsättare vid Björkhyttan.

Malm hämtades även från gruvor längre norrut. I Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige uppges att Nya Björkhyttan använde malm från Dalkarlsberg och Striberg.

Teknisk utveckling och produktion Björkhyttan tillhörde de hyttor i Lekebergslagen där ny teknik infördes förhållandevis tidigt. Linus Karlsson har satt utvecklingen i samband med att Svartå bruk hade full kontroll över masugnen och därmed kunde styra investeringarna.

På 1840-talet var Björkhyttan utrustad med en cylinderblåsmaskin. Där fanns också en rostugn av Schedins typ. År 1843 byggdes en särskild maskin för krossning av malmen. Vid bergsmanshyttorna Mullhyttan och Vekhyttan användes träbälgar och rostgropar under en längre del av 1800-talet.

Utvecklingen avspeglas i tackjärnsproduktionen per blåsningsdygn. Linus Karlssons sammanställning av C. Oskar Norelius uppgifter visar följande genomsnitt:

+ Genomsnittlig tackjärnsproduktion per blåsningsdygn Period Ton tackjärn per dygn 1830–1839 3,32 1840–1849 3,94 1850–1859 4,29 1860–1869 8,09 1870–1879 9,51 1880–1889 11,27 1890–1899 12,63

Ökningen under 1860-talet sammanföll med flytten från den äldre Björkhyttan till den nya masugnen vid Svartå övre bruk. För perioderna efter flytten avser produktionsserien Nya Björkhyttan och, från 1884, Svartå hytta.

Flytten till Svartå övre bruk År 1847 fattades beslut om att koncentrera järntillverkningen vid Svartå till det övre bruket. En ny masugn uppfördes där under åren omkring 1859–1861. I samband med utbyggnaden anlades även två lancashiresmedjor.

Den gamla Björkhyttan vid Nedre bruket blåstes ned för sista gången 1861. Den nya masugnen privilegierades 1862 i stället för den gamla och benämndes Nya Björkhyttan i samtida litteratur.

Från 1884 användes namnet Svartå hytta.

miniatyr|Svartå bruk på ett äldre vykort.

Svartå hytta under 1900-talet År 1912 förvärvades Svartå bruk av Hasselfors Bruks AB. Företaget beslutade därefter att koncentrera sin järnframställning till Svartå.

En omfattande ombyggnad av hyttan projekterades 1913 av professor J. A. Leffler och påbörjades 1914 i syfte att öka tackjärnsproduktionen. Anläggningen bestod av masugn, rostugn och blåsmaskinhus. Masugnspipan var omkring 18 meter hög från ställbotten till masugnskransen och hade fyra formar samt särskilda utslagsbröst för järn och slagg. I blåsmaskinhuset fanns två cylinderblåsmaskiner.

År 1939 murades masugnspipan om helt och 1963 genomfördes den sista större ombyggnaden.

Fram till 1945 tillverkades huvudsakligen tackjärn för lancashiresmidet vid bruket. Därefter övergick hyttan till att framställa tackjärn främst för gjuteriändamål. Den sista stångjärnshammaren vid Svartå lades ned 1947.

Den 28 oktober 1966 genomfördes den sista arbetsdagen och nedblåsningen vid Svartå hytta. Därmed avslutades driften vid den anläggning som har beskrivits som Sveriges sista träkolshytta.

Hyttanläggningen revs 1970. Masugnspipan undantogs från rivningen.

Lämningar Vid en kulturhistorisk inventering publicerad 2021 registrerades den ursprungliga Björkhyttans hyttlämning vid Svartå nedre bruk som L2021:2468. Det äldre hammarbruket inom samma område hade registreringen L1981:7393.

Vid Länsstyrelsens inventering 2009 dokumenterades kvarn- och kraftverksbyggnader samt förekomst av slagg inom Nedre brukets område.

miniatyr|Masugnspipan vid Svartå bruk, fotograferad 2010.

Vid rivningen av anläggningen vid Svartå övre bruk 1970 undantogs masugnspipan. Hyttpipans läge har angivits till ungefär .

Den äldre Björkhyttans läge vid Lill-Björkens utlopp har angivits till ungefär .

Se även Lekebergslagen Svartå, Degerfors kommun Kvistbro socken Mullhyttan Vekhyttan Klunkhyttan Dormhyttan Masugn Träkol

Referenser Persson, Ulf (2009). "Jöns Eriksson Grubb och hans hustru". Strödda Annotationer, nr 41, februari 2009, s. 3–4.

Länsstyrelsen i Örebro län (2021). Kulturhistorisk damminventering: 138 dammar inom Eskilstunaåns avrinningsområde, s. 57.

Länsstyrelsen i Örebro län (2009). Inventering av förorenade områden: Bruksområden inom järn-, stål- och manufakturbranschen. Rapport 2009:26, s. 27.

Karlsson, Linus (2010). Bergsmän och tackjärnspatroner: perspektiv på industrialiseringsprocessen 1810–1900. Göteborgs universitet, s. 52.

Karlsson, Linus (2010). Bergsmän och tackjärnspatroner: perspektiv på industrialiseringsprocessen 1810–1900. Göteborgs universitet, s. 171.

Karlsson, Linus (2010). Bergsmän och tackjärnspatroner: perspektiv på industrialiseringsprocessen 1810–1900. Göteborgs universitet, s. 187.

Henriksson, Håkan (2020). "Många gruvpigor och en väderkonst". Aktstycket, nr 100, ArkivCentrum Örebro län, s. 6–7.

Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, supplement, s. 42, uppslagsord "Björkhyttan, Nya".

Nisser, Marie (1974). Hyttor i Örebro län. Hyttrapport 2, Jernkontorets bergshistoriska utskott, H 10, s. 85–88.

Nordiska museet, bildpost NMA0098816, "Svartå hytta. Norra Europas sista träkolshytta den sista arbetsdagen, nedblåsningen, 28 oktober 1966", fotograf Mats Holmstrand.

Vidare läsning Eriksson, Linnéa (1999). Lekebergslagen: En sammanställning över de bergshistoriska lämningarna i Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa socknar. Jernkontorets bergshistoriska utskott och Riksantikvarieämbetet, H 107, särskilt s. 143–147. Norelius, C. Oskar (1935). "Bergverken inom Lekebergslagen", i Lekebergslagen i Örebro län, s. 9–49. Björkhyttan behandlas på s. 32–34. Nisser, Marie (1974). Hyttor i Örebro län. Jernkontorets bergshistoriska utskott, H 10, s. 85–88. Karlsson, Linus (2010). Bergsmän och tackjärnspatroner: perspektiv på industrialiseringsprocessen 1810–1900. Göteborgs universitet.

Kategori:Hyttor i Bergslagen Kategori:Degerfors kommun Kategori:Svenska järnbruk