Kazakiska skriftsystem omfattar de skriftsystem som har använts för att återge det kazakiska språket. Till följd av historiska och samhälleliga förändringar har kazakiskan skrivits med flera alfabet, däribland det arabiska alfabetet, det latinska alfabetet och det kyrilliska alfabetet. Skriften bygger huvudsakligen på en fonematisk princip.
miniatyr|Kazakiskt latinskt alfabet från 1924.
Den moderna kazakiska skriften förekommer i handskrivna och tryckta former. Den kyrilliska skriftens bokstavsformer bygger till stor del på motsvarande former i den ryska kyrilliska skriften. Skriftsystemets uppbyggnad och förhållandet mellan dess grafem och fonem behandlas inom grafematiken.
De kazakiska skriftsystemens historia Kazakiska har under olika historiska perioder skrivits med flera alfabet. Under flera århundraden användes alfabet som byggde på den arabiska skriften. Mellan 1929 och 1940 användes ett latinskt alfabet, varefter ett kyrilliskt alfabet infördes 1940.
Äldre skriftsystem och inskrifter från det område som i dag utgör Kazakstan behandlas ibland som föregångare till den kazakiska skrifttraditionen. Till dessa hör den så kallade Issykinskriften, som förknippas med sakerna, samt Orchoninskrifterna och Talasinskrifterna. De sistnämnda är skrivna med den fornturkiska skriften, som användes av olika turkiska folk. Även den gammaluyguriska skriften ingår i den vidare turkiska skrifttradition ur vilken den kazakiska skriftkulturen utvecklades.
Den arabiska skriften började användas av turkiska folk i Centralasien efter islams spridning från 700-talet. Ett arabiskbaserat alfabet fortsätter att användas av kazaker i bland annat Kina. Under början av 1900-talet anpassade Achmet Bajtursynuly det arabiska alfabetet till kazakiskans ljudsystem. Det reformerade alfabetet blev känt som töte jazuw och användes i Kazakstan fram till övergången till latinsk skrift. Dess ortografi byggde huvudsakligen på morfologiska och traditionella principer.
Ett latinskt alfabet användes i Sovjetunionen för kazakiska mellan 1929 och 1940. Även i Kina användes ett latinskt kazakiskt alfabet under delar av 1960- och 1970-talen. År 1940 infördes i Kazakiska SSR ett alfabet baserat på den ryska kyrilliska skriften. Ändringar av alfabetet och dess ortografiska regler genomfördes bland annat 1957 och 1970.
Efter Kazakstans självständighet återupptogs diskussionerna om att återinföra ett latinskt alfabet, bland annat från 1993. År 2017 fattades beslut om en successiv övergång till latinsk skrift, ursprungligen med 2025 som slutår, men denna tidsplan fullföljdes inte. Inom den språkpolitiska planen för 2023–2029 fortsätter arbetet med ett reviderat alfabet, nya stavningsregler, ordböcker och tekniska standarder. Planens mål är att andelen deltagare i skriftlig kommunikation som använder det latinbaserade alfabetet ska uppgå till 5 procent 2027, 10 procent 2028 och 15 procent 2029. Enligt myndighetsinformation som uppdaterades i november 2025 hade det reviderade alfabetet och dess stavningsregler ännu inte godkänts genom de nödvändiga rättsakterna. Den närmare övergångsplanen ska fastställas efter detta godkännande.
Kazakisk skrift före nationella reformer I forskning om den arabiskbaserade kazakiska skriften brukar två huvudsakliga traditioner urskiljas: qadim (”gammal”) och jadid (”ny”). Till qadimtraditionen räknas bland annat krönikor, dokument och litterära verk från 1500- och 1600-talen som var gemensamma för flera turkiska folk. Jadidtraditionen förknippas med den skrift som användes i tidiga kazakiskspråkiga tidningar, däribland Türkistan walajaty och Dala walajaty.
I qadimskriften kunde vokaler återges med diakritiska tecken i stället för med självständiga bokstäver. Tre arabiska vokaltecken användes: fatha, damma och kasra. Fatha kunde motsvara de kazakiska vokalerna a och ä, damma u, ü, o och ö samt kasra y, i och e. Som exempel anges men – (mn), Esjdäulet – , sözlesjüb – , köngili – och büldirgen – .
I qadimskriften användes även bokstäver som förekom i arabiska lånord men som inte motsvarade några självständiga ljud i kazakiskan, exempelvis och . En utmärkande egenskap hos jadidtraditionen var att vokaler i större utsträckning skrevs ut med bokstäver i stället för att enbart markeras med vokaltecken.
Språkforskaren Babasj Äbilqasymov uppger att de tidiga kazakiska tidningarna behöll nästan alla bokstäver i det arabiska alfabetet. Därutöver användes de genom persiskan förmedlade bokstäverna ژ, پ, چ och گ. Det kazakiska ljudet ng återgavs genom en kombination av tecknen för n och k. Enligt Äbilqasymov användes däremot inte de kompletterande diakritiska tecken som hörde till det traditionella arabiska alfabetet.
Gülfar Mamyrbekova har visat att vokaltecken trots detta förekom i viss utsträckning i jadidskriften. Bland hennes exempel finns qul och küng (1874, nr 6), kütüb, qusjaqtasyb och qurmetteb (1874, nr 10), tuhym och qudaj (1874, nr 16) samt gül (; 1877, nr 30). Bland de ord som markerats med fatha finns baghasy och aqrab.
Den äldre kazakiska skriften var påverkad av ett traditionellt turkiskt litteraturspråk och kunde därför skilja sig betydligt från det talade kazakiska språket. Vissa ord kunde återges på flera sätt. När ändelser fogades till en ordstam följdes inte alltid den kazakiska vokalharmonin. Ändelser kunde i stället skrivas i en oföränderlig form, exempelvis i mülkimizni, awlymyzny och bizni. Nutida varianter av pluraländelser, såsom -dar och -tar, skildes inte alltid åt i skrift. I ordens mitt eller slut kunde dessutom u och ü skrivas där dagens kazakiska har y eller i, exempelvis i orusunguzny, keltür, ötkür, üsjün, qabul, türlü och zjawun.
Enligt Mamyrbekova stod både qadim- och jadidskriften, liksom det bokliga språk de återgav, förhållandevis långt från det samtida folkspråket.
Förslag om att bättre anpassa den arabiska skriften till kazakiskan diskuterades i tidningar och tidskrifter som Dala walajaty och Ajqap. Kazakiska skribenter, lärare och andra intellektuella framhöll att det arabiska alfabetet inte återgav språkets ljudsystem fullständigt och argumenterade för ett särskilt kazakiskt alfabet.
Arabisk skrift Arabisk skrift började användas av turkiska folk i Centralasien efter islams spridning i området. Kazakiska skrevs traditionellt med arabiskbaserade alfabet fram till att ett latinskt alfabet infördes i Sovjetunionen 1929.
Det reformerade arabiskbaserade alfabet som Achmet Bajtursynuly utarbetade började användas 1912 och godkändes officiellt vid den första kazakiska bildningskongressen i Orenburg 1924. Bokstäver som endast behövdes för arabiska avlägsnades, medan särskilda tecken för kazakiska ljud infördes. Reformen blev känd som töte jazuw (”direkt skrift”) eller zjanga emle (”ny ortografi”).
Det reformerade alfabetet består av 29 bokstäver samt ett hamzaliknande tecken som används för att markera främre vokaler. Skriften löper från höger till vänster. Till skillnad från den traditionella arabiska abjaden betecknar den kazakiska varianten regelmässigt både konsonanter och vokaler och fungerar därför som ett alfabet.
Ett arabiskbaserat kazakiskt alfabet används fortfarande av kazaker i den autonoma regionen Xinjiang i Kina, bland annat inom den Ili-kazakiska autonoma prefekturen. Varianter av skriften förekommer även bland kazakiska grupper i bland annat Iran och Afghanistan. Bokstäver som och används för ljud som saknas eller återges annorlunda i arabiskan.
I Sovjetunionen ersattes den arabiska skriften 1929 av ett latinskt alfabet. Övergången föregicks av en offentlig diskussion där förespråkare för latiniseringen betraktade den nya skriften som ett redskap för alfabetisering och modernisering, medan andra ville behålla den reformerade arabiska skriften.
Den turkiska reformlinjen Mirza Fatali Achundzade Den azerbajdzjanske författaren och dramatikern Mirza Fatali Achundzade utvecklade mellan 1857 och sin död 1878 flera förslag till reformering av den arabiskbaserade skrift som användes för azerbajdzjanska, ottomansk turkiska och persiska. De tidiga förslagen syftade till att göra skriften mer regelbunden, bland annat genom att införa särskilda tecken för vokaler och minska bruket av punkter. I sina senare förslag förespråkade han i stället att den arabiska skriften skulle ersättas med ett alfabet som förenade latinska och kyrilliska bokstavsformer.
Achundzade sökte stöd för reformen både i Iran och i Osmanska riket. År 1863 reste han till Konstantinopel, där förslaget diskuterades av det Osmanska vetenskapssällskapet under ledning av Münif Pasha. Sällskapet ansåg att reformen hade vissa fördelar men avvisade ett praktiskt införande, bland annat med hänvisning till svårigheterna att använda den nya skriften parallellt med den äldre litteraturen. Efter återkomsten till Tbilisi fortsatte Achundzade att utveckla och sprida sina förslag genom brevväxling med ämbetsmän och intellektuella i Osmanska riket, Iran, Ryssland och Västeuropa.
Trots att alfabetförslaget inte antogs tilldelades Achundzade fjärde klassen av den osmanska Mecidiye-orden.
Mirza Malkom Khan och andra reformister Den iranske politikern och reformisten Mirza Malkom Khan förde under 1860- och 1870-talen vidare diskussionen om det arabiska alfabetets utformning. I dialogen Shejken och vesiren framställde han den befintliga skriften som ett hinder för utbildning och samhällsreformer. Hans eget förslag byggde emellertid främst på en reformering av den arabiska skriften, bland annat genom regelbundna bokstavsformer och en tydligare återgivning av vokaler, snarare än på en direkt övergång till det latinska alfabetet.
Den iranske diplomaten Mirza Reza Khan Arfa al-Dawla utarbetade ett parallellt latinskt alfabet för persiska. Förslaget presenterades i skriften Risāla-ye Rushdiya, även utgiven under den franska titeln Alphabet Ruchdié, som publicerades på persiska och franska 1879.
Den azerbajdzjanske litteraturvetaren Firidun bey Köçärli behandlade 1898 den arabiska skriftens svårigheter i den ryskspråkiga artikeln ”” (””). Artikeln publicerades i tidningen Kavkaz, nummer 230, 238 och 264.
Även journalisten och språkdebattören Mammad Agha Shahtakhtinski föreslog reformer av den arabiskbaserade azerbajdzjanska skriften. Han publicerade 1879 ett förslag till ett reformerat muslimskt alfabet och återkom senare till frågan i tidningen Şərqi-Rus, som han grundade i Tbilisi 1903. Under perioden 1879–1903 utarbetade han flera alfabetförslag, däribland latinskbaserade varianter.
I Osmanska riket utarbetade även en kommitté under ledning av Gazi Ahmed Muhtar Pasha ett förslag som skulle göra skriften mer regelbunden och bättre anpassad till turkiskans vokaler. Förslaget motiverades främst med behovet av att underlätta läs- och skrivundervisningen men genomfördes inte.
Under slutet av 1800-talet diskuterades alfabetfrågan också bland kazakiska intellektuella. Vissa ryskutbildade skribenter kritiserade svårigheterna med den dåvarande arabiskbaserade ortografin och undersökte möjligheten att återge kazakiska med kyrillisk skrift. Samtidigt förespråkade ryska missionärer och utbildningspolitiker kyrilliska alfabet för flera turkiska språk. Diskussionen gällde därför inte enbart språkvetenskapliga och pedagogiska frågor utan hade även religiösa och politiska dimensioner.
Kritikerna framhöll särskilt att vokaler inte alltid skrevs ut och att den traditionella ortografin innehöll tecken och stavningsprinciper som inte direkt motsvarade kazakiskans ljudsystem. Andra förespråkade i stället en reformering av den arabiskbaserade skriften. Den senare linjen kom under början av 1900-talet att förknippas med Achmet Bajtursynuly och hans reformerade alfabet.
Kyrilliska alfabet inom missions- och utbildningspolitiken