Kurjenrahka nationalpark är en nationalpark i Egentliga Finland belägen inom kommunerna Aura, Masko, Virmo, Nousis, Pöytis, Rusko och Åbo. Avståndet till Åbo centrum är cirka 35 kilometer. Parkens areal är cirka 29 km² och den är det största skyddade myrområdet i naturtillstånd i Egentliga Finland. I närheten av parken ligger även det myrdominerade Vaskijärvi naturreservat.
Kurjenrahka nationalpark domineras av karga högmossar, med inslag av skog och myrkantade sjöar. En del av skogarna, så som Pukkipalo urskogsområde är väldigt gamla. Parkens djur- och växtbestånd består primärt av typiska myrarter. På området lever även bland andra följande vildmarksarter, vilka är sällsynta och hotade i Egentliga Finland: flygekorre, skrovlig flatbagge och gul myrmätare. Nationalparken är även bland de sydligaste förekomstområdena för många nordliga fågelarter.
Parkens största sevärdhet är Kuhankuono gränsröse och andra populära besöksmål är Kurjenpesä naturstuga vid Savojärvis strand och Nousis kommuns rekreationsområde Rantapiha på motsatta sidan av sjön. Genom nationalparkens område går flera utmärkta stigar, vilka är en del av Kuhankuono friluftsledsnätverk. Det över 200 km långa nätverket innehåller sex stycken utmärkta rundslingor, vid vilka det finns skärmskydd och eldplatser.
Läge och kommunikationer
Kurjenrahka nationalpark är en nationalpark i Egentliga Finland belägen inom kommunerna Aura, Masko, Virmo, Nousis, Pöytis, Rusko och Åbo. Avståndet från Åbo centrum till Kuhankuono gränsröse är cirka 35 kilometer. Regionalväg 204 från Åbo genom Säkylä går på östra sidan om parken och avståndet från vägen till Kuhankuonos parkering är under en kilometer. Förbindelseväg 2014 från Nousis centrum till Valpperi/Falkenbergs by fortsätter som förbindelseväg 12429 genom olika delar av parken. Vägen slutar vid förbindelseväg 2020, vilken leder från Virmo till Yläne och sträcker sig norr om Kurjenrahka nationalpark och söder om det närbelägna Vaskijärvi naturreservat. Förbindelseväg 2042 som börjar vid den tidigare nämnda förbindelseväg 12429 från Saksala i Nousis till Tortinmäki i Åbo går mellan två av nationalparkens större myrområden, Kurjenrahka och Vajosuo. Via dessa vägar kommer man även till parkens officiella parkeringsplatser vid Pukkipalo, Rantapiha, Vajosuo och Töykkälä. Kurjenrahka kommunikationer
Runt nationalparken finns även ett tätt skogsvägsnät, via vilket man kommer nära parken. Man kommer även nära parken med buss eftersom snabbturerna och flera av bussarna till Yläne och Säkylä kör förbi parken. Vissa av Åbos lokalturer kör till ändhållplatsen i Tortinmäki, därifrån avståndet till Kuhankuono är 6 km och till Vajosuo 4 km.Eskola: Kurjet kutsuvat takamaille, s. 60–63.
Områdets historia
thumb|250px|right|Jakob Teits karta från 1550 över Kuhankuono och de sju socknar som gränsar till varandraSatakunta kotiseututukimuksia XIII sid. 51 Vammala, 1946
De tidiga skedena
De tidigaste tecknen på mänsklig bosättning på Kurjenrahkas område har hittats i Saksala (Nousis) by, belägen mellan de olika delarna av nationalparken. Platsen där Saksala by ligger idag steg upp ur Ancylussjön cirka 5000 f.Kr. I Saksala har man funnit verktyg från stenåldern och en yxa från bronsåldern eller tidiga järnåldern.Laukkanen: Saksalan kylän historiikki, s. 10–12Laukkanen & Lehto: Saksalan alueen luonto ja Kuhankuonon rajakiven historiikki, s. 14–17Högmander: Skötsel- och användningsplan för Kurjenrahka nationalpark, s.18–21 Kurjenrahka sevärdheter och historia
Den första skriftliga källan som nämner området är från 1381, då Kuhankuono gränsröse nämns i en lista på gränsplatser mellan Masko och Nousis socknar. Under medeltiden var området som sträckte sig till gränsröset kyrkosocknens hemmansägares gemensamma mark, så kallad sockenskog. Sockenskogen inrättades redan på 1300-talet. Den första kartan över Kuhankuono är dock från 1550. I denna karta uppritad av kungens sekreterare Jakob Teit ses de sju socknar som gränsade till varandra vid gränsröset. Efter gränstvister uppgjordes den första noggranna kartan år 1695.
Den första bosättningen och perioden i statens ägo
thumb|250px|right|Rester av en myrlada vid södra kanten av Vajosuo. I ladan har man sannolikt torkat torvströ för golvmaterial i lador, man kan även ha lagrat gräs som slåttrats på myren.
Fast man har idkat svedjebruk i närheten av Kuhankuono redan tidigare, fick trakten sin första fasta bosättning först på 1700-talet. Enligt traditionen var de första fast invånarna Johan och Maria Bärnstedt som flyttade till Savojärvi år 1757. Dock finns en ruin vid sjöns strand i Pirtinmäki utmärkt på en karta redan år 1695. I senare källor uppges Bärnstedt ha bytt namn till Saxla, och man tror att de har namngett hela området Saksala. I slutet av århundradet och i början av 1800-talet grundades flera torp i Nousis, Yläne och Vahto utmarker.Laukkanen: Saksalan kylän historiikki, s. 13–20
thumb|right|250px|Vägskylt mot Leijankorpis samfällda skog på södra sidan om Vajosuo. Skogssamfälligheten som bildades för de evakuerade karelarna var en av de största markägarna inom den nuvarande nationalparkens område.
Efter sekelskiftet, i början av 1800-talet, delades även sockenskogarna upp och gavs till de stora gårdarna i modersocknarna. En stor del av skogarna och myrarna kring Savojärvi övergick snart i Yläne Uusikartano herrgårds och Yläne herrgårds ägo. På grund av ekonomiska svårigheter var herrgårdarna tvungna att sälja sitt land till staten redan i mitten av 1800-talet och redan år 1885 ägde staten över tiotusen hektar på området. Dessa skogar i Yläne kronopark var i första hand unga, och bara ett par myrområden hade klarat sig i orört tillstånd. År 1858 brann tusentals hektar skog i området, och innan de såldes till staten hade en stor andel av de kvarvarande skogarna huggits på 1870- och 1880-talen. Huggningarna var dock småskaliga, till och med i takt med skogens återväxt, eftersom de undermåliga förbindelserna gjorde arbetet ekonomiskt olönsamt.
Bristen på förbindelser innebar att trakten länge förblev obebodd. Byggandet av regionalväg 204 från Åbo genom Patis till Yläne på 1930- och 1940-talen samt andra världskriget förändrade situationen. Norr om Savojärvi i Raasikorpi i Yläne grundades år 1939 ett skjutområde av försvarsmakten. Området inbegrep även myren Lammenrahka. Området fick även fler markägare då kolonisationslägenheter inrättades åt flyktingar från Karelen och frontmän på statens mark. Av statens skogar bildades även fem samfällda skogar åt flyktingarna från Karelen. På grund av de nya invånarna var invånarantalet som högst på 1950- och 1960-talen. Då utnyttjade man även myrarna genom att bryta torv för torvströ och genom att ta vara på gräset som växer på myrarna. Fram till slutet av 1950-talet höggs stora mängder skog i stora avverkningsprojekt som krävde mycket arbetskraft.Hokkinen: Kuhankuono, Kurjenrahka, Suokulla, s. 30–31
Identifierande av naturvärden och grundandet av skyddsområden
Trots det ekonomiska bruket har traktens myrar och naturliga urskogar hållits som värdefulla naturobjekt redan länge.Lähteenmäki m.fl. (red.): Suo, kurki ja kansallispuisto, s. 3. Den första skyddsåtgärden på det nuvarande nationalparksområdet gjordes år 1958 då Forststyrelsen beslöt att spara Pukkipalo skogsområde som ett urskogsområde utanför ekonomibruket. Kurjenrahka Redan år 1976 lade Nationalparkskommittén fram ett förslag om ett inrättande av en nationalpark. Statsrådet gjorde å sin sida ett principbeslut 1978 rörande grundandet av Kurjenrahka nationalpark på Pukkipalo och Lammenrahkas områden i nationalparksprogrammet.Grundandet av parken försenades främst på grund av att anskaffningen av privat mark fortlöpte långsamt. Ympäristöministeri vetoaa metsähallitukseen Kurjenrahkan palvelujen järjestämiseksi, Turun Sanomat 16.3.1998 Finlands naturskyddsförbunds lokalavdelning i Egentliga Finland förde hårda kampanjer för inrättandet av parken på 1990-talet och lyfte fram grundandet av den som ett av sina huvudmål.
Kurjenrahka nationalpark grundades slutligen 19 december 1997 med motiveringen: "För att skydda en exceptionellt representativ Sydfinländsk myr- och skogsnatur, för att bevara organismer i myrar och skogar, som allmän natursevärdhet, samt för utflykts-, undervisnings-, och forskningsbruk.http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1997/19971295 Lag om Kurjenrahka nationalpark 1295/1997 Lagen om nationalparken trädde i kraft 1 januari 1998 och den första nationalparken på fastlandet i Egentliga Finland och landets trettioandra var född – 20 år efter principbeslutet och den sista parken på listan i beslutets program. Den nygrundade parken bestod av 25,4 km² statsägd mark, belägen inom de dåvarande kommunerna Åbo, Aura, Lemo, Masko, Virmo, Nousis, Pöytis, Vahto och Yläne. Parkens bestod av 1 980 hektar myrmark, 500 hektar skog och 65 hektar vattenområden.Högmander: Skötsel- och användningsplan för Kurjenrahka nationalpark, Forststyrelsens publikationer C1 s. 11–12.
Genom kommunsammanslagningar ligger parken ännu på sju kommuners område, då Lemo införlivats med Masko, Yläne med Pöytis och Vahto med Rusko. Genom utvidgningar har parken år 2010 växt till cirka 29 km² storlek. Kurjenrahka utinaturen.fi Parken omfattar även största delen av det 1999 grundade 30,93 km² stora Kurjenrahka Natura 2000-område. Endast en mindre del av Naturaområdet ligger utanför nationalparken, men de hör till national- och naturparkernas utvecklingsprogram samt till myrskyddsprogrammet. Nationalparkens skyddsvärde enligt dess skötsel- och användningsplan grundar sig främst på fem faktorer: Parkens stora myrområden i naturtillstånd, vildmarkslika skogar, sällsynta eller hotade djurarter som lever långt från sina primära förekomstområden, traktens turismdragningskraft samt parkens betydelse som jaktresemål.Högmander: Skötsel- och användningsplan för Kurjenrahka nationalpark, s. 23.
Natur
thumb|250px|right|En trana flyger över Lakjärvirahka kärr. I bildens högra kant ses det täta granbeståndet i Pukkipalo urskog.
Översikt Kurjenrahka nationalpark är främst myrmark, men där finns även skog och sjöar kantade av myrar och dammar. De viktigaste av dessa är Pukkipalo urskog och Savojärvi Nationalparken består av de största i naturtillstånd bevarade myrområdena i Egentliga Finland. Myrarna är främst karga högmossar. Runt mossarna växer mest torr moskog, varav en del är mycket gamla. Parken består av tre delar. Det största av dem består av de stora högmossområdena Kurjenrahka och Lammenrahka samt Valkaissaarenrahka. Sydväst om dem ligger parkens andra del, som består av Vajosuo med omkringliggande skogar. Parkens tredje del ligger väster om de andra och består av Laidassuo, Lakjärvenrahka, Lammenrahka och Pukkipalo myr- och skogsområden. Kurjenrahkas naturHokkinen: Kuhankuono, Kurjenrahka, Suokulla, s. 26–27.
En del av myrarna har varit dikade eller i skogsbruksanvändning, men under början av 2000-talet har det utförts restaureringsåtgärder på många platser. Åtgärderna är bland andra igentäppning av diken, ökande av andelen död ved genom barkning, avlägsnande av skogsbilvägar och odlat virke samt naturvårdsbränningar. Största delen av myrarna har aldrig dikats eller så har dikena hunnit växa igen redan tidigare. Alla myrdiken har dock inte kunnat täppas igen, eftersom de även påverkar vattenekonomin i marker utanför nationalparken.Högmander: Kurjenrahkan kansallispuiston hoito- ja käyttösuunnitelma, s. 29–32.75 hektar ska restaureras- Kurjenrahka nationalpark återställs i naturtillstånd TS 19.3.2005