Förvaltningsspråk i Finland avser de språk som används och har använts i myndighetsutövning, rättskipning, lagstiftning och annan officiell verksamhet i Finland. Enligt Finlands grundlag är landets nationalspråk finska och svenska och, tillsammans med språklagen från 2003, ger den var och en rätt att använda något av dem hos domstolar och andra myndigheter. Kommunerna utgör grundenheten för den språkliga indelningen: en kommun är enspråkigt finsk, enspråkigt svensk eller tvåspråkig. Landskapet Åland är enspråkigt svenskt enligt självstyrelselagen, och samiskan har en särställning i samernas hembygdsområde.
Denna ordning är resultatet av en lång utveckling. Under den svenska tiden var svenskan förvaltnings-, rättegångs- och lagspråk, medan finskan användes muntligt i mötet mellan myndigheter och allmoge samt i kyrkan; ämbetsmän och präster i finskspråkiga trakter förutsattes därför behärska finska. Vid sidan av dessa hade latinet en central ställning inom kyrkan och lärdomen, tyskan i städerna och i Gamla Finland, och franskan som elitens umgängesspråk. Efter 1809 behöll Storfurstendömet Finland den svenska förvaltningsordningen, och svenskans ställning stärktes snarast under autonomins första årtionden, samtidigt som försöken att införa ryska till en början misslyckades. Med finskhetsrörelsens framväxt under mitten av 1800-talet inleddes finskans officiella frammarsch, framför allt genom språkreskriptet 1863, som utlovade jämställdhet mellan språken inom tjugo år. Fristen förlängdes och jämställdheten genomfördes fullt ut först genom 1902 års språkförordning, samtidigt som förryskningspolitiken genom språkmanifestet 1900 gjorde ryskan till handläggningsspråk i den högsta förvaltningen.
Lantdagsreformen 1906 och självständigheten 1917 flyttade avgörandet till en demokratiskt vald folkrepresentation. Regeringsformen 1919 slog fast att finska och svenska är republikens nationalspråk, och språklagarna 1922 reglerade i detalj ämbetsdistriktens språk, medborgarnas språkliga rättigheter och statstjänstemännens språkkunskaper. Under 1920- och 1930-talen fördes en hätsk språkstrid om förfinskningen av förvaltningen och av Helsingfors universitet, som avslutades genom kompromissen i 1937 års universitetslag. Efter andra världskriget inträdde språkfred. Språklagen från 1922 ersattes 2004 av en ny språklag, vars praktiska genomslag i myndighetsvardagen upprepade gånger har ifrågasatts.
Svenska tiden
Kansli, domstol och kyrka miniatyr|Kyrkan var en av de institutioner som allmogen hade mest kontakt med. Biskop Henrik döper finnarna av Robert Wilhelm Ekman.I det svenska riket, där Finland utgjorde den östra riksdelen, var svenskan av tradition förvaltningens språk och från 1700-talet vid sidan av latinet även den högsta bildningens språk. Finskan användes i kyrkan och i den lägre förvaltningen huvudsakligen i muntliga sammanhang och när det skrevs var det främst för kyrkliga och administrativa ändamål. Både kyrkan och förvaltningen försökte i allmänhet se till att deras företrädare på lokalnivån behärskade finska. 1734 års lag utkom i finsk översättning 1759.
Det finska skriftspråket skapades i äldre tid i stor utsträckning genom översättning, och kyrkan och statsmakten var de viktigaste producenterna av text – katekeser, psalmböcker och bibelöversättningar respektive lagar, förordningar och kungörelser. Ur denna verksamhet kom en mängd förvaltningstermer in i finskan, bland dem hovioikeus (hovrätt, belagt 1615), kantseli (kansli, 1584) och commissarius (kommissarie, 1641).
Kyrkan var den institution som mest systematiskt tillgodosåg minoritetens språkbehov. I församlingar där befolkningen var språkligt blandad hölls både finsk och svensk gudstjänst, och på orter med svensk majoritet kunde mindre träkyrkor eller sockenstugor användas som finskt gudstjänstrum. Enligt en uppgift från 1696 hölls svenskspråkig gudstjänst i 70 kyrkor och kapell inom Åbo stift, vilket innebär att också små minoriteters behov tillgodosågs.
Redan under senmedeltiden ställde stiftsledningen i Åbo krav på att präster med själavårdande uppgifter skulle kunna finska, oberoende av om de tjänstgjorde i en finsk eller svensk församling. Kravet härleddes ur en påvlig kanslistadga, och detta användes för att hålla präster från rikets västra del borta från tjänsterna i Finland. Svenskspråkiga gossar som siktade på prästbanan, bland dem Mikael Agricola, studerade därför finska i unga år.
Tolkning, språkkrav och elitens språkbyte I den lokala förvaltningen löstes språkfrågan praktiskt. Om den språkliga minoriteten i en socken var liten hölls sockenstämman i regel på majoritetens språk; var minoriteten större fungerade prästen, som ledde stämman, som tolk. Ståndspersoner, fogdar och officerare i finskspråkiga trakter behövde kunna finska för att kunna kommunicera med allmogen, och individuell tvåspråkighet var utbredd i kontaktzonerna längs språkgränsen.
miniatyr|Henrik Gabriel Porthan målad av Johan Erik Hedberg.Vilka språkkrav som borde ställas på ämbetsmännen diskuterades ingående vid riksdagen 1738. Hovrättspresidenten Samuel Åkerhielm hävdade i sekreta utskottet att ämbetsmän i direkt kontakt med allmogen förvisso måste lära sig finska, men att det var kortsynt att stänga ute sökande utan finskkunskaper från övriga tjänster i riksdelen. Under 1700-talet fanns det enskilda röster, bland dem professorn Israel Nesselius och lantmätaren Erik Tulindberg, som förordade en försvenskning av allmogen i Finland. Någon sådan kampanj genomfördes dock inte och var aldrig ett seriöst politiskt alternativ.
Samhällseliten i Finland genomgick under 1600- och 1700-talen ett gradvis språkbyte till svenska. Henrik Gabriel Porthan framhöll 1793 att processen inte hade skett under tvång utan drivits av ”tiden, närmare omgänge, ögonskenliga förmåner och upmuntringar”: den som ville utbilda sig till ämbetsman måste lära sig svenska, liksom man lärde sig latin för att komma in i den lärda världen. Ännu i början av 1700-talet hade toppskiktet i riksdelen i de flesta fall talat finska sinsemellan.
Latin, tyska och franska Svenskan och finskan var inte de enda språken i officiellt bruk. Med den katolska kyrkans intåg under medeltiden kom skrivkonsten och latinet, det internationella uttrycksmedel som en mera exakt administration förutsatte. De äldsta urkunderna om Finland är på latin – den första som kan underkastas en egentlig källanalys är påven Alexander III:s bulla Gravis admodum från 1171 eller 1172 – och latinkunnigheten avspeglas i att många finska frälsemän bar tillnamnet Djäkn, av latinets diaconus. Folkspråket vid sidan av latinet var däremot ännu inte enhetligt. Under Kalmarunionens tid fanns det inga egentliga nationalspråk i Norden, och i officiella dokument och översättningar från latinet användes ofta ett blandspråk: danska uttryck vann terräng i Sverige, medan svenska ord sipprade in i danskan. Därtill hade platt- eller lågtyskan ett stort inflytande i de större städerna och tyska ord och uttryck satte sin prägel på kanslidokumenten.
Tyskarna släpptes in i de svenska städerna på 1200-talet, och på 1300-talet tillkom bestämmelsen att hälften av rådmännen i städerna fick vara tyskar – en ordning som avskaffades 1471. I Viborg hade staden enligt svensk stadslag fyra borgmästare, av vilka till en början två var svenskspråkiga och två tyskspråkiga. Viborg var också ett centrum för tolkar och translatorer som arbetade på ryska och svenska, eftersom kronans tjänstemän hade ett fortlöpande behov av att sköta förbindelserna österut.
miniatyr|Kungliga Akademien i Åbo.I lärdomsskolan var latinet det viktigaste språket, och en betydande del av undervisningen gick ut på att översätta mellan svenska och latin; under 1700-talet undanträngde svenskan till största delen latinet som undervisningsspråk. Vid akademin i Åbo hölls de offentliga föreläsningarna fram till mitten av 1700-talet uteslutande på latin och därefter på antingen latin eller svenska. Professorn Carl Fredrik Mennander föreslog vid magisterpromotionen 1748 att avhandlingarna i fortsättningen skulle skrivas på svenska, och redan följande år försvarades den första svenskspråkiga dissertationen vid akademin. Latinet förblev prästerskapets gemensamma språk, och på kyrkornas epitafier kunde texterna vara på latin, tyska, svenska eller finska.
Franskan etablerade sig från 1600-talet som elitmarkör och lingua franca i ett kosmopolitiskt umgänge, där det som gillades i Paris blev oskriven lag i Stockholm. Bland officerarna på Sveaborg var franskan så självklar att man läste både lättare fransk litteratur och upplysningsfilosoferna i original.
I Gamla Finland, som Sverige avträdde till Ryssland 1721 och 1743, stärktes tyskan genom associeringen med Baltikum. Justitiekollegiet och de flesta skolorna verkade på tyska, och Viborgs magistrat övergick till tyska på 1720-talet; man förutsåg att den efter 1721 obehövliga svenskan skulle försvinna till följd av tyskans frammarsch i städer och skolväsende.
Autonoma tiden 1809–1917
Tre språk konkurrerar mini|Alexander I vid Borgå lantdag. Utförd av Emanuel Thelning.När Finland 1809 blev ett autonomt storfurstendöme inom det ryska kejsardömet stod det inför ett val av förvaltnings- och bildningsspråk. Huvudalternativen – svenska, finska och ryska – framfördes redan vid autonomins början och förblev aktuella ända till storfurstendömets slut. Vid Borgå lantdag petitionerade präste- och bondestånden om att även i fortsättningen få använda svenska i handlingar och rättegångsmål ända upp till högsta ort; prästeståndet framhöll att lagarna var skrivna på svenska och att det skulle bli svårt att övergå till något ”främmande och i Landet mindre kändt språk”. Snarare än en bekännelse till svenskan uttryckte petitionerna en oro för ett nytt ämbetsspråk.
Ryska myndigheter försökte tidigt förankra riksspråket i Finland. Universitetet i Åbo fick i uppdrag att se till att ämbetsmännen lärde sig ryska, ryska språklärare anlände 1812 och ett stipendiesystem för studier i Ryssland byggdes upp. År 1813 slogs fast att examen i ryska inom fem år skulle kunna krävas av alla som utnämndes till offentlig tjänst, och de tjänsteexamina som infördes 1818 skärpte kraven. Motståndet var dock betydande: blivande präster befriades 1824 och lärare 1831 från examenskravet, och kunskaperna i ryska förblev bristfälliga under hela den tid landet hörde till det ryska riket. Inom förvaltningen användes ryska i praktiken endast av de ämbetsverk som skötte kontakterna till riksledningen, det vill säga generalguvernörskansliet och statssekretariatet.
Svenskan behöll och stärkte i stället sin ställning som förvaltningsspråk långt fram i tiden, i takt med att den skriftliga kommunikationen, bok- och tidningsutgivningen samt skolväsendet expanderade. Enligt historikern Ilkka Raunio kan perioden 1809–1850 betecknas som den svenskaste, eller mest svenskspråkiga, i Finlands historia.
Franska, tyska och latin efter 1809 Vid sidan av de tre huvudspråken hade också andra språk officiella funktioner. Franskan behärskades av samhällseliten i både Ryssland och Finland, och på den högsta nivån var den ett arbetsspråk: under Alexander I skedde föredragningarna av finska ärenden inför kejsaren på franska, medan de från Nikolaj I:s tid skedde på ryska. Tyskan var ett starkt språk i Gamla Finland och i den ryska lutherska kyrkan, och latinet höll länge en stark position vid universitetet och som de lärdas språk. Latinets roll krympte dock snabbt vid mitten av 1800-talet: 1854 betecknade läkaren Immanuel Ilmoni det som ”ett för alltid saligen avsomnat akademiskt språk”, och det sista stora talet på latin hölls av professor W. G. Lagus vid universitetets minnesfest för Nikolaj I året därpå.