Operation Ezra och Nehemja var en operation genomförd av Israel och American Jewish Joint Distribution Committee (Joint) för att med flyg transportera mellan och irakiska judar till Israel. Transporterna gick via Iran och Cypern och pågick 1951–1952. Den omfattande utvandringen av irakiska judar var en av de mest omvälvande händelserna under judarnas uttåg ur den muslimska världen.
Operationen är uppkallad efter Esra och Nehemja, som enligt Esras bok och Nehemjas bok i Hebreiska bibeln ledde grupper av judar tillbaka från exilen i Babylonien till Judeen på 400-talet f.Kr. Operationens ursprungliga kodnamn var Operation Ali Baba. Detta namn användes även i samtida rapportering.
Merparten av operationens kostnader, omkring fyra miljoner amerikanska dollar, finansierades av American Jewish Joint Distribution Committee.
Bakgrund
1940-talet miniatyr|höger|Massgrav för offer från Farhud-pogromen. Den judiska befolkningens ställning i Irak förändrades efter Farhud, en våldsam pogrom mot judarna i Bagdad den 1–2 juni 1941. Pogromen ägde rum efter att Gyllene kvadratens regim under Rashid Ali al-Gaylani hade störtats. Minst 180 judar dödades under de två dagarnas upplopp. Flera historiker betraktar Farhud som en viktig vändpunkt för de irakiska judarna, eftersom händelsen bidrog till en politisering av framför allt den yngre generationen och försvagade förhoppningarna om en långsiktig integration i det irakiska samhället.
Andra historiker placerar dock den avgörande vändpunkten senare, mellan 1948 och 1951. Under större delen av 1940-talet fortsatte den judiska befolkningen att leva relativt väl tillsammans med resten av det irakiska samhället, och många av de judar som hade lämnat landet efter Farhud återvände kort därefter. Den permanenta utvandringen ökade inte markant förrän 1950–1951.
Farhud innebar samtidigt början på en politisering av den irakisk-judiska befolkningen. Många yngre judar anslöt sig till Irakiska kommunistpartiet för att försvara judarnas rättigheter och förbättra deras villkor i Irak, snarare än för att lämna landet. Den irakiska regeringen försökte samtidigt lugna den judiska befolkningen, och livet i Bagdad återgick snart till det normala. Stadens ekonomiska situation förbättrades också under andra världskriget.
miniatyr|vänster|Fartyget Exodus förtöjt vid kajen, 18 juli 1947. Under första hälften av 1940-talet började Mossad LeAliyah Bet sända emissarier till Irak för att organisera utvandring till Israel. De rekryterade bland annat personer för att undervisa i hebreiska och hålla föreläsningar om sionism. Den sionistiska rörelsen hade dock begränsat stöd bland de irakiska judarna. Enligt en uppskattning var endast omkring 1,5 procent av landets omkring judar sionister., kap. 7
Samtidigt ökade motsättningarna kring sionismen. Under 1940-talet bedrev den irakiska pressen propagandakampanjer mot sionismen, och när frågan om Palestinamandatets framtid närmade sig ett avgörande upplevde många judar sin situation som alltmer osäker. Efter Israels självständighetsförklaring 1948 antog den irakiska regeringen en mer uttalad politik av diskriminering mot judar, bland annat genom massavskedanden från statliga tjänster och arresteringar.
Efter Israels självständighet miniatyr|höger|Iraks premiärminister Nuri al-Said övervägde till en början att deportera landets judar till Israel. Den irakiska regeringen tog endast emot omkring av de palestinier som flydde landet under kriget 1948–1949 och vägrade att gå med på amerikanska och brittiska påtryckningar om att ta emot fler. Frågan om Iraks behandling av sina judiska medborgare kom därefter delvis att kopplas samman med frågan om de palestinska flyktingarna. I januari 1949 övervägde den pro-brittiske irakiske premiärministern Nuri al-Said att deportera de irakiska judarna till Israel. Den brittiske ambassadören i Palestina varnade honom dock för att en sådan åtgärd skulle gynna Israel, som skulle få tillgång till billig arbetskraft, samtidigt som de arabiska staterna skulle kunna förväntas ta emot fler palestinska flyktingar. I februari instruerade det brittiska utrikesdepartementet sin ambassadör i Bagdad att avråda Nuri från att fördriva judarna, eftersom detta skulle försämra de arabiska staternas ställning.
Nuri al-Saids planer var enligt Meir-Glitzenstein därför inte i första hand ett försök att lösa den irakiska judiska minoritetens situation eller de palestinska flyktingarnas situation. Syftet var snarare att motverka brittiska och amerikanska planer på att bosätta palestinska flyktingar i Irak. Nuri visste att Storbritannien och USA inte skulle acceptera en deportation av irakiska judar till Israel.
miniatyr|vänster|Storbritanniens premiärminister Clement Attlee (foto från 1949). I juli 1949 tog frågan en mer konkret form. Den brittiska regeringen, som var oroad över sitt minskande inflytande i Mellanöstern, föreslog att Irak skulle ta emot omkring palestinska flyktingar inom ramen för ett befolkningsutbyte. I gengäld skulle irakiska judar kunna flytta till Israel och få ersättning för sin egendom. Nuri al-Said förklarade att Irak kunde tillåta en frivillig utflyttning av judar till Palestina, men bara om en rättvis överenskommelse kunde nås. Han krävde samtidigt att en del av de palestinska flyktingarna skulle bosättas i Palestina och resten i de arabiska staterna.
Förslaget innebar således att de två flyktingfrågorna skulle kopplas samman: palestinska flyktingar skulle bosättas i Irak och deras egendom skulle kunna användas för att kompensera de judar som flyttade från Irak till Israel. Enligt det brittiska förslaget skulle en internationell kommitté värdera den egendom som de palestinska flyktingarna hade lämnat efter sig, medan ersättningen till de irakiska judarna skulle finansieras genom den egendom som de lämnade i Irak.
Det irakisk-brittiska förslaget blev känt genom pressen i oktober 1949 och väckte oro bland andra arabiska ledare. Den 14 oktober tog Nuri al-Said dessutom upp frågan om ett befolkningsutbyte med den ekonomiska mission som undersökte situationen i Irak. Någon överenskommelse kom dock inte till stånd. Palestinska flyktingar motsatte sig enligt den brittiske ambassadören Henry Mack att bosättas i Irak, vilket ytterligare försvårade planen. Philip Mendes sammanfattade senare Nuri al-Saids hållning som att han först prövade och därefter övergav möjligheten att utvisa de irakiska judarna och byta ut dem mot ett motsvarande antal palestinska araber.
Omsvängning: tillåten judisk utvandring höger|mini|Israels dåvarande premiärminister David Ben-Gurion (foto från 1948). miniatyr|höger|Tawfiq al-Suwaidi, Iraks premiärminister februari till september 1950. I mars 1950 ändrade den irakiska regeringen sin tidigare politik och hävde förbudet mot judisk utvandring till Israel. Genom en särskild lag, som skulle gälla i ett år, fick irakiska judar rätt att lämna Irak för Israel på villkor att de först avsade sig sitt irakiska medborgarskap. Den som registrerade sig för utvandring förlorade således sitt medborgarskap och kunde inte längre återvända till Irak som irakisk medborgare. Lagen innebar samtidigt att den irakiska staten kunde ta över den egendom som de registrerade utvandrarna lämnade efter sig.
Enligt Abbas Shiblak har många forskare tolkat lagen som ett resultat av fortlöpande politiska påtryckningar från de brittiska, amerikanska och israeliska regeringarna. Vissa studier går längre och hävdar att lagen var resultatet av hemliga förhandlingar mellan dessa aktörer och regeringen under Tawfiq al-Suwaidi.
Ian Black framhåller framför allt ekonomiska motiv. Eftersom den egendom som utvandrande judar lämnade efter sig i stor utsträckning skulle tillfalla den irakiska statskassan, fanns det ett ekonomiskt intresse av att tillåta utvandringen. Samtidigt betraktades judarna av regeringen som en orolig och potentiellt besvärlig minoritet som landet kunde vara bättre utan.
Till en början var det få judar som registrerade sig för utvandring. Den sionistiska rörelsen uppmanade dem att avvakta tills frågorna om deras egendom och rättsliga ställning hade klargjorts. Efter ökande påtryckningar både från den judiska befolkningen och från den irakiska regeringen ändrade rörelsen emellertid sin hållning och gick med på registreringarna.
miniatyr|vänster|Judiska immigranter från Irak under flygningen till Israel, 1951. Omedelbart efter att lagen om avsägande av medborgarskap hade antagits uppstod problem kring genomförandet av utvandringen. Under de första veckorna förbjöd lokala sionistiska aktivister irakiska judar att registrera sig hos de irakiska myndigheterna, eftersom den israeliska regeringen ännu inte hade fattat beslut om hur de irakiska judarna skulle tas emot och hur utvandringen skulle organiseras. Detta bidrog till att öka spänningen inom den judiska befolkningen.
Den 8 april 1950 exploderade en bomb på ett judiskt kafé i Bagdad och fyra personer skadades. Senare samma dag samlades den sionistiska ledningen för att diskutera registreringsfrågan. På grund av det starka trycket från de många judar som ville lämna landet beslutade ledningen då att tillåta registrering utan att invänta ytterligare instruktioner från Israel. Ett upprop som uppmanade judarna att registrera sig spreds därefter över hela Irak i Israels namn. Att uppropet utfärdades i Israels namn gav det större auktoritet och kunde ge intrycket att den israeliska regeringen själv uppmanade Iraks judar att lämna landet.
miniatyr|höger|Judiska immigranter från Irak anländer till Israel och får en enkel måltid bestående av en apelsin och en smörgås. Registreringarna ökade snabbt. Samtidigt hade Israel emellertid begränsad möjlighet att omedelbart transportera de registrerade judarna från Irak. Under samma period anlände stora grupper judar från Polen och Rumänien, och Israels premiärminister David Ben-Gurion bedömde att de kommunistiska myndigheterna i dessa länder snart kunde stänga sina gränser för judisk utvandring. Israel prioriterade därför dessa grupper, vilket fördröjde transporterna från Irak.
Följden blev en snabbt växande grupp judar som hade registrerat sig för utvandring men fortfarande befann sig i Irak. I september 1950 hade omkring judar registrerat sig; många hade sålt sin egendom och förlorat sina arbeten, men endast omkring hade faktiskt lämnat landet.<ref name="fyr/"> Antalet fortsatte därefter att öka snabbt, och i mars 1951 hade omkring judar registrerat sig för utvandring. Situationen var särskilt svår för fattiga judar som hade lämnat eller fördrivits från städer utanför Bagdad och tagit sig till huvudstaden i väntan på att kunna emigrera. Många av dem bodde i offentliga byggnader och försörjdes av det judiska samfundet.
För den irakiska regeringen blev den utdragna situationen alltmer problematisk. När Nuri al-Said ersatte Tawfiq al-Suwaidi som premiärminister i september 1950 hade det stora antalet judar som befann sig i ett slags rättsligt och socialt limbo skapat politiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga problem. Den irakiska regeringen var särskilt frustrerad över att problemen i stor utsträckning berodde på att Israel inte kunde eller ville ta emot de registrerade judarna i den takt som de lämnade Irak.
miniatyr|En äldre irakisk-judisk kvinna i Israel, april 1951. Mot denna bakgrund blev Nuri al-Said fast besluten att få de irakiska judarna att lämna landet så snabbt som möjligt. Under ett besök i Amman i början av 1951 föreslog han enligt den brittiske diplomaten Alec Kirkbride att irakiska judar skulle transporteras till den jordansk-israeliska gränsen i irakiska armélastbilar och tvingas över gränsen. Kirkbride avvisade förslaget och kallade det ett brott, bland annat eftersom han befarade att de palestinska flyktingarna i Jordanien skulle reagera våldsamt. Nuri al-Said uppmanade samtidigt Jordanien att inte inge de palestinska flyktingarna falska förhoppningar om att få komma till Israel och att de arabiska staterna i stället skulle vidta åtgärder för att bosätta dem.