miniatyr|Första maj 1890 i Sundsvall. På skylten står det att läsa "8 timmars arbete, 8 timmars frihet, 8 timmars hvila". Arbetarrörelsen i Sverige har anor tillbaka till åtminstone 1850-talet, då arbetarna började organisera tidigare spontana hungerupplopp till strejker och därmed började agera som en autonom grupp.Olsson & Ekdahl (2002), s. 13 Fackföreningar i modern bemärkelse uppkom under 1870-talet. En händelse som brukar ses som central i den tidiga arbetarrörelsen i Sverige är August Palms föreläsning "Hvad vilja Social-Demokraterna?" på hotell Stockholm i Malmö 6 november 1881. Fem år därefter, 1886, bildades Sveriges första fackförbund, Svenska Typografförbundet,Björklund & Edin & Holmlund & Wadensjö (1996), s. 245. och senare samma år Svenska Postmannaförbundet.
Arbetarrörelsen kom snart att delas i en facklig och en politisk del. Central för den fackliga rörelsen är Landsorganisationen, ofta förkortad LO, som bildades 1898 med syftet att organisera alla fackförbund i en central organisation. Vid sidan av bildades 1889, främst av fackföreningar, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP). Så kallad kollektivanslutning av fackföreningsmedlemmar till Socialdemokraterna skapade nära band mellan organisationerna. Dessa två organisationer har alltsedan 1900-talets inledning dominerat arbetarrörelsen i Sverige, och i mångt och mycket även det allmänna politiska och fackliga klimatet.Olsson & Ekdahl (2002), s. 24 Ibland räknas även den konsumentkooperativa rörelsen in i arbetarrörelsen, då den tillsammans med den fackliga och politiska grenen benämns arbetarrörelsens "tre ben".Uppslagsordet arbetarrörelsen från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 8 augusti 2008. Tillsammans med närstående organisationer såsom Arbetarnas bildningsförbund (ABF), hyresgästföreningen och bostadskooperativa HSB kom de att dominera organisationssverige och bidra till att etablera en socialdemokratisk hegemoni i det svenska samhället.
Från 1930-talet har SAP varit det i särklass mest inflytelserika politiska partiet i Sverige. Centralt för dess inverkan på det svenska samhället är företeelser som den svenska modellen, folkhemmet och miljonprogrammet men även en i förhållande till den tidiga rörelsen avtagande arbetarinriktad kritik mot monarkin och kapitalismen. Landsorganisationen har organiserat den övervägande majoriteten av alla fackligt anslutna arbetare, även om det syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation periodvis kunnat utmana organisationens dominerande ställning. Liberala, vänstersocialistiska och kommunistiska grenar har funnits inom arbetarrörelsen men de har aldrig på allvar hotat den socialdemokratiska dominansen.
Utveckling Tidig organisering Uppkomsten av en svensk arbetarklass skedde i samband med den industriella revolutionen.Uppslagsordet arbetarklass från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 12 augusti 2008. Denna kom till Sverige i mitten av 1800-talet och märktes tydligast inom sågverksindustrin. För att spåra uppkomsten av arbetarrörelsen i Sverige behöver man emellertid undersöka när denna klass började organisera sig själv och agera som en gemensam grupp.
Redan före den moderna arbetarklassens framväxt fanns det i Sverige organisationer som slöt samman människor av samma yrkeskategori. I samband med införandet av näringsfrihet år 1846 kan skråväsendet betraktas som upplöst i Sverige (även om vissa smärre begränsningar levde kvar till 1864).Uppslagsordet skråväsen från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 12 augusti 2008. Under skråtiden hade gesäller organiserat sig i så kallade gesällsällskap. Många av dessa sällskap kvarstod efter avskaffandet av skråväsendet, främst som sjuk-, begravnings- och reshjälpskassor, som senare utvecklades till renodlade arbetslöshetskassor.Olsson & Ekdahl (2002), s. 14 En annan form av tidig organiseringsform var de så kallade hundramannaföreningarna, där hundra personer ingick ett ömsesidigt kontrakt som förpliktigade parterna att bistå varandra vid skador eller sjukdom.
En kortlivad företeelse var uppkomsten av arbetareföreningar. Den första av dessa var Stockholms Arbetareförening (1850), tidigare Skandinaviska Sällskapet (1847) som i sin tur var resultatet av en utbrytning från Stockholms Bildningscirkel. Strax efteråt bildades liknande föreningar i större städer som Göteborg, Malmö och Lund. Tanken bakom dessa föreningar måste ses mot bakgrund av det faktum att andelen medborgare med rösträtt i politiska angelägenheter var mycket begränsad vid tidpunkten. Genom arbetareföreningarna skulle arbetarna förädlas, förbättras och bildas så att de därigenom blev mogna att dels hjälpa sig själva och dels få tillträde till den politiska arenan. Dessa föreningar dog emellertid ut i slutet av 1950-talet. En föreslagen orsak till detta är att de grundade sig på ett "ovanifrånperspektiv".Olsson & Ekdahl (2002), s. 15
Dessa arbetareföreningar ska dock inte förväxlas med en annan därpå följande rörelse, som tog över namnet arbetareförening. Det utmärkande för dessa föreningar var att deras medlemmar utgjordes av både arbetare och personer från borgarklassen, och därmed syftade till ett vänskapligt samarbete mellan klasserna snarare än självständig organisering. Dessa föreningar var i förhållande till andra delar av arbetarrörelsen dessutom mer positivt inställda till fosterlandskärlek, maskulinitet och rentav kapitalism. Denna andra våg av "arbetareföreningar" dog ut under 1880-talet.
Moderna fackföreningar miniatyr|Första maj-demonstration i Stockholm 1899 I Sverige uppkom de första fackföreningarna i modern bemärkelse under 1870-talet.Uppslagsordet fackföreningsrörelsen→Arbetarorganisationer från Nationalencyklopedins internettjänst. Ibland räknar man emellertid Typografiska föreningen, bildat redan 1846, som Sveriges första fackförening.Sveriges första fackföreningsprotokoll från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Dessa föreningar var i vilket fall som helst uppbyggda kring yrkeskategorier, så att arbetare inom samma yrke slöt sig samman i en gemensam förening. Efterhand växte samarbeten fram mellan fackföreningar inom samma industri och fackförbund bildades. Karaktäriserande för fackförbund är att de organiserar arbetare inom samma industriområde, snarare än utefter specifik arbetsuppgift. Inom LO började man under tidigt 1900-tal att organisera arbetare efter industriförbundsprincipen, det vill säga facktillhörighet på basis av industriområde. Nästa steg i organisationsstrukturen var bildandet av Landsorganisationen, som hade som ambition att sluta samman alla fackförbund i landet. Denna grundades 1898.
Rättsvetaren Axel Adlercreutz har pekat ut en lönelista från 1869 som det första kollektivavtalet i Sverige.Nycander (2002), s. 18 Avtalet tillkom i Stockholm efter en strejk bland byggnadsarbetare. Det första rikstäckande avtalet skrevs under 1901 och gällde för typografer. Det första riksavtalet av större betydelse var dock Verkstadsavtalet 1905.
Storstrejk
miniatyr|Strejkmöte med 40 000 deltagare under storstrejken 1909. Lill-Jansskogen i Stockholm 6 augusti 1909. En av de högst prioriterade frågorna inom den tidiga arbetarrörelsen var att införa allmän och lika rösträtt.Olsson & Ekdahl (2002), s. 36 Denna fråga drevs hårt av både socialister och liberaler, som ofta hade motstridiga uppfattningar om hur målet skulle uppnås. En metod som i allt högre grad framstod som nödvändig inom arbetarrörelsen var en politisk storstrejk, även kallat generalstrejk. Sverige skulle under tidigt 1900-tal uppleva två politiska storstrejker, 1902 och 1909.
Tanken om att genomföra en storstrejk för att sätta press på makthavarna och genomdriva demokratiska reformer fanns långt innan den faktiskt ägde rum. Idén hade internationellt sett funnits inom arbetarrörelsen åtminstone sedan 1830-talet.Uppslagsordet generalstrejk från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 8 augusti 2008. På SAP:s partikongress 1897 enades man om att storstrejken vore ett effektivt medel, och inställningen till strejken blev än mer positiv efter att socialdemokrater i både Norge och Danmark gett sitt uttryckliga stöd för en sådan. I Sverige hade idén främst stöd hos gräsrotsmedlemmarna, medan ledningen för partiet och styrelsen för LO var något tveksamma. Efter en tid beslutade emellertid båda två att man skulle börja planera inför strejken. I maj 1902 bildades således en storstrejksfond, och kort därefter genomfördes strejken. Totalt sett deltog omkring 115 000 arbetare.Olsson & Ekdahl (2002), s. 34-35 Vedergällningen från arbetsköparna blev i vissa fall mycket hård. Av de 1 000 anställda vid AB Separator i Stockholm deltog 825 stycken, och samtliga avskedades. Företaget sattes emellertid i blockad, varefter flera större arbetsköpare i området hotade med lockout, och kompromissen blev att endast de mest pådrivande arbetarna fick lämna sina jobb. Strejken spände förhållandet mellan klasserna och arbetsköparna började snart organisera sig nationellt; i slutet av 1902 bildades således Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Även om inga direkta framsteg gjordes i termer av utökad rösträtt bidrog strejken dock till att ett mycket moderat lagförslag i frågan från högerns sida avslogs i riksdagen.
Runt åren 1907-1908 inträdde en lågkonjunktur i Sverige och arbetslösheten steg kraftigt. Arbetskonflikterna flerfaldigades och strejkbryteriet ökade. Efter en tid började vissa större arbetsköparna importera strejkbrytare, eller "svartfötter" som de pejorativt kallades av arbetarna, från England. En känd händelse som utspelade sig 1908 var Amaltheadådet. Amalthea var namnet på ett av de fartyg som transporterade och inhyste utländska strejkbrytare, och som vid tidpunkten låg förtöjt i Malmö hamn. Tre ungsocialister, bland andra Anton Nilson, rodde en kväll ut till skeppet med en dynamitbomb, i avsikt att med hjälp av sprängmedel skrämma iväg strejkbrytarna. Aktionen lyckades men dödade (antagligen) oavsiktligt en strejkbrytare som låg och sov precis vid platsen för sprängningen. Två av attentatsmännen dömdes till döden men benådades senare efter massiva protester, först till livstids straffarbete och 1917 till frihet. Av större betydelse var dock storstrejken 1909.
Efter en rad mindre konflikter beslöt ledningarna för både LO och SAP att genomföra ännu en storstrejk. Strejken följde tätt inpå en allmän lockout från SAF:s sida. Strejken inleddes den 4 augusti och omfattade omkring 300 000 arbetare, en del utanför LO och vissa helt utan facklig organisering. Från LO:s sida hade man hoppats på ett snabbt avgörande genom att regeringen skulle gripa in och medla. Så skedde dock inte, och sinande strejkkassor ledde till att man den 1 september bestämde sig för en återgång till arbetet ,med undantag för arbetare vid SAF-anslutna företagEnligt nationalencyklopedin (i artikeln storstrejken 1909) kom beslutet inte förrän den 4 augusti; återgången till arbetet skedde dock den 6 augusti. Utgången var ett katastrofalt nederlag för fackföreningsrörelsen, och i synnerhet för LO som tappade hälften av sina medlemmar. De direkta följderna av strejken var att många arbetarfamiljer vräktes från sina bostäder, arbetare förlorade jobben, aktivister svartlistades och många förbjöds att tillhöra någon LO-ansluten fackförening.Olsson & Ekdahl (2002), s. 41 Många emigrerade till USA och Sydamerika. Ingen formell uppgörelse gjordes förrän 1938, då LO och SAF slöt ett huvudavtal.
Parlamentariska framgångar
miniatyr|Graf över mandatförhållandena i Sveriges riksdag från 1929 till 2006. Socialdemokraterna kunde för första gången bilda regering 1920, regeringen Branting I. Den kortvariga minoritetsregeringen satt emellertid endast mellan 10 mars 1920 och 27 oktober 1920. Statsminister var Hjalmar Branting. Under de följande årtiondena steg dock antalet röster på SAP med kulmen 1940 då man erhöll 53,8% av rösterna.Olsson & Ekdahl (2002), s. 188