Erland Carlsson Broman, född 1704 i Bergby i Vendels socken i Uppland, död 19 januari 1757, var en svensk ämbetsman och Fredrik I:s gunstling.

Biografi Bakgrund och tidiga år Erland Carlsson Broman tillhörde den adliga släkten Broman, vars namn och sköldemärke härstammade från hans farfars styvfar, burggreven Lars Broman.Bertil Boëthius (1926) sid:364 Släktens anseende och förmögenhet byggdes upp av hans farfar, superintendenten Erland Broman, som bland annat lämnade efter sig andelar i Koskis bruk i Finland. Fadern, lagman Carl Broman, gifte in sig i den inflytelserika bruksägararistokratin genom sitt äktenskap med Eva Höök, dotter till brukspatronen Anders Larsson Höök. Genom detta giftermål kom fadern i besittning av Gysinge och Harg, vilket gav familjen värdefulla sociala och ekonomiska kontakter som kom att gynna Bromans framtida karriär.

Broman blev hovjunkare 1722 vid 17 års ålder och auskultant i Svea hovrätt vid 19 års ålder. Under sin ungdomstid rörde han sig i de nöjeslystna kretsar i Stockholm vars livsstil finns dokumenterad i släktingen Carl Tersmedens memoarer. Genom sitt sociala och skämtsamma sätt fann Broman snabbt sin plats i dessa kretsar. Det utsvävande sällskapslivet – präglat av hasardspel, alkohol och sexuella utsvävningar – ledde till att han försummade sin formella karriär. Det visade sig dock inte vara något problem. Broman vann istället kung Fredrik I:s förtroende genom att hålla monarken sällskap och underlätta dennes olika kärleksaffärer.

Gunstling hos Fredrik I och politisk karriär Bromans karriär tog fart genom den nära relationen med kungen. Han spelade exempelvis en avgörande roll i förhandlingarna 1731 som ledde till att den 17-åriga Hedvig Taube blev den 55-åriga kungens mätress. Broman gjorde sig därefter oumbärlig för både kungen och Taube genom att sköta vissa ekonomiska affärer och andra liknande privata angelägenheter. Som tack översköljdes han av titlar och pengar. 1731 blev han kammarherre och 1734 assessor i kommerskollegiet. Utnämningen mötte hårt motstånd från riksrådet, som ansåg att Broman saknade de meriter som krävdes för tjänsten. Frågan fick stor politisk betydelse och drog ut på tiden. Den blivande hattledaren Karl Gyllenborg gav dock konungen sitt stöd i syfte att försvaga kanslipresidenten Arvid Horn. Ärendet drogs slutligen inför ständerna, vilket resulterade i att riksrådet överröstades. Händelsen kom att ses som ett av förebuden till Arvid Horns fall. I samband med striden kring utnämningen uppmärksammades även äldre anklagelser mot Broman gällande inblandning i hantering av falska bankosedlar år 1720. Eftersom inga bindande bevis framkommit under den ursprungliga utredningen, och med hänvisning till Bromans unga ålder vid tidpunkten, tilläts affären inte hindra hans befordran.

Politiskt och ekonomiskt engagemang Broman engagerade sig tidigt i hattpartiets politik och verkade aktivt för att ersätta Arvid Horn med Karl Gyllenborg. Det finns flera samtida källor där Bromans kompetens ifrågasätts. Carl Gustaf Tessin ansåg att Bromans politiska kompetens egentliga bara handlade om hans skicklighet att intrigera. Vidare menade han att främsta nyckel till Bromans karriär var att han tidigt lärt sig att improvisera sig ut ur svåra situationer. Tessin sade att Broman "alltid köpte och sålde, och kunde få ut mer pengar ur en kyckling än vad de flesta människor skulle få för en spansk märr". av Carl von Linné. Axel von Fersen den äldre avfärdar Broman på ett par rader som "en man, som kände varken ära eller redlighet" och vars alla gärningar "voro utmärkta av egennytta och nedrigheter". Trots detta tog Broman plats i flera centrala organ. Under riksdagarna 1734–1752 var han ledamot av sekreta utskottet vid flera tillfällen samt engagerad i sekreta handels- och bankodeputationerna.

Inom näringspolitiken stödde Broman hattpartiets merkantilistiska linje, som syftade till att stimulera den svenska ekonomin genom statliga ingrepp och ökad utlåning från Riksens ständers bank till bruksnäringen. Privat investerade han i verksamheter som gynnades av denna politik, däribland Flors linnemanufaktur, Levantiska kompaniet samt Ädelfors guld- och kopparverk.

Broman fortsatte att stiga i graderna inom statsförvaltningen. Han utnämndes till kommerseråd 1739, hovmarskalk 1741 och slutligen till president i Kommerskollegium 1747. Samma år upphöjdes han till friherrlig värdighet och tilldelades året därpå kommendörstecknet med stora korset av Nordstjärneorden. När serafimerorden instiftades prydde kungen sin gunstling 1748 med riddarvärdigheten av denna orden då han antog valspråket "Alteri vivas, si tibi vis". Broman utnyttjade fördomsfritt sin ställning som kungens förtrogne och tog gärna emot mutor vid utnämningar och liknande.

Vid sin död, sex år efter kung Fredrik, var han fattig trots sina stora inkomster, på grund av spel, slöseri och vidlyftiga fastighetsaffärer.

Familj och egendomar Erland Carlsson Broman var herre till Segersjö herrgård och erhöll senare titeln friherre till Rosersbergs slott som efter hans död köptes av staten och blev ett av de kungliga slotten. Andra fastigheter Broman ägde som kan nämnas är Segersjö herrgård, Ekholmens slott, Vallstanäs herrgård och Petersenska huset på Munkbron i Gamla stan.

Första giftermålet skedde 25 augusti 1726 med Eva Johanna Drakenhielm (1704–1747), dotter till ryttmästaren Johan Kristoffer Drakenhielm. Andra gången gifte han sig 1 mars 1748 med hovfröken, grevinnan Vilhelmina Magdalena Taube (1720–1757), dotter till riksrådet och överamiralen greve Edvard Didrik Taube av Odenkat.

Referenser

Noter

Tryckta källor Bertil Boëthius (1926) "Erland Carlsson Broman", Svenskt biografiskt lexikon, Band 06, sid:364, läst 2026-08-13. Svensk uppslagsbok. Malmö 1939.

Kategori:Män Kategori:Födda 1704 Kategori:Avlidna 1757 Kategori:Svenska friherrar under 1700-talet Kategori:Gunstlingar vid svenska hov Kategori:Riddare av Svärdsorden Kategori:Mottagare av Serafimerorden Kategori:Personer från Vendels socken Kategori:Svenska kommerseråd Kategori:Fredrik I:s hov