I landskapet Östergötland finns 143 fornborgar registrerade i FMIS. Flest fornborgar finns i Östra Ny socken där åtta fornborgar är kända, inte långt efter kommer dock Kvillinge och Häradshammars socknar med sex fornborgar vardera.Informationssystemet om fornminnen , Riksantikvarieämbetet
Finspångs kommun I Finspångs kommun finns fem fornborgar registrerade. Torstorpeberg; strax väster om Torstorp, Skansberget; nordväst om Hällestad, Loreborg; nordväst om Lotorp samt Kallhäll och Borgarberget, norr respektive söder om Skedevi.
Kinda kommun Medelöskans Medelöskans är en fornborg på cirka 180–190 m ö.h. i Kättilstad, Kinda kommun. Den är 150 × 60 meter stor och avgränsas av branta sluttningar och stup. I nordnordväst och söder har det funnits stenvallar, som numera är raserade. Enligt traditionen har Nils Dacke hållit till här.FMIS RAÄ Kättilstad 1:1; fornlämningen finns upptagen med skiss även i Arthur Nordéns standardverk Östergötlands järnålder, del I:2, utgiven år 1938, där de flesta av Östergötlands fornborgar är upptagna med skisser och bilder
Linköpings kommun Styvingeborgen Styvingeborgen är en fornborg på cirka 100 m ö.h. i Vists församling, Linköpings kommun. Den ligger på en bergshöjd, med naturliga stup i öster och söder och rester av murar i väster och norr. Borgen är 130 × 70 meter stor. I dess södra del finns en vattenkälla. Mycket tyder på att den anlades under romersk järnålder, cirka 0–400 e.Kr., då det bara 500 meter från borgen finns en bosättning och stensättning från denna tid. Mellan stensättningen och fornborgen finns flera stensträngar och röjda ytor. En fosfatkartering 1987 visade att det funnits en bosättning uppe i borgen. Fornborgen upptäcktes 1985 av medlemmar Vists hembygdsförening. Inte långt från Styvingeborgen ligger två andra fornborgar, Gattorpborgen och Uvebergsborgen.FMIS RAÄ Vist 222:1. Se även
Motala kommun I Motala kommun finns tre fornborgar registrerade, samtliga i de båda angränsande socknarna Kristberg och Brunneby. Alla tre borgarna är belägna i skogsmark norr om vattenleden genom sjön Boren och vidare öster ut i Motala ström. Den i Kristbergs socken, Bergklint (även kallad Borgklint), ligger på ett berg i närheten av en å som mynnar ut i sjön Stråken och som tillhör Finspångsåns vattensystem (RAÄ-beteckning Kristberg 41:1). Nära Bergklint finns Berggölen, även kallad Borggölen. Fornborgen på Juteberget (RAÄ Brunneby 6:1) ligger i närheten av Borensberg och Motala ström medan den på Vargklevsberget (Brunneby 5:1) ligger strax väster om Lickasjön, som mynnar ut i Hällestadsån som tillhör Finspångsåns vattensystem.
Norrköpings kommun Bobergets fornborg
Bobergets fornborg i Östra Stenby socken på Vikbolandet i Norrköpings kommun är befäst på den södra sidan med en kraftig försvarsvall av storsten och jord, medan resten av borgberget skyddas av naturliga stup. Sannolikt fanns en träpalissad på grundmuren. För att ytterligare försvåra för anfallare hade man även en stenvall framför den stora vallen. Den syns idag som en låg stensträng. Arkeologiska utgrävningar 1906–1909 och 1913 under Oscar Almgrens och Bror Schnittgers ledning visar att uppe på Boberget finns metertjocka kulturlager med fynd som är vanliga på järnålderns boplatser. Det är keramik, silkärl, sländtrissor, malstenar, husdjursben, nitar och spikar. Det finns också spår av krigare: svärdfäste, spjutdelar, spelbrickor och knivar. Krigarna kan ha varit en del av fornborgens försvar. En del fynd är unika såsom den kornmjölsbulle som hittats här. Brödbullen är daterad till 400-500-talet e.Kr. På 1800-talet noterades en husgrund inne i fornborgen och troligen avsågs den man ser intill borgvallens norra del. Husgrunden är inte daterad, möjligen är den är från folkvandringstiden. Denna fornborg gav 1906 de första anvisningarna om de svenska fornborgarnas ålder och kultursammanhang, genom de artefaktfynd som gjordes, som kom den arkeologiska disciplinen till godo. Innan dess hade man knappt någon vetskap alls om fornborgarna.FMIS RAÄ Östra Stenby 204:1; Arthur Nordén, Östergötlands järnålder, del I:2, Norrköping 1938, sidorna 292–299.
Borgarberget Borgarberget är en fornborg på cirka 90–110 m ö.h. vid Hults bruk i Kvillinge socken, Norrköpings kommun. Fornborgen mäter cirka 650 × 230 meter och omgärdas av 10 till 70 meter långa murrester. Den sammanlagda längden på kallmurningarna är cirka 300 meter. Denna fornborg som ligger på en kraftig bergsformation har två befästa förvallar och är ur försvarssynpunkt väl skyddad av flera branta bergväggar. Traditionen säger att denna fornborg användes som gömställe av svenskarna under det Stora nordiska kriget, då ryssen kom och brände Norrköping en sensommardag 1719. Även ett lass med silver skulle ha gömts i bergsskrevorna under denna tid.FMIS RAÄ Kvillinge 39:1; Norrköpings Tidningar 19/9 1931; Arthur Nordén, Östergötlands järnålder, del I:2, Norrköping 1938, sidan 270; A. Nordén, Saga och sägen i Bråbygden, Norrköping 1922, s. 160.
Brudbergets fornborg miniatyr|Brudbergets fornborg Brudbergets fornborg ligger i Norrköpings Borgs församling och stupar till större delen brant i cirka tio meter och har därmed haft ett naturligt försvar åt alla väderstreck utom mot sydost, där marken är mera långsluttande. Här har försvaret förstärkts med två stenvallar, i vinkel bruten. Murarnas läge är strategiskt konstruerade, men i övrigt är de idag helt gärdesgårdslika. Delvis beroende på att marken i Klinga länge har utnyttjats intensivt och därmed har det plockats bort nedfallen sten från stenvallarna. Alldeles invid den knappt 1,5 m breda ingången till fornborgen finns sedan decennier tillbaka en utslagsplats för en golfbana. Denna kan eventuellt ha skadat den ena muren, som annars kan ha haft en möjlig fortsättning här. I alla fall återstår av murkomplexen två partier, varav den största eller inre muren är 80 m lång och går i en båge i huvudriktning NÖ-SV och den mindre eller yttre muren som är 40 m lång och löper i en båge åt VSV. År 1913 undersöktes cirka 50 m² av borgområdet av arkeologen Bror Schnittger. Han påträffade bland annat en kniv av järn, omkring 400 keramikskärvor av grovt lergods (en del med silhål), 27 hela och ett stort antal fragment av genomborrade lertrissor, mer än 100 klenstycken och brända lerklumpar, kol, fragment av tre brynen samt rester av kvarnstenar och löpare till dessa. Fynden visar att borgen har utgjort en befäst boplats och det är möjligt att borgen också har samband med en äldre sträckning av huvudlandsvägen genom Östergötland, såsom den invid belägna bergbacken i Resebro mosse vid namn Öna, som enligt tradition också ska ha haft en fornborg (RAÄ Borg 134:1).FMIS RAÄ Borg 219:1; Kindahl, Anette, Alla tiders Norrköping. Norrköpings stadsmuseum 1994, sidan 29; Nordén, Arthur, Östergötlands järnålder 1:2. Norrköping 1938, sidan 277
Gullborg
Fornborgen Gullborg (även tidigare Gullberg och lokalt Gullborg(s) klint), i Tingstads socken på Vikbolandet i Norrköpings kommun, är en av Östergötlands mest intressanta och ligger ca 500 meter åt sydost om Stora Gullborg, som har fått sitt namn av fornborgen. Den mäter cirka 180 × 100–130 m (öst-västlig riktning) och begränsas i norr och öster av branta stup som har gett naturligt skydd åt fornborgen, i söder av en brant sluttning och i väster av en sänka i bergryggen. Längs sluttningskrönet i söder och väster ligger en nästan sammanhängande stenvall 125 m lång, nu avbruten av ett par smärre bergklackar. Vallen är 3–10 m bred (ursprungligen högst 8 m) och 0,3–1,5 m hög. Den är uppbyggd av i regel 0,3–0,8 m stora, vanligen skarpkantade stenar. Talrika upptill 1,5 m stora block ingår. Västra utsidan har nästan helt bevarad, och smärre partier i söder delvis bevarad kallmur i intill 4 skift och 1,3 m hög. I sydväst har denna bildat ett hörn. Den mäktiga murmassans väldiga block ger ett mer påtagligt intryck av avsiktligt byggnadsverk än många andra östgötska fornborgar, men även här är stora partier i söder och delar i väster nedrasade, intill 15 m från vallen. Inre begränsningen delvis oklar. Inom fornborgen på bergets krönparti är en stensättningsliknande lämning, närmast rund, cirka 7 m i diameter och 0,2 m hög, övertorvad med i ytan enstaka stenar 0,2–0,5 m stora. I sydöst kantkedjeliknande stenrad av 0,2 m stora stenar, bevuxen med slånbuskar. Sannolikt rest efter optisk telegraf. På berget söder härom är inhugget en norrpil. Arkeologen Carl Fredrik Nordenskjöld antecknade i början av 1870-talet förekomsten av en stensatt brunn i borgens mitt och antog att ett äldre kummel funnits på platsen, där den "topografiska signalen" stod under denna tid. I sänkor i bergkrönets västra del är kraftiga, delvis undersökta kulturlager. Gullborg utgrävdes av Bror Schnittger sommaren 1909, då åtta grävningsrutor upptogs på sammanlagt cirka 200 m² och ett antal stickprov gjordes i marken. Gullborg dateras till romersk järnålder-folkvandringstid, utifrån de förhållandevis talrika fynden och till dem räknas en liten spirallagd guldten à 3,5 gram; tre fibulor av brons; svärdslidsbeslagsfragment; en grön glasmynningskantskärva med ovala inslipningsspår och ett grönt flaskhalsfragment; dessutom gjutformsfragment, slagg och en degel för metallgjutning, några pil- och spjutspetsar, ett fragment av en sköldbuckla, knivar, lie, broddar, hårnålar, slip- och brynstenar, malsten, vävtyngder, lergods, kol och kreatursben. Ett fynd som avvek från de övriga och som visar att borgplatån har använts även före fornborgens uppförande, är ett stenåldersredskap av röd skiffer. Särskilt i dessa utgrävda partier men även i övrigt är berget nu beväxt med talrika lövbuskar, enbuskar och slån- och nyponsnår, längs foten tallskog. Bergens avgränsning i väster är något oviss. Bergribban närmast utanför vallen är lika hög som bergplatån och bör därför anses ingå i fornborgen trots att vallar där saknas. I den grunda sänkan utanför vallen i väster kan en stig ha gått fram. Smärre stensamlingar i sluttningarna kan ej konstateras vara anlagda. Landskapet runt fornborgen innehåller ett stort antal fornminnen, många från järnåldern och våren 2008 påträffades vid en arkeologisk prospektering under Martin Rundkvists ledning, nedanför Gullborg på Stora Gullborgs ägor, ett fragment av ett likarmat spänne i kopparlegering, ett så kallat Ljønesspänne från 800-talet, vid sidan av mer nutida fynd. Både Bror Schnittger och Martin Rundkvist daterar Gullborgs huvudfas till sen romersk järnålder. Rundkvist anser att fornborgen är Östergötlands rikaste kända elitboplats från denna tid och tillika det enda fall där vi vet den exakta platsen för en dåtida elitbosättning i landskapet, även om den med stor sannolikhet haft fast bosättning också under folkvandringstid, även om de arkeologiska utgrävningarna så här långt inte har uppvisat daterbara tecken på någon elitnärvaro under denna tid. Fragmentet av en tidigvendeltida sköld indikerar även på bosättning in i vendeltiden, men det är bara inledningsvis av den här perioden och sedan verkar det som Gullborg har övergivits.FMIS RAÄ Tingstad 54:1 och Tingstad 191 (Se även länken http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/2008/04/10/fieldwork-in-tingstad-and-stra/ 2010-11-20); Arthur Nordén, Östergötlands järnålder, del I:2, Norrköping 1938, sidorna 280-284; Riksintresse KE 6, Tingstad. Tingstad, Tåby, Furingstad och Drothems socknar, Norrköpings kommun. Länsstyrelsen Östergötland, Kulturmiljöenheten 2001, sidan 13; C.F. Nordenskjöld, Östergötlands Minnesmärken, berättelser för olika års bygdeundersökningar i Östergötland 1870-1871 (I Vitterhetsakademiens ägo); Martin Rundkvist, Mead-halls of the Eastern Geats. Elite Settlements and Political Geography AD 375-1000 in Östergötland, Sweden. Manuskript november 2009:10, 12 & 76. (Se länken 2010-11-20).
Jämjöborg miniatyr|Jämjöborg