Elvis Country (I'm 10,000 Years Old)

Elvis Country (I'm 10,000 Years Old) är ett studioalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 43:e album och det utgavs av RCA Victor i stereo (LSP 4460) den 7 januari 1971. Inspelningarna ägde rum i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee i juni och september 1970. De resulterade i tre album: förutom Elvis Country även That's the Way It Is, som hade släppts i november 1970, och Love Letters from Elvis som utkom i juni 1971.

Albumet mottogs väl vid utgivningen och har fortsatt att betraktas som ett av Elvis Presleys bästa – med moderna inslag i musiken samtidigt som Elvis ansågs ha återvänt till sina rötter. Albumet innehåller flera olika stilar inom countrymusiken, samtidigt som det också har inslag av rock'n'roll. "I Really Don't Want to Know" och "There Goes My Everything" gavs ut som singel från albumet en månad innan albumet utkom. I USA var "I Really Don't Want to Know" A-sida och nådde som bäst plats 21 på Billboard Hot 100. I Storbritannien var "There Goes My Everything" A-sida och nådde där plats 6 på UK Singles Chart.

I USA nådde Elvis Country plats 12 på Billboards albumlista, och plats 13 på Cashbox albumlista. Albumet placerade sig som bäst på 6:e plats på UK Albums Chart i Storbritannien. Det certifierades guld av Recording Industry Association of America (RIAA) 1977 för en försäljning i USA av 500 000 exemplar.

Bakgrund Elvis Presley hade under januari och februari 1969 gjort uppmärksammade inspelningar i American Sound Studio i Memphis under ledning av producenten Chips Moman. Vid nästa studioinspelning, drygt ett år senare, valde Elvis dock inte American Sound utan återvände till RCA:s studio i Nashville, där han inte hade spelat in på två och ett halvt år.

Albumet, inspelningssessionerna och musikerna Huvuddelen av materialet till Elvis Country (I'm 10,000 Years Old) spelades in i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee, under fem inspelningsdagar den 4 till 9 juni 1970. Inspelningarna resulterade i 35 mastrar, av vilka 34 släpptes på singel eller album under de följande knappa två åren. Det första albumet som sammanställdes från dessa inspelningar var That's the Way It Is, som utkom i november 1970. Därefter följde Elvis Country, som gavs ut i januari 1971, och slutligen Love Letters from Elvis, som utkom i juni samma år.

Efter framgångarna med inspelningarna hos Chips Moman i American Sound Studio 1969, vilka bland annat hade resulterat i det kritikerrosade albumet From Elvis in Memphis och hitsinglar som "In the Ghetto" och "Suspicious Minds", hade producenten Felton Jarvis satt samman ett till stora delar nytt kompband i hopp om att kunna åstadkomma något liknande. Bandet bestod av James Burton och Chip Young på gitarr, Norbert Putnam på bas, Jerry Carrigan på trummor, David Briggs på piano samt Charlie McCoy på orgel och munspel. Vid inspelningarna deltog även Charlie Hodge och Elvis Presley själv på gitarr.

miniatyr|stående=1.3|RCA:s studio B – inspelningsrummet där Elvis Presley under juni och september 1970 spelade in de låtar som kom att utgöra Elvis Country. Mot slutet av det tredje inspelningsdygnet uppstod en brist på material som intresserade Elvis, och under det fjärde inspelningsdygnet övergick han därför till att spela in äldre country and western-material. Detta inleddes med en tolkning av Don Robertsons "I Really Don't Want to Know", följt av en rockig version av "Faded Love" och därefter Ernest Tubb-balladen "Tomorrow Never Comes". När inspelningarna avslutades den 9 juni stod det klart för producenten Felton Jarvis att det i stort sett fanns tillräckligt många countrylåtar för att sammanställa ett renodlat countryalbum. Han bokade därför in en ny session i september i syfte att spela in ytterligare några låtar i genren.

Elvis bokades in i samma studio i Nashville den 21 september för att slutföra countryalbumet och spela in en singel. Samma kompgrupp som vid juniinspelningarna var på plats, med undantag för James Burton, vars roll som sologitarrist tillfälligt övertogs av Eddie Hinton, som enligt samtida uppgifter upplevde situationen som pressande. Elvis anlände dock först ett dygn senare och var under kvällen märkbart otålig och pressad av tidsbrist. Han manade upprepade gånger på Felton Jarvis att skynda sig eftersom han hade ett plan att passa och ville få inspelningarna avslutade. Under sex timmar spelades de fyra avsedda låtarna in, varefter Elvis lämnade studion. Två av dessa låtar kom att tas med på Elvis Country: "Snowbird" och "Whole Lotta Shakin' Goin' On", där den senare hade tydliga inslag av rock snarare än traditionell country. De två övriga, "Rags to Riches" och "Where Did They Go, Lord", gavs ut som singel och inkluderades även på senare utökade utgåvor av albumet.

I likhet med hur Elvis Presley oftast arbetade i studion spelade han in låtarna live tillsammans med kompbandet, med sång på varje tagning. Flera olika stilar inom countrymusiken är representerade på albumet, däribland bluegrass, honky tonk, western swing, rockabilly, countrypolitan samt inslag som kan förknippas med den framväxande outlaw country-stilen. Dessutom är "Whole Lotta Shakin' Goin' On" mer rock'n'roll än country. Korta avsnitt av låten "I Was Born About Ten Thousand Years Ago", vilken Elvis spelade in i en enda tagning, är infogade mellan varje spår och fungerar som sammanbindande element. Låten gavs ut i sin helhet året därpå på albumet Elvis Now.

Komposition, stil och texter miniatyr|stående=1.2|Elvis Presley i juli 1970, mellan studioinspelningarna som resulterade i Elvis Country och inför framträdandet i Las Vegas, som filmades för dokumentärfilmen Elvis – That's the Way It Is.

"The Fool", skriven av Lee Hazlewood men krediterad till hans dåvarande hustru Naomi Shackleford under pseudonymen Naomi Ford, spelades in i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee, under natten den 4–5 juni 1970. Låten hade varit en rockabillyhit för Sanford Clark 1956 och var en av Elvis favoritlåtar, som han ofta lyssnade på. Elvis hade redan 1959, under sin stationering i Tyskland, experimenterat med låten och då gjort en privat inspelning, där han vid pianot gav den en boogie-woogiepräglad känsla.

Under inspelningarna i juni 1970 spelade Elvis in "The Fool" i två tagningar under den paus som uppstod i väntan på att texten till "Faded Love" skulle ordnas fram. Låten gavs ett countrybluesarrangemang som låg nära Clarks originalinspelning i både tempo och helhetskänsla, men med ett tydligare driv och en rockigare prägel. Gitarristerna Chip Young och James Burton tog fasta på det deltabluespräglade gitarriffet från Clarks originalinspelning. Elvis sjöng delar av låten i sitt lägre register med en viss strävhet i rösten som påminde om hans tolkningar av låtar som "Big Boss Man" och "U.S. Male".

"Little Cabin on the Hill" är en bluegrasslåt från 1940-talet, skriven av Bill Monroe och Lester Flatt. Efter inspelningen av "The Fool" tog Elvis själv upp en akustisk gitarr och gav sig på bluegrasslåtarna "A Hundred Years From Now" (som gavs ut postumt) och Bill Monroes "Little Cabin on the Hill". Elvis hade sjungit låten tillsammans med Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och Johnny Cash redan under den så kallade Million Dollar Quartet-jamsessionen i december 1956.

Inspelningen skedde i en avslappnad och lekfull stil med akustiska gitarrer och ett framträdande munspel av Charlie McCoy. Banjo- och fiolstämmor som senare lades på förstärkte bluegrassuttrycket, liksom den stämsång som tillkom vid ett senare tillfälle.

"It's Your Baby, You Rock It" var den enda helt nyskrivna låten på albumet. Elvis hade omedvetet myntat låttiteln genom att utbrista ”it's your baby, you rock it!” (ungefär ”det är ditt problem, du får fixa det”, mer ordagrant ”det är din tjej, du får stå ditt kast”) till sin vän Lamar Fike på musikförlaget Hill & Ranges Nashvillekontor, när denne klagade över något. Lamar Fike ringde då till Shirl Milete, som ingick i hans låtskrivarstab, och sade sig ha världens bästa låttiteluppslag. Efter att Milete hade skrivit en låt med den titeln ville han ge Lamar Fike halva förlagsrätten, men Fike menade att Milete i så fall kunde ange hans hustru Nora Fowler som medkompositör.

"It's Your Baby, You Rock It" spelades in någon gång under natten den 5–6 juni 1970 i fem tagningar. Det är en relativt uppsluppen ballad i medeltempo, med en melodi som påminner om "Gentle on My Mind". Framförandet har en tydlig countryprägel men också en anstrykning av rock'n'roll. Miletes tolkning av uttrycket ”It's Your Baby, You Rock It” blev till en berättelse om en man som ger sin vän rådet att hålla sig borta från sin nuvarande flickvän, vilken tidigare varit mannens flickvän. Vännen ignorerar rådet och har därefter ingen annan än sig själv att skylla när kvinnan sårar honom.

"I Really Don't Want to Know", en hitlåt med Eddy Arnold från 1954 skriven av Don Robertson och Howard Barnes, spelades in som den andra låten den fjärde inspelningsdagen, den 7 juni. Efter att under de tre första dagarna ha spelat in tjugo låtar började tillgången på inspelningsmaterial att ta slut.

Inspelningarna detta pass inleddes med "When I'm Over You", varefter Elvis ändrade inriktning och tog sig an äldre countrymusik. Några countrylåtar hade redan spelats in, och under kvällen och natten fortsatte man att spela in fler klassiska countrylåtar, vilket utan direkt avsikt kom att lägga grunden för konceptalbumet Elvis Country.

miniatyr|stående=0.9|Bob Wills, som skrev och spelade in "Faded Love" 1950. "I Really Don't Want to Know" är en countryballad som gavs en lätt bluespräglad sväng. Både Elvis och bandet improviserade fram frasering och rytmik under inspelningens gång, och Elvis sjöng låten på ett uttrycksfullt sätt, dock med måttlig kraft. "I Really Don't Want to Know" gavs ut på singel tillsammans med B-sidan "There Goes My Everything" och nådde plats 21 på Billboard Hot 100 i USA.

"Faded Love" skrevs av Bob Wills i samarbete med fadern John Wills och brodern Billy Wills, som stod för texten. Melodin hade hämtats från "Darling Nelly Gray", en sång från mitten av 1800-talet av Benjamin Hanby. "Faded Love" var ett swingnummer och blev en signaturlåt för Bob Wills and His Texas Playboys, som gav ut låten på skiva 1950 och nådde en topp-tio-placering på Billboards countrylista.

Några dagar tidigare, innan han spelade in "The Fool", hade Elvis kort prövat "Faded Love", men eftersom han inte kunde hela texten hade han den gången avbrutit i väntan på att texten skulle ordnas fram. Han provade låten vid några tillfällen under sessionen, och denna gång, med texten på plats, återvände han till den. Wills swingversion var countrypräglad och återhållsam, med ett vemodigt och introspektivt uttryck. Elvis och bandet omvandlade låten till ett mer utåtriktat arrangemang som låg närmare rock än traditionell country med en viss blueskänsla. I denna tolkning sjöng han refrängen med styrka och inlevelse, i en inspelning som växte fram ur ett informellt jam. I motsats till Wills inåtvända personliga tolkning framfördes låten med större betoning på scenisk effekt. Elvis sjöng den dock live vid endast några få tillfällen.

miniatyr|stående=0.9|Ernest Tubb, som skrev och populariserade "Tomorrow Never Comes".

"Tomorrow Never Comes" skrevs av Ernest Tubb och Johnny Bond och populariserades av Tubb som en traditionell countryballad 1944. Den spelades därefter in av flera andra artister, däribland Glen Campbell. Elvis spelade in låten omedelbart efter inspelningen av "Faded Love". Han omarbetade den till ett mer dramatiskt och dynamiskt nummer, där arrangemanget har jämförts med såväl Roy Orbisons "Running Scared" som Shirley Basseys version av "What Now My Love".