miniatyr|Kurd's Heritage Museum, Sulaymaniyah i irakiska Kurdistan. miniatyr|Område bebott av kurder enligt CIA (1992). Kurdernas historia är historien om ett folk med hemvist i ett område som kallas Kurdistan och saknar fastlagda gränser. Området delas idag mellan Turkiet, Iran, Irak och Syrien.
Forntid och tidig historia miniatyr|Cudi-dagh i den turkiska delen av Zagrosbergen. Det anses klarlagt att kurdernas förfäder har bott i det nuvarande kurdiska området i tusentals år, men inte mycket är känt om deras historia. På en sumerisk lertavla från omkring 3 000 f.Kr. nämns landet Karda, vilket kan tyda på att det fanns ett folk som kallade sig kurder (eller något snarlikt) före indoeuropéernas ankomst till området. En teori är att detta folk var de som kallas guti.Omran Yahya Feili; Arlene R. Fromchuck (1986). Michael Curtis (ed.). The Middle East Reader. Transaction Books. p. 123. . Indoeuropeiska stammar slog sig ner i Zagrosbergen under årtusendet före Kristus, och med dem det indoeuropeiska språk som utvecklades till kurdiska. En historietradition hävdar att kurderna härstammar från de indoeuropeiska mederna och det finns också teorier om att bergsfolket kardoucherna var identiska med kurderna. Kardoucherna omnämns i Xenofons ”Anabasis” (ca 400 f.Kr.)Immigrantinstitutet: Drygt 20 miljoner kurder Under romersk tid fanns i området en provins kallad Corduene och antika historieskrivare nämner ett folk kallat Kurtioi (Cyrtii). Vilket förhållande som finns mellan dessa tidiga folk och platser och dagens kurder är inte klarlagt, och diskussionen om kurdernas ursprung är inte renodlat vetenskaplig utan också påverkad av politiska och ideologiska motiv.
Det område som bebos av kurder har lytt under en rad olika imperier, bland andra Assyrien fram till 600-talet f.Kr., Perserriket 550–330 f.Kr., Alexander den store och hans arvtagare Seleukiderriket på 300- och 200-talen f.Kr. och nya persiska riken ca 250 f.Kr.–650 e.Kr. Kurdernas samhälle har dock byggt på stamtillhörighet och till stor del behållit sin struktur oavsett härskare.
Före den arabiska erövringen och islamiseringen bekände sig de flesta kurder till de monoteistiska religionerna zoroastrism eller jezidism.
Medeltiden Arabiska erövrare inför islam På 630- och 640-talen invaderades det sasanidiska Perserriket av arabiska erövrare som spred den nygrundade religionen islam. Den första säkra användningen av ordet kurd kan härröras till denna tid, då kurdiska krigare slogs mot araberna i Soran, nära dagens Mosul och Erbil, och de besegrade kurdiska stammarna därefter, åtminstone utåt sett, övergick till islam. Det tog dock ungefär 300 år tills de flesta kurder anammade islam, som därmed blev majoritetsreligion i området. De flesta kurderna blev sunni-muslimer, men stora grupper bekände sig också till shiitisk islam eller blev alawiter. Det har också hela tiden funnits kurdiska grupper med kristen, judisk eller jezidisk religion.
Det muslimska väldet styrdes av kalifer i Damaskus och Bagdad, men islamiseringen av det persiska riket innebar inte en arabisering. I stället skapades en syntes av persisk kultur och muslimsk religion. Kurderna levde i gränstrakterna mellan det iranska kulturområdet och det arabiska. På 700-talet styrdes delar av Iran av den muslimska kurdiska dynastin sadakiyerna..
Kurdiska furstendömen När det abbasidiska kalifatet i Bagdad försvagades i slutet av 900-talet uppstod ett antal självstyrande furstendömen i gränsområdet mellan kalifatet och det kristna bysantinska riket i väster. Zagrosbergen styrdes ca 961–1117 av de rivaliserande kurdiska dynastierna hasanwayhiderna och annaziderna.. Nuvarande Azerbajdzjan och delar av Armenien styrdes under 900- och 1000-talen av rawadiddynastin som ursprungligen var av arabiskt ursprung men kurdifierades. En annan kurdisk dynasti i Kaukasien var shaddadiderna som regerade c:a 950–1200. Området kring Diyarbakir styrdes 999–1096 av marwanidätten (även kallade dustakider), som antas ha varit kurder.
Under århundradena från c:a 1000 skakades den muslimska världen av återkommande invasioner av turkfolk österifrån. Detta bromsade de kurdiska rikenas möjlighet till expansion. År 1150 deklarerade härskaren av det turkiska Seldjuk-imperiet att Kurdistan var en region inom riket, med huvudstaden Bahar nära Hamadan i nuvarande iranska delen av Zagrosbergen. miniatyr|Korsfararborgen Qal'at al-Sahyun i västra Syrien intogs år 1188 av Saladin. Till de mest namnkunniga kurdiska härskarna hörde den ayyubiske regenten Saladin. Det ayyubiska riket (1171–1250) sträckte sig över hela det islamiska Mellanöstern från Persien till Egypten. Saladins armé stred mot de kristna korstågen och återerövrade Jerusalem från dem år 1177. Efter hans död 1193 började hans rike falla sönder.
Mongoliska och turkiska erövrare På 1200- och 1300-talet kom mongoliska erövringar som förödde mycket av det kurdiska området. Kring år 1300 etablerade den turkiska dynastin osmanerna ett rike i nordvästra Mindre Asien och erövrade sedan allt större delar av det bysantinska riket. Efter att 1453 ha intagit det sista bysantinska fästet Konstantinopel blev det Osmanska riket den absoluta stormakten i området och erövrade i början av 1500-talet även västra delen av de områden som beboddes av kurder. Riket kallades ofta Turkiet men omfattade ett stort landområde med en rad olika folkslag och språk.
I öster fanns safavidernas teokratiska Iran som behärskade delar av det kurdiska området. I den nordvästra delen av det persiska riket fanns den halvt självständiga kurdiska staten Ardalan vars ledare hävdade släktskap med både marwaniderna och Saladin.Maisel, Sebastian (2018). The Kurds: An Encyclopedia of Life, Culture, and Society. p. 166. .
Osmanska riket och Persien under olika dynastier Kurdernas ställning i de stora rikena Det osmanska riket och det iranska safavidriket krigade upprepade gånger om makten i gränsområdena, och den gräns som stabiliserades på 1600-talet skar rakt igenom de kurdiska områdena. Inom det osmanska riket fick kurdiska furstesläkter relativt stor frihet att styra sina områden mot att de levererade soldater till osmanernas krig och bevakade gränsen mot Iran. En del kurder deporterades västerut inom riket.
Inom det safavidiska Iran tilläts de kurdiska grupperna större självbestämmande än i det osmanska riket. Även där fick kurderna militära uppgifter, och många kurder fick även centrala militära och administrativa positioner inom staten. Efter ett kurdiskt uppror 1609–1610 på befästningen Dim Dim i nordvästra Iran deporterades många kurder österut till provinsen Khorasan för att tjäna som buffert mot Irans uzbekiska fiender.
Från slutet på 1500-talet växte det fram en medvetenhet om kurderna som separat folk, något som dock bara berörde överklassen. 1597 skrev kurden Sharaf Khan Bitlisi den persiskspråkiga texten Sharafname som behandlar kurdernas historia. Ehmedê Xanî (1650–1707) skrev det episka poemet Mem och Zin på kurdiska. Den turkiska resenären Chelebi (1611–1684) skrev i sin resedagbok om kurderna som ett distinkt folk och beskrev deras språk och stammar. Samtidigt förhindrades en gemensam kurdisk identitet och enighet av att de tillhörde olika riken och ibland ställdes direkt mot varandra i krig.
Småstater med relativ självständighet miniatyr|Kurdiska furstendömen i gränslandet mellan de osmanska och iranska imperierna cirka 1835. Bokhti på kartan är det Bothan som nämns i texten. I gränsområdet mellan de osmanska och iranska rikena fanns ett antal kurdiska furstestater med relativ självständighet. Ardalan lydde under Iran medan bland andra Baban, Bahdinan, Soran och Bothan (med huvudstad Cizre) lydde under det osmanska riket. De leddes av olika furstefamiljer som låg i fejd med varandra, och deras gränser var inte tydligt fastlagda. Under 1800-talet skedde flera uppror där de kurdiska furstarna försökte frigöra sig från det osmanska väldet. Bothans härskare Bedr Khan lyckades etablera en kurdisk stat med egen valuta, men den slogs ned av osmanerna år 1847. Därefter etablerade osmanerna provinsen Kurdistan, som delvis sammanföll med den kortlivade kurdiska statens område. 1867 fick provinsen i stället namnet Diyarbakır.
I södra delen av Zagrosbergen bor stamfolk som talar kurdiska eller luriska och i äldre texter kan det vara svårt att särskilja dem från varandra eftersom termen kurd har använts för alla nomader (inklusive befolkningen i Lorestan och balucher i Kerman), oavsett om de var språkligt kopplade till kurderna eller inte.Richard Frye,"The Golden age of Persia", Phoneix Press, 1975. Second Impression December 2003. pp 111: "Tribes always have been a feature of Persian history, but the sources are extremely scant in reference to them since they did not 'make' history. The general designation 'Kurd' is found in many Arabic sources, as well as in Pahlavi book on the deeds of Ardashir the first Sassanian ruler, for all nomads no matter whether they were linguistically connected to the Kurds of today or not. The population of Luristan, for example, was considered to be Kurdish, as were tribes in Kuhistan and Baluchis in Kirman" I området Elam i södra Zagrosbergen fanns under lång tid ett feylikurdiskt rike som styrdes av en furstedynasti där fursten hade titeln vali. Den siste valin avsattes år 1928 av Irans shah Reza Pahlavi efter att samma ätt hade regerat området i 332 år.
1880 leddes en revolt av Schejk Ubeydullah från Nehri i nuvarande nordvästra Iran. Den samlade kurder från både iranskt och osmanskt område och kan ses som det första steget för modern kurdisk nationalism. Upproret krossades, men ledde till att den osmanska sultanen Abdulhamid II knöt starkare band med den kurdiska eliten för att försäkra sig om fortsatt osmansk dominans i området.Maya Arakon: ”Kurds at the transition from the Ottoman empire to the Turkish Republic”. Turkish Policy Quarterly, volym 13 nummer 1 2014
Kurderna i det försvagade osmanska väldet Det rysk-turkiska kriget 1877–1878 ledde till att det osmanska väldet försvagades och Ryssland erövrade gränsområden i Kaukasus. Som en buffert mot Ryssland och dess ambition att skapa en armenisk stat i området organiserade osmanerna kurdiska kavalleristyrkor i området. Ditintills hade muslimska kurder och kristna armenier samexisterat relativt väl, men i mitten av 1890-talet använde den osmanske sultanen Abdulhamid de kurdiska trupperna i organiserade massmord på många tusen armenier och andra kristna.
I det försvagade osmanska riket växte en turkisk nationalism som ledde fram till att den ungturkiska rörelsen under ledning av Enver Pascha genomförde en statskupp år 1909. Turkiet deltog i första världskriget på centralmakternas sida. Samtidigt genomförde man 1915 ett folkmord på 1 miljon armenier och 100 000-tals övriga kristna. Kurdiska trupper deltog i både kriget och folkmorden som en del av den turkiska krigsmakten.
Ungturkarnas mål att göra Turkiet till en turkisk nationalstat drabbade även kurderna. Många tvingades flytta från sina hemtrakter till andra platser i Anatolien, med syftet att de skulle förlora sin egenart och assimileras som turkar. Detta, och rädslan för att möta samma öde som de kristna, ledde till en rad kurdiska uppror, det största bland alevitiska kurder i Dersim (nuvarande Tunceli) år 1916. Upproren slogs ned och stora grupper av människor deporterades till andra delar av landet.miniatyr|Vid freden i Sèvres 1920 markerades ett möjligt självständigt Kurdistan.
Mellankrigstiden 1918–1939 Delningen av osmanska riket