Narvakulturen är en mesolitisk kultur med utsträckning i tiden till neolitikum, med en geografisk utbredning från Njemen till Ladoga från Estland i norr över Lettland och Litauen till Belarus. Stenålderns första keramiska kultur i Östersjöområdet, Narvakulturen, har utvecklats från Kundakulturen och var en föregångare till den kamkeramiska kulturen.

Teknologi och artefakter vänster|miniatyr|Narvakeramik Folket i Narvakulturen hade liten tillgång till flinta och var tvungna att handla till sig den och spara på användningen. Kulturen hade få flintspetsar och flintan återanvändes ofta. Narvakulturen använde lokala material som ben, horn och glimmerskiffer. Som bevis för utbyte fann forskare bitar av rosa flinta från Valdajhöjderna och mycket typisk typisk Narvakeramik i Nemankulturens bosättningsområde medan inga föremål av Nemankulturen hittades hos Narvafolket. Ben och horn var viktiga material i Narvakulturen. Redskapen av ben fortsatte från föregångaren Kundakulturen, och lämnar de bästa bevisen på kontinuiteten i Narvakulturen under den neolitiska perioden.

Försörjning Försörjningen var fiske, jakt och insamling. De viktigaste bytesdjuren var rådjur och vildsvin. Mindre jagade arter var bäver, björn och vildhäst. Pälsdjur jagades också, bland annat mård. På öarna och vid kusten fångades ringsälar och gråsälar.

Narvakulturen ses traditionellt som en jägare-samlare-ekonomi men ekonomin förändrades från uteslutande vilda resurser under dess äldsta fas till ett inslag med boskap under tiden för Skandinaviens mellanneolitikum. Zvidze i östra Lettland har 19 procent tamdjursben i det jordlager som dateras till MN A (4540±60 – 4370±80 f.Kr.). Vad gäller narvaboplatser samtida med Skandinaviens tidigneolitikum finns uppgifter från Šventoji 4B/2B i västra Litauen, där gris som enda domesticerade art utgör 0,3 procent av de bestämda djurbenen. Boplatsen Kreutonas 1B i östra Litauen har får/get, nötboskap och tamsvin utgörande 6 procent av djurbenen. Materialet från Kreutonas 1B har typologiskt daterats till perioden 4450 – 4050 f.Kr. men två gravar som daterats där har gett äldre dateringar till 5580±65 f.Kr. och 5350±130 f.Kr. Gravarna på Kreutonas 1B hör kanske inte till samma fas som boplatsmaterialet och djurbenen. Kulturen började troligen med husdjurshållning under mellersta neolitikum. De var inte nomader utan levde i samma bosättningar under långa tider. Detta bevisar rika fynd av lerkärl, stora avfallshögar och strukturer för fiske byggda i sjöar och floder.

Begravningsplatser Det största och rikaste gravfältet i kulturen har hittats i Zvejniek i norra Lettland. Där har gravtraditionerna från Kundakulturen fortsatts. Det finns gravar med ryggläge, magläge och sidoläge. De begravda var täckta med rödockra som helt täckte kroppen. Arbetsredskap, jaktvapen och hängen av djurtänder fanns i gravarna. De döda begravdes oftast på rygg med få gravgåvor.

Narvakeramiken Narvakeramik är likadan i sina former och tillverkningssätt under hela kulturperioden. Inom narvakulturen använde man två kärltyper, stora spetsbottnade krukor, ibland mera rundbottnade och i formen som en halv egg. Man har hittat låga skålar som kan ha använts som lampor. Dekoren domineras av mönster med grunda gropar, dragna linjer och intryck med stämplar förekommer också. Ibland användes gräs för att skrapa ytan. Helt odekorerade kärl är också vanliga.

Keramiken har likheter med keramiken från den kamkeramiska kulturen men har vissa speciella utmärkande drag. Ett av de mest långlivade särdragen var att man blandade lera med andra organiska material, oftast krossade snäckskal. I Estland användes krossad bark och växtdelar. Keramiken var gjord av 6-9 cm breda band av lera som satts ihop. Den torkades och brändes sedan i öppen eld. Den hade oftast mindre dekorationer runt kanten. Kärlen var vida och stora, höjden och bredden ofta lika stora. Bottnarna var spetsiga eller rundade och bara de allra yngsta kärlformerna hade smala flata bottnar. Från mellersta neolitikum influerades Narvakeramik av bandkeramiken, eller övergick i den.

Dateringarna från narvakulturen från lokalen Zvidze i Lettland, en stratifierad inlandslokal belägen i östra delen av landet, föreligger i ett stort antal med resultat från mellanmesolitisk till mellanneolitisk tid. Dateringarna från narvakulturen spänner över intervallet 6535±60 – 5320±50 f.Kr. Det rör sig om en lång serie dateringar och det är tämligen säkert att konstatera att keramiken uppträder före 5300 f.Kr. i narvakulturen, och kanske så tidigt som 5500 f.Kr

I delar av Litauen, Lettland, Estland och västra Ryssland fanns även under tidigneolitikum den så kallade sena narvakulturen. Under denna fas av Narvakulturen finns lokala varianter av narvakeramik, till exempel klassisk narva, sarnate, piestinia, usviaty, varianter som kan vara olika stilar eller separata lokala kulturvarianter. Liksom tidigare finns två typer kärl, oftast spetsbottnade krukor samt låga keramiklampor. Under tidigneolitikum börjar bergartsmagrad keramik dyka upp. Kärlen är ofta vertikalt strierade på ytan, dekoren domineras av kamstämplar och gropar. Den sena narvakeramikens dekor är ibland lånad från den östliga trattbägarkulturen (enkla stämplar, skårstreck, tvärsnodd och snördekor). I Zvidze har man även funnit importerade trattbägare.

Forskningshistoria Länge trodde arkeologerna att de första innevånarna i regionen var av Finskt-ugriskt ursprung som hade pressats norrut av den bandkeramiska kulturen. 1931 noterade den lettiska arkeologen Eduard Sturm att artefakter funna nära Zebrussjön i Lettland var annorlunda och möjligen tillhörde en annan arkeologisk kultur. I början av 1950-talet grävdes bosättningar vid floden Narva ut. Lembit Jaanits från Estland och den ryska arkeologen Nina Gurina ordnade fynden med liknande artefakter från östra Baltikum och beskrev Narvakulturen. De båda grävde vid Riigiküla, en mycket viktig boplats för Narvakulturen.

Narvakulturen varade olika länge i olika delar av kulturområdet. I Litauen varade kulturen hela neolitikum eller cirka 3 500 år. I Lettland tog den slut i mitten av den neolitiska perioden efter 2000 år. I Estland varade den bara under tidigneolitsk tid eller cirka 1000 år innan den ersattes av kamkeramisk kultur som spreds norrifrån från Karelen. Först trodde man att Narvakulturen slutade med den bandkeramiska kulturens inträngande, men nyare forskning fick i Litauen det att ändras till början av bronsåldern. Narvakulturen omfattade åtskilliga tusen år och behärskade ett stort område. Arkeologerna försökte att dela in den i olika lokala varianter eller i kronologiska perioder. I Litauen finns två regioner urskiljbara, den södra med inflytelser från Nemankulturen, och den västra med viktigare bosättningar funna i Šventoji.

Narvakultur i Estland

Narvakulturens upptäckt 1950-talet är det decennium då arkeologiska undersökningar i Narvaområdet tog fart. I Narva skulle vattenkraften byggas ut och ryskan N. Gurina började söka efter stenålderslämningar runt Narva. 8 km norr om staden Riigiküla, mittemot Tõrvalaboplatsen upptäckte hon först en och sedan ytterligare två neolitiska boplatser Riigiküla I–III. Redan 1929 hade en bonde hittat en kil av sten vid Riigiküla och 1938 en ring som hade kommit till det lokala museet. N.Gurina upptäckte Riigiküla I 1951, under dess utgrävning upptäcktes Riigiküla II och 1952 den tredje boplatsen Riigiküla III . Hon grävde ut de tre bosättningarna 1951 till 1953. L. Jaanits inspekterade Riigiküla III 1957 och 1958 utförde han mindre grävningar. Riigiküla inspekterades åter 1962, 1970 and 1991. Vid 1991 års inspektion undersöktes kulturlagret vid Riigiküla IV, och fosfatundersöktes.

Riigiküla: Boplats 1 Riigikülabosättningarna ligger på nordvästra delen av en sandhöjd bildad av Litorinahavet. Idag ligger boplatserna vid stränderna av floderna Narva och Tõrvajõe. Narvakeramik, typisk kamkeramik och sen kamkeramik har hittats på alla tre bosättningarna. Typisk kamkeramik dominerade på Riigiküla I–II och Narvakeramik på Riigiküla III (Gurina, 1967, p. 49).

Kulturlagret i boplats I var 40–70 cm tjockt och 1,2 meter djupt där bostäderna hade stått. Två bostadslämningar undersöktes. Båda var placerade parallellt med stranden. Den norra var cirkulär med en diameter på 8 meter och nedsänkt 30 cm i sandlagret. Centrum på huset hade en rund härd utan stenar. På samma nivå på östra sidan av byggnaden hittades en grav av en vuxen man som låg på rygg. Inget gravgods kunde förknippas säkert med graven. (Gurina, 1967, p. 22–23). Den södra byggnaden hade en oval grundplan, med diameter 6–8 meter. Den var också försänkt 30 cm i sanden. Södra sidan av byggnaden hade ett utskjutande del som var kvadratisk. (Gurina, 1955, p. 160). Nära västra väggen var en stenlös härd cirka 1 meter i diameter och i dess centrum upptäcktes ett barnskelett, i utsträckt ryggläge. Gravgods kan ha varit fragment av ett stort kärl av sen kamkeramik vid fötterna och en liten skrapa. (Gurina, 1967, p. 29).

Två härdar hittades utanför bostäderna. Ett stort antal fynd av pilspetsar, skrapor, sticklar, knivar, slipade stenredskap och yxor och kilar av skiffer och horn, pilspetsar och fiskespjut av ben, hängen och pärlor gjorde av fågellångben (Gurina, 1967, s123, 138 och 141).

Boplats II Kulturlagret var ungefär 50–60 cm tjockt. Stenar från härdar hittades längre ner i marken och även några avfallsgropar. (Gurina, 1967, p. 16). Flintskrapor, pilspetsar och avslagskärnor upptäcktes tillsammans med små kvartsverktyg och skifferhängen. Man hittade få benfynd, en kil av ben och spetsad benflisa (möjligen en pryl) (Gurina, 1967, s. 60).

Boplats III Kulturlagret var mestadels 70 cm tjockt men upp till 1 meter på sina ställen. En nedsänkt härdsten och några avfallsgropar grävdes ut. Relativt få stenredskap hittades, pilspetsar och skrapor av lokal flinta av dålig kvalité, plus sågbitar av kvarts, hornkilar, yxor, benspetsar och fiskespjut tillsammans med tandhängen. (Gurina, 1967, s 46). Det sällsyntaste fyndet var en mindre skulptur av älghorn föreställande halsen och huvudet av en älg. Fyndet av skulpturen behandlades i L. Jaanits Jooni kiviaja uskumustest, in Religiooni ja ateismi ajaloost, 1961 (Stenålderstro i historien, religion och ateism s. 9).

Boplats IV Boplatsen grävdes ut 1995 av Aivar Kriiska och huvuddelen av fynden var från Narvakulturen även om andra fynd också gjordes. Boplatsen beskrivs ingående i arbetet ARCHAEOLOGICAL EXCAVATIONS ON THE NEOLITHIC SITE OF RIIGIKÜLA IV

Gruppindelning av kulturen i Estland Narvakulturen är inte homogen i sitt utbredningsområde. Skillnaderna gäller mest keramiken och har skapat flera lokala grupper. I Estland har Jaanits urskilt tre regioner: nordöstra Estland, sydöstra Estland och Ösel. Enligt de senaste rapporterna från Dagö, skall denna ö förenas med Ösel, och utgöra en lokal grupp i västra Estlands öar. I modelleringsteknik, ytbehandling och dekoration är keramiken från öarna lik keramiken från fastlandet i Estland. Det särskiljande för öarna är att mineralinblandning i kärlen och djupa gropar vid mynningsranden. Skillnaderna mellan Estlands fastland är relativt små. Den vanliga organiska inblandningen består antingen växtmaterial eller snäckskal. Kamintryck dominerar dekorationen ofta som ett stegvis förekommande kammotiv. Sydöstra Estland skiljer sig genom att ha lite mer dekorationer och också en större del ränder i dekorationen.

Kroodi