Judar i Sverige har funnits åtminstone sedan 1600-talet, men det var inte förrän 1775 som judar kunde bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendomen.Reringen, Beslut vid regeringssammanträde, 16 juni 2022 Dir. 2022:78
Under Gustav III:s regering på 1770-talet tilläts bildandet av Sveriges första judiska församlingar, vilket blev starten på ett organiserat judiskt liv i Sverige. År 1782 infördes Judereglementet, som reglerade judarnas bosättningsrätt och näringsfrihet i landet. Under 1800-talet förbättrades judarnas rättigheter gradvis och 1870 fick de fullständiga medborgerliga rättigheter, inklusive möjligheten att väljas till riksdagen.
Den judiska befolkningen i Sverige ökade betydligt under 1900-talet, särskilt genom flyktinginvandring under och efter andra världskriget samt genom invandring från Polen på 1960-talet. År 2021 fanns cirka 15 000–20 000 judar i Sverige, varav omkring 30 procent är medlemmar i någon judisk församling. Judar är sedan år 2000 en nationell minoritet i Sverige, och jiddisch är ett officiellt minoritetsspråk.Regeringskansliet, Nationella minoriteter
Historia mini|I Fredriksborgs fästning på ön Marstrand fanns en av Sveriges första synagogor. Den första tiden När de allra första judarna kom till Sverige går inte att fastställa. Det har länge antagits att enstaka judar besökte landet inkognito tillsammans med de utländska köpmän som i gamla tider kom till Sverige – särskilt bland de hanseatiska köpfararna eller bland resande från de svenska Östersjöprovinserna. Dessa strödda judiska resenärer har dock inte, till skillnad från romerna, lämnat några större spår efter sig i äldre källskrifter.
Gustav Vasa hade med flera judar att göra. Hansastaden Lübeck skickade en judisk köpman vid namn Herman Israel som sändebud till Sverige för att förmå kungen att starta ett krig, den så kallade Gotlandsexpeditionen 1524, mot den danske kungen Kristian II. I utbyte lovade Israel att Lübeck inte skulle kräva vare sig avbetalning eller ens ränta på en stor skuld, och Sverige skulle få krigskostnaden kompenserad vid en förlust. Så blev dock inte fallet och när kriget misslyckades var Gustav Vasa rasande på Herman Israel som han ansåg hade lurat in honom i kriget under falska förespeglingar. I Peder Svarts krönika berättas att Gustav Vasa fysiskt angrep Israel när han fick syn på honom i Malmö under det kungamöte som ledde till Malmö recess. Gustav Vasa ska ha utbrustit "Du skall en gång få skam därför, du arge förrädare" och dragit sin värja, men han stoppades från att hugga Israel av Laurentius Andreæ och andra närvarande. Israel "gret och flepade", uppges det och skyllde på sina herrar i Lübeck.
Att Herman Israel var den första juden i Sverige är ett antagande som bland annat framförts av August Strindberg i en av hans pjäser. Gustav Vasa kallade också in en judisk läkare mot slutet av sitt liv som i samtida dokument endast är känd under benämningen "juden".
Under Gustaf II Adolfs tid fördes i Linköping en process mot tre så kallade judaister (kristna som visade böjelse för den judiska läran) som den 4 februari 1619 dömdes till döden. Sverige inledde under denna period livligare förbindelser med den europeiska kontinenten och en hel del judar bör ha besökt Sverige i skilda ärenden, även om de ännu dolde sin verkliga nationalitet. Särskilt vid anläggningen av Göteborg, dit många nederländska köpmän inkallades, flyttade några rika judar till den nya handelsstaden under Abraham Cabeliaus ledning.
Drottning Kristina utmärkte sig genom sin positiva inställning till judar. Hon brevväxlade med den berömde rabbinen Manasse Ben Israel i Amsterdam och anlitade efter sin tronavsägelse den rike bankiren och portugisiske juden Manuel Teixeira i Hamburg som personlig finansiär och kassör. Teixeiras son Diego blev också kassör samt resident åt Kristina. Hon anlitade medan hon ännu var drottning också en judisk livmedicus, läkaren Benedict de Castro från Portugal. Han hade slagit sig ned i Hamburg men kom vid ett par tillfällen till Sverige för att sköta om Kristina, första gången sannolikt år 1645 då hon var allvarligt sjuk. Han är den förste jude man med säkerhet känner till namnet på som beträtt svensk mark.
Karl XI:s förmyndarregering använde år 1667 den portugisiske juden Henrik Azzeveda som diplomatiskt sändebud när man skickade en väpnad sjöexpedition till de så kallade Barbareskstaterna i Nordafrika för att förmå härskarna där att upphöra med att låta pirater tillfångata svenska sjöfarare och sälja dessa som slavar.
Efter den westfaliska freden, då Sveriges landområde utökades betydligt, dröjde det inte länge förrän judar i spridda grupper började komma till landet. I de nya svenska provinserna runt Östersjön fanns talrika judar och då förbindelserna med grannländerna blev livligare fick ett flertal judar tillfälle att invandra. Under 1600-talet hade den judiska invandringen nått en sådan omfattning att den började väcka bekymmer hos myndigheterna och man försökte också hitta sätt att stoppa inflödet. Det var övervägande av religiösa skäl som myndigheterna ogillade judarnas invandring och då man under denna tid med all makt försökte bevara statskyrkans privilegierade ställning riktades uppmärksamheten företrädesvis på judarnas främmande trosbekännelse. Även Axel Oxenstierna varnade för inflyttningen av judar när det blev tal om att tillåta en del ansedda holländska judiska köpmän att bosätta sig i det nyanlagda Göteborg. Rikskanslern medgav att vissa ekonomiska fördelar kunde vinnas genom dessa rika judars ankomst men ansåg att nackdelarna vägde tyngre. Judiska köpmän som under detta tidsskede anlände till svenska hamnar, företrädesvis till Östersjöprovinserna, tilläts endast att stanna kvar under 14 dagar för att sälja sina varor. Judarna i Stockholm anhöll år 1680 om att få bosätta sig i huvudstaden utan att behöva överge sin religion, men deras begäran avslogs av stadens konsistorium.
Judedop och Karl XII:s fordringsägare miniatyr|"Det stora judedopet" i Tyska kyrkan år 1681. Kopparstick av prästen Christophorus Bezelius, tryckt cirka 1682. Enligt grundsatsen "Sverige åt svenskarna" drev Karl XI ut en hel del utländska affärsmän ur riket, först och främst judarna, som nu behandlades föga gästvänligare än romer och resande. Den 3 december 1685 erhöll Stockholms överståthållare en kunglig skrivelse med klagomål över att en del judar uppehöll sig i huvudstaden, där de sades "understå sig att föröva deras judiska religion". Med hänvisning till omtanke om "Vår rena obesmittade lära" påbjöd Karl XI nu, "vid högsta straff", att inga judar skulle få vistas i riket efter en tid av fjorton dagar. När den utsatta fristen löpt ut befanns det emellertid att en del judar ännu uppehöll sig i Stockholm, varför överståthållaren fick ny påstötning att säga till dem "att de ofördröjligen skulle packa sig ut ur landet". Åtskilliga judar kunde dock stanna kvar genom att låta döpa sig. En anteckning som Karl XI gjorde i sin almanacka för år 1681 löd: "Den 29 september, som var om torsdagen, blevo 12 judar och judinnor döpte i Tyske kyrkan." Sådana judedop ägde även senare rum och firades då som storartade högtidligheter som bevistades av kungligheter och andra högt uppsatta personer i samhället som då intog rollen som "faddrar".
Under sin vistelse i Osmanska riket drog Karl XII på sig och statskassan stora skulder. Många judar fanns bland fordringsägarna som följde med den svenske kungen på dennes hemresa och nådde Sverige den 29 december 1715. Därifrån fördes de till Karlshamn där de fick stanna i över tre år i väntan på betalning. På så sätt uppstod en tillfällig liten judisk koloni i staden. På våren 1719 flyttades de återstående fordringsägarna till Stockholm. Både de judar och de muslimer som fanns bland fordringsägarna tilläts utöva sin respektive religion under vistelsen i Sverige och även genomföra ceremonier såsom omskärelse av barn "inom lyckta dörrar". Detta eftersom de enligt Kungl. Maj:t "icke som undersåtare utan som främmande sig här i landet uppehålla". Präster uppmanades dock att försöka övertala främlingarna att övergå till kristendomen.
De svenska makthavarnas starkt negativa inställning till judar och judisk invandring kvarstod under större delen av 1700-talet. År 1723 kom en kunglig resolution som förordade att "Judar, Landstrykare, Trådragare och Häcktmakare" skulle fångas in och tas till arbete i kronans tjänst. Redan 1727 förnyades förordningen med en särskild anmodan till myndigheterna att hålla efter judarna och de övriga "luffarne". Endast sådana som var bosatta i städerna och där erlade skatter fick fara till marknaderna men förbjöds att under färden driva gårdfarihandel. De bönder som inhyste sådana resenärer skulle böta 10 daler silvermynt. Den 1 oktober 1741 förordnades om "löst och onyttigt folk, som från utrikes orter inkomma", och det talades nu om "Judar, Savoayarder, Lindansare, Comoedianter m. fl. Gycklare, hwad namn de hafwa måge, Tartare och Zigeuner, som med hwarjehanda Ogudaktighet, Spådomar, Lögn samt Tjufweri tillfoga menigeman stort beswär och olägenhet". Den inflytelserika handelsfirman Abraham & Jacob Arfwedson i Stockholm ledde år 1748 en påstötning för att få regeringen att bjuda in rika så kallade "portugisiska ebréer", det vill säga judar som flytt från Iberiska halvön, från Nederländerna till Sverige för att förbättra den svenska ekonomin. Carl Gustaf Tessin och andra mäktiga personer varnade dock för konsekvenserna av att tillåta judar att blanda sig i det svenska affärslivet. Frågan blev en del av en större politisk strid och förslaget blev aldrig verklighet.
De första judiska församlingarna och judereglementet miniatyr|Köpmannen Jacob Marcus var en av pionjärerna i Sveriges judiska befolkning som började öka omkring år 1800. Oljemålning av okänd mästare cirka 1792. Först under Gustav III:s regering gjorde sig en större tolerans gällande. Redan under sin vistelse i Paris 1771 uppgav sig kungen i brev till sin mor inse nyttan för riket av att ett "så flitigt folk som judarna kunde slå sig ned där".
År 1774 anlände köpmannen Aaron Isaac och han blev den första att få utöva judendom i Sverige. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom en våg av judar till landet. Det var inte ovanligt att judarna bytte ut sina namn till mer svenskliknande för att dölja sin bakgrund. Under slutet av 1770-talet tilläts Sveriges första judiska församlingar att bildas i Stockholm och Marstrand. Sveriges första synagoga, Marstrands synagoga, invigdes 1782. Den första synagogan i Stockholm som låg i Gamla stan var verksam från 1795 till 1870 och Stora synagogan i Stockholm uppfördes 1861 till 1870.
Gustav III gav 1779 sin sanktion åt riksdagens förslag till "allmän religionsfrihet" och i det av Kommerskollegium 27 maj 1782 utfärdade judereglementet, vilket i huvudsak blev gällande till 1838, medgavs judarna rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att uppföra synagogor där och att sysselsätta sig med vissa särskilt uppräknade borgerliga yrken. Men de förbjöds att delta i riksdagsmannaval och ingå äktenskap med andra än sina trosförvanter. Borgerskapet i Stockholm försökte få igenom ett krav i judereglementet på att alla judar i Sverige skulle bära ett gulfärgat band på hatten som igenkänningstecken, men det förslaget blev aldrig verklighet.
Enligt detta judereglemente tilläts inga judar i den del av Sverige som avträddes till Ryssland vid freden i Fredrikshamn 1809. Eftersom svensk lag (och därigenom judereglementet) fortsatte att gälla i Finland under den ryska tiden har Finlands judar en helt annan bakgrund än de svenska, men kom av historiska skäl ändå att bli svenskspråkiga till modersmålet trots att de invandrade som jiddischtalande ryska kantonister med början på 1830-talet.
Judarna blir en politisk stridsfråga mini|Stenkastning mot judarna i Stockholm år 1838, efter samtida litografi.