Junge Freiheit (tyska för "Ung frihet", ofta bara förkortat JF) är en tysk veckotidning inom kultur, politik och humaniora, som fungerar som en länk mellan nynazismen och mer komplexa nationalistiska och konservativa attityder.
Tidningen betecknar sig som oberoende konservativ. Den har emellertid kallats för högerextrem av bland annat tyska socialdemokraterna och Judiska centralrådet, som båda tagit principbeslut på att inte lämna intervjuer till Junge Freiheit, samt av Expo. En studie från Duisburg 2003 kom fram till att tidskriften lade sig mellan antikonstitutionell högerextremism och det spektrum av konservatism och nationalism som fortfarande rör sig inom den konstitutionella ramen.
Den startade som en studenttidning 1986 i syfte att utgöra en motvikt till vad grundarna uppfattade som 68-vänsterns dominans i det tyska medieklimatet. På 1990-talet var tidningen knuten till den tyska nya högern. Idag profilerar sig Junge Freiheit som fristående och något kontroversiell. Man har bland annat publicerat uppmärksammade intervjuer med religiösa och politiska extremister.
Historia
Tidskriftens nuvarande chefredaktör Dieter Stein grundade Junge Freiheit i maj 1986 i Freiburg im Breisgau, ursprungligen som ett organ knutet till Freiheitliche Volksparteis nybildade ungdomsförbund. Tidningen utkom varannan månad under 1986, ursprungligen som en oberoende elev- och studenttidning med en upplaga på 400 exemplar. År 1990 grundade de tio mest framträdande skribenterna i tidningen bolaget Junge Freiheit Verlag GmbH.Sonja Kuhn, Die Deutsche Burschenschaft: eine Gruppierung im Spannungsfeld zwischen Traditionsformalismus und Traditionsstiftung; eine Analyse für den Zeitraum von 1950 bis 1999, Verlag des Altherrenverbandes der Burschenschaft Hilaritas, 2002, s. 87.
thumb|upright|Dieter Stein, grundare och chefredaktör för Junge Freiheit. I vissa universitetsstäder rekryterade man nya läsare genom att distribuera gratiskopior bland studenter, vilket ledde till att tidskriften inom två år hade ca tusen prenumeranter.Wolfgang Gessenharter und Thomas Pfeiffer, Die neue Rechte: eine Gefahr für die Demokratie?, Springer Verlag 2004, S. 122 År 1991 gjorde tidningen ett avtal med den högerextrema månadstidningen Berliner Nachrichten som lade ner sin utgivning till förmån för Junge Freiheit, som även övertog deras cirka 10 000 prenumeranter. Tidningen har samlat en bredare krets av konservativa och nationalistiska skribenter. I början av 1992 beskrev Dieter Stein sin verksamhet såsom "verkande i det nationalkonservativa förpolitiska rummet" och den dåvarande redaktören Hans-Ulrich Kopp beskrev redaktionens uppdelning enligt följande:
Från 1993 till 1995 organiserade Junge Freiheit och dess publik ett årligt sommarläger där CDU:s partiledare Heinrich Lummer agerade beskyddare. 1993 övergick tidningen till veckoutgivning och bildade ett tyskt kommanditbolag där läsarna skulle kunna köpa andelar. Sedan den 21 januari 1994 utkommer Junge Freiheit varje vecka i ett nummer med mellan 20 och 28 sidor.Alice Brauner-Orthen, Die Neue Rechte in Deutschland: antidemokratische und rassistische Tendenzen, Leske & Budrich 2001, s. 149 och 181.
I augusti 1994 beslutade Dieter Stein att avskeda delredaktören Andreas Molau efter att denne publicerat en artikel av skribenten Armin Mohler, som gav uttryck för historierevisionistiska uppfattningar om Förintelsen. Den 4 december 1994 utfördes ett attentat med brandbomber riktat mot Junge Freiheits tryckeri i Weimar. Som ansvariga för attacken utpekades "revolutionära lesbiska kvinnogrupper och andra revolutionära grupper", vilket fick den framträdande vänsterradikala politikern Daniel Cohn-Bendit att offentligt fördöma attackerna som ett angrepp på pressfriheten. Någon gärningsman kunde dock aldrig bindas till brottet. Efter händelsen tvingades tidningen under en period byta tryckeri varje vecka. Till sist hittade man en tryckerifirma som ägdes av en turkisk invandrare och som kunde ta sig an uppdraget utan att råka ut för attacker från den tyska extremvänstern.
I oktober 1995 flyttade redaktionen från Potsdam till Berlin och flyttade in i tidningslokaler i Friedrichstadts anrika tidningskvarter. Efter en månad sade värden emellertid upp kontraktet och 1996 fick tidningen åter flytta sin utgivning, denna gång till nya lokaler i stadsdelen Wilmersdorf.
I juni 1996 bildade man föreningen Junge Freiheits vänner i syfte att öka prenumerantstocken och samla in stöd från medlemmarna, varav många även bidrog med redaktionellt material. Verksamheten finansierades med försäljning av prenumerationer och annonser, samt genom donationer från allmänheten. Sedan 1996 har tidningen expanderat på Internet. 1999 noterade Svenska Dagbladet att Junge Freiheit numera var "den viktigaste publikationen för Tysklands nationalistiska höger." År 2000 grundade de regelbundna skribenterna Götz Kubitschek och Karlheinz Weissmann organisationen Institut für Staatspolitik (Institutet för statspolitik) som arbetar i nära samarbete med Junge Freiheit.
Efter att tyska Postbank år 2000 sade upp Junge Freiheits bankkonton svarade tidningen med att publicera ett "Upprop för pressfrihet" där man uppmanade banken att återkalla sin uppsägning. Sedan oktober 1995 har Österrike en egen upplaga av Junge Freiheit som ges ut av Andreas Mölzer, en politiker knuten till FPÖ. När det år 2007 blev känt att Mölzer även samarbetade med det kontroversiella tyska högerpartiet NPD meddelade Junge Freiheits huvudredaktion att man helt bryter sitt samarbete med den österrikiska grenen.
Sedan år 2004 delar Junge Freiheit ut ett pris tillsammans med Ingeborg Löwenthal, änka efter den tysk-judiske journalisten och förintelseöverlevaren Gerhard Löwenthal. Sedan 2007 sker det i samarbete mellan tidningen och den egna stiftelsen Förderstiftung Konservative Bildung und Forschung (ungefär: "Stiftelsen för utbildning och forskning om konservatism") och priset heter numera die Gerhard-Löwenthal-Preis.Förderstiftung Konservative Bildung und Forschung (FKBF): Der Gerhard-Löwenthal-Preis.
I december 2012 blev Junge Freiheits reporter Billy Six gripen i Syrien av lokala myndigheter, misstänkt för olaglig inresa i landet. Genom diplomatisk medling av Ryssland släpptes Six den 5 mars 2013. För att skydda den gripne reportern offentliggjordes händelsen först efter att han återvänt till Tyskland.Syrien: Assad-Regime lässt Deutschen frei, Der Spiegel Online, 5–6 mars 2013
Junge Freiheit är sedan 2008 en av de tidningar som distribueras till tyska parlamentsledamöter.
Inriktning thumb|Sommaren 2011 granskade Junge Freiheit vänsteraktivismen på nätuppslagsverket Wikipedia. Junge Freiheit betraktar sig som "en av de sista landsomfattande, oberoende tidningarna i Tyskland" med ett "ekonomiskt, politiskt och medialt oberoende" som en av sina grundläggande principer. Man upprätthåller enligt egen utsago en klassisk journalistik tradition där man "bidrar till att öka mångfalden och vitaliteten i den demokratiska opinionsbildningen" och försvara "press- och yttrandefriheten mot ekonomisk och politisk påverkan." Junge Freiheit säger sig vilja försvara "den stora kulturella och andliga tradition som den tyska nationen vilar på" och därmed bidra till "den politiska friheten i Tyskland och Europa liksom bevarandet av identitet och frihet för alla folk i världen".
1995 beskrev chefredaktören Dieter Stein tidningen som en del av den politiskt konservativa rörelsen och som en del av den nya högern. Han sade sig då anse att man genom ordval och urval av frågor som diskuteras i media gradvis kan förändra opinionen och uppnå en politisk och kulturell hegemoni. Detta var enligt honom tidningens långsiktiga mål. s. 223, nt. 243.
År 2005 tog Dieter Stein avstånd från begreppet nya högern och ansåg att det snarare begränsade tidningens arbete. Numera var uttrycket, menade han, att betrakta som en extern etikett. Stein tvingades upprepa detta flera gånger efter att enskilda medarbetare fortsatt att använda begreppet nya högern för att beskriva sitt arbete.
Urval Liksom andra politiskt och kulturellt orienterade veckotidningar täcker Junge Freiheit det vanliga utbudet av ämnen. Ledarsidan ger kommentarer om aktuella händelser från utgivarens perspektiv; resterande innehåll sorterar under rubriker som opinion, ekonomi, miljö, historia, kultur, litteratur, kunskap, media och tidsandan. På tidningens webbplats finns ett arkiv som innehåller samtliga publicerade artiklar från april 1997.
Avdelningen "Samspråk" innehåller vanligen en intervju med en aktuell person. Dessa intervjuer ges ofta stort utrymme på tidningens förstasida, så intervjupersonernas synpunkter anses tilldelas stor vikt.
Vid speciella arrangemang ger Junge Freiheit ut en bilaga med något särskilt tema. Den 8 maj 2005 samlade man 20 sidor med vittnesmål från andra världskrigets slut, från samma dag 1945. Den 20 juli 2007 tryckte man upp en 28 sidors bilaga där man hedrade "nationens hjältar", där personerna bakom det misslyckade mordförsöket på Adolf Hitler den 20 juli 1944 uppmärksammades. Samlingsutgåvor med artiklar och intervjuer från de särskilda bilagorna publiceras ibland i bokform.25 Jahre Junge Freiheit: Eine deutsche Zeitungsgeschichte (Gebundene Ausgabe), Junge Freiheit Verlag; Auflage: 1 (18. August 2011)
Intervjuer Junge Freiheit genomför regelbundna intervjuer med kända författare, företrädare för olika mediaorganisationer och politiska partier. Några av JF-intervjuer som har väckt särskild uppmärksamhet är Udo Voigt (NPD) och den arabiske antisemiten Jamal Karsli 2002.
Även intervjun med författaren Rolf Hochhuth i mars 2005 var kontroversiell eftersom Hochhuth försvarade förintelseförnekaren David Irving.
Andra intervjuer har orsakat kritik mot de intervjuade personerna. När medlemmar i etablerade partier har låtit sig intervjuas av Junge Freiheit har de inte sällan fått kritik för att legitimera tidningen eller för att riskera att ge den fler läsare. Man har också hävdat att etablerade politikers uttalanden i Junge Freiheit skulle kunna missbrukas i andra sammanhang. Vissa, som socialdemokraterna Egon Bahr, Peter Glotz och Christoph Zöpel, försvarade sig med att de inte kände till att Junge Freiheit hade en politisk agenda. Heinz Buschkowsky, distriktsborgmästare i Berlin Neukölln (SPD) beklagade att han ställt upp på en intervju med Junge Freiheit och bad därefter om ursäkt till medlemmarna i sitt distrikt.
thumb|upright|Charlotte Knobloch, då ordförande för tyska Judiska centralrådet, har intervjuats i Junge Freiheit.
År 2000 ställde tyska Judiska centralrådets ordförande Charlotte Knobloch upp i en intervju med Junge Freiheit. Efter intern kritik beklagade hon dock intervjun och organisationen tog ett policybeslut om att man i framtiden inte skulle uttala sig i vad man kallade "högerextrem media". På SPD:s nationalkongress i Berlin den 26 november 2005 beslutade de tyska socialdemokraterna sig för att "i fortsättningen inte samarbeta med eller lämna några intervjuer till Junge Freiheit". s. 66 ff. År 2005 publicerade SPD:s förbundsstyrelse på initiativ av politikerna Niels Annen och Sebastian Edathy en broschyr om att hantera extremism, där en "strikt skiljelinje" påstods krävas gentemot den radikala högern, varför de inte skulle "göra några eftergifter för eller ställa upp på några intervjuer med högerextrema tidskrifter". Enligt broschyren gällde detta "i synnerhet tidningar som Junge Freiheit och Criticón som vill framställa sig som demokratiska." En liknande broschyr som gavs ut av den CDU-närstående stiftelsen Konrad-Adenauer-Stiftung kritiserade emellertid SPD:s hållning för att vara "icke övertygande" eftersom de ansåg att de nämnda tidningarna inte var högerextrema.