Drottning Desideria

Desideria, född Bernhardine Eugénie Désirée Clary 8 november 1777 i Marseille, död 17 december 1860 i Stockholm, var furstinna av Pontecorvo från år 1806 och drottning av Sverige och Norge under Svensk-norska unionen 1818–1844. Hon var gift med Jean Baptiste Bernadotte, sedermera kung Karl XIV Johan, och mor till Oscar I. Vid hennes ankomst till Sverige försvenskades formellt hennes namn till Desideria, ett namn som hon själv inte använde.Familjen Bernadotte : en kunglig släktkrönika, Lars Elgklou, Fischer & Co, Stockholm 1995 , s. 21

Biografi Tidigt liv Désirée Clary föddes som yngsta barnet av nio, till François Clary (1725–1794) och hans fru i andra giftet,Almén, (1893), s. 79 Françoise Rose Somis (1737–1815), dotter till en armékapten. Släkten Somis kom från Pinerolo i Turin i Piemonte. Hennes far, som var en förmögen sidenhandlare i Marseille – han exporterade fransk manufaktur och importerade varor från Italien och Orienten – upplät familjens hem på nuvarande Rue des Phocéens till en samlingsplats för de från Korsika fördrivna bröderna Bonaparte. Släkten Clary kan spåras till en Jacques Clary från Marseille, gift 1690 och farfars far till Désirée.Lagerqvist, Lars O., 1929-. – Bernadotternas drottningar / Lars O. Lagerqvist. – 1979. – (inb), s. 16 Hon gick liksom sin syster Julie Clary i klosterskola men de båda hämtades hem av fadern då revolutionen utbröt 1789, och de fick därefter uppfostran i hemmet när de franska klosterskolorna avskaffades året därpå.

Efter hennes fars död 1794 kom det till myndigheternas kännedom att han före revolutionen hade ansökt om adelskap. Detta ledde till att hennes äldre bror och förmyndare Etienne arresterades i faderns ställe och riskerade att avrättas. Tack vare att Etienne hade en vänskapsrelation med Robespierres yngre bror Augustin Robespierre blev han dock frisläppt men arresterades snart en andra gång. Denna gång uppvaktade Etiennes fru folkrepresentanten Albitte för att be för sin makes liv. Hon tog med sig Désirée, men denna somnade i väntrummet. Hennes svägerska ville inte väcka henne, och glömde sedan bort henne då hon fått framgång i sin ansökan och genast gått för att möta sin make i frihet. Désirée hittades senare sovande i väntrummet av en viss Joseph Bonaparte som gentlemannamässigt följde henne hem; och redan samma år förlovade de sig. Genom Joseph lärde Désirée känna hans yngre bror – Napoleon. Denne fattade snart tycke för den yngre av systrarna Clary, Désirée, och föreslog att hon i stället skulle förlova sig med honom, och Joseph med hennes syster Julie, något samtliga inblandade tyckte föll väl ut.

Julie gifte sig 1794 med Joseph Bonaparte, senare kung av Neapel och kung av Spanien. Båda familjerna hoppades på ett äktenskap också mellan Napoleon och Désirée, och de två förlovade sig samma år. Åren 1795–1797 bodde Désirée med sin syster och svåger i Genua, där Joseph hade ett diplomatiskt uppdrag, och där levde de sitt sociala liv i kretsen av familjen Bonaparte, som flyttat efter. Under hösten 1795 kom det dock till Désirées kännedom att Napoleon hade blivit förälskad i någon annan och när han i ett brev den 6 september samma år meddelade sin avsikt att slå upp förlovningen, befriade Désirée honom från hans äktenskapslöfte.Almén, (1893), s. 81f Napoleon äktade istället den 9 mars 1796 Joséphine de Beauharnais. Likväl förblev Napoleon och Désirée vänner. Hon hade i honom en trogen allierad som i egenskap av framgångsrik militär och politiker såg till att ge henne privilegier och hon själv kom att få en medlande roll mellan den blivande kejsaren och hennes framtida make Jean Baptiste Bernadotte.

Äktenskap 1797 flyttade Désirée med syster Julie och hennes make till Rom där Joseph var ambassadör. Hon blev där trolovad med general Leonard Duphot. Trolovningen var mer eller mindre arrangerad av Napoleon, som ville ordna ett lämpligt äktenskap åt henne. Duphot hade redan en sambo och en utomäktenskaplig son på fyra år, men Désirées hemgift och ställning som Napoleons svägerska gjorde henne till en tillgång för hans karriär. Désirée själv ska inte ha varit entusiastisk inför planerna men utsattes för vissa påtryckningar och hon tycks ha givit efter för familjens vilja och till sist samtyckt. Bröllopet var bestämt till 30 december 1797. Två dagar innan den tänkta vigseln utbröt dock ett antifranskt upplopp i Rom utanför Palazzo Corsini vid deras bostad, och i oroligheterna blev hennes trolovade Duphot dödad. Désirée bosatte sig nu i Paris hos Julie och Joseph där hon umgicks i kretsen av familjen Bonaparte av vilka hon fortfarande var omtyckt. De förebrådde Napoleon för att ha brutit sin förlovning med henne till förmån för Josephine, som de ogillade. Även Désirée uttryckte sig negativt om Josephine, som hon beskrev som en listig äldre kurtisan med ett välförtjänt dåligt rykte, men hon ska inte ha visat samma fientlighet som Napoleons familj öppet gjorde.

Désirée mottog under denna tid ett frieri från general Junot, men hon tackade nej då han endast framförde sin förfrågan genom ett ombud. I Paris lärde hon nu istället känna den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte. Tycke uppstod mellan de två som snart förlovade sig och bröllopet ägde rum den 17 augusti 1798 i Sceaux-l'UnitéBernadotte : Historien och historier om en familj, Lars Elgklou, Askild & Kärnekull förlag, Stockholm 1978 , s. 231. Deras vigsel, då han var kalvinist och hon ateist, var borgerlig.Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 76 Makens smeknamn på henne ska ha varit "Bonette".

Under Napoleons kupp 1799 var Désirée utsatt för påverkan både från dem som ansåg att hennes make själv borde gripa makten i Frankrike och från familjen Bonaparte, som båda försökte påverka maken genom henne och använda henne som informationskanal om hans planer. Bernadotte höll henne utanför sina politiska åsikter då han var medveten om att hon påverkades av andra, men han skulle senare säga att det var på grund av hennes släktförbindelser som han hållits passiv under Napoleons maktövertagande. Paret var under kuppen tvungna att ligga lågt, och höll sig under tre dagar gömda i general Sarrazins lantvilla vid Villeneuve St. Georges – dit Désirée flytt utklädd till man.Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 92 Hon höll kontakten med Julie för att veta när det var säkert att återvända, och Napoleon ska ha tolererat Bernadotte av hänsyn till sin gamla trolovade.

År 1800 var Désirée närvarande vid det misslyckade attentatet med helvetesmaskinen, som exploderade mitt mellan den vagn där Napoleon satt och den vagn där hon själv färdades med Caroline Bonaparte. Bernadotte utnyttjade ibland sin hustrus kontaktnät, som då han 1801 bad henne ingripa till förmån för en general Ernouf och be sin svåger Joseph tala med Napoleon till dennes förmån, något hon också gjorde. Maken ville gärna att hon umgicks i societeten och såg till att hon fick lektioner i dans och uppförande av en dansinstruktör vid namn Montel. Sommaren 1802 avslöjades en sammansvärjning mot Napoleon, varvid Désirée förhördes om Bernadottes eventuella inblandning. Hon förnekade att han skulle vara inblandad, men uppgav att han ofta hade träffat Moreau (en av de misstänkta generalerna) i deras hem och talat om denne och en sammansvärjning i sömnen.Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 122 Till följd av detta utnämndes Bernadotte till guvernör i Louisiana. Désirée och maken stod redo att resa till Amerika från La Rochelle, då utnämningen plötsligt återkallades.

Den 19 maj 1804 blev hon genom makens utnämning till Marskalk av Frankrike kallad Marskalkinna, något som dock påverkade henne föga då hon liksom sin syster Julie beskrivs som likgiltig för social status. Ställningen gav henne dock ett bekvämare liv: Napoleon gav henne ett hus vid Rue d'Anjou Saint-Honoré, i vilket hon därefter bodde, en gåva på 200 000 franc och ett underhåll på 300 000 franc. Den 2 december 1804 deltog hon vid Napoleons kröning i Notre-Dame. Hon gick närmast efter Josephine, vars släp bars av Napoleons systrar och svägerskor, och bar på Josephines näsduk och slöja på en kudde. På makens begäran slapp hon en tjänst som hovdam och höll sig i övrigt så mycket som möjligt borta från hovet. Däremot deltog hon gärna i societetens sällskapsliv med dans, musik och teater och tillbringade somrarna på en badort eller lantställena La Grange eller Auteuil. Hon umgicks mycket i familjekretsen med medlemmarna av familjerna Bonaparte och Clary, men samlade också en krets vänner, bland annat poeten abbé de Cabré, som kallade sig för "marskalkinnans poet", och Ange Chiappe från Korsika, som ryktades vara hennes älskare.Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 139 Hon beskrivs som vacker och älskvärd, berömdes för att vara en skicklig dansare men bedömdes trots det som anonym och obetydlig.

Makarna Bernadotte blev furste och furstinna av Pontecorvo 1806. Då maken fick titeln blev hon förskräckt när hon mottog en delegation från Ponte Corvo som formellt bad henne att flytta dit, men lugnades då hon fick veta att det i praktiken inte var nödvändigt. Hon levde för det mesta i Paris skild från Bernadotte under hans placeringar utomlands. Paret upprätthöll ändå regelbunden brevväxling där hon höll honom informerad om förhållandena i staden. Hon tvingades dock åtfölja kejsarinnan Josephine till Mainz under fälttåget mot Preussen 1806. Sommaren 1807 besökte hon också Bernadotte i Marienburg i Ostpreussen, där hon vårdade honom under hans sjukdom. Hon besökte honom också några gånger i Hamburg, då Bernadotte var guvernör över Hansastäderna. När Napoleon fick tre sobelpälsar i gåva av tsaren vid deras möte i Erfurt 1808, gav han en till sin syster Pauline och den andra till Désirée.

Kronprinsessa miniatyr|Desideria som kronprinsessa i nationella dräkten, porträtterad av R. Lefévre.

Sedan Bernadotte valts till svensk tronföljare i augusti 1810 blev Désirée följdriktigt kronprinsessa av Sverige. Hon uppfattade initialt makens ställning som kronprins av Sverige som lika formell som hans ställning som furste av Ponte Corvo, och förväntade sig inte att behöva besöka Sverige mer än hon hade behövt besöka den lilla enklaven: "Jag tänkte, att det var som med Ponte Corvo, ett ställe som vi skulle få en titel av."Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 162 Hon uppgav senare att hon aldrig hade brytt sig om några andra länder än Frankrike och inte heller visste någonting om utlandet. Hon blev förtvivlad då hon fick veta att hon förväntades lämna Paris och sköt upp sin avresa och reste inte samtidigt som maken. Hennes franska personal uppmuntrade henne i hennes fruktan för att resa till "isbjörnarnas bistra och ogästvänliga land",Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919) sid. 166 och hon var nu också förtjust över den plats hon hade fått vid det franska hovet genom sin nya status som kronprinsessa, där Napoleon bjudit henne på söndagsmiddag varje vecka sedan hon fått titeln. Hon reste dock slutligen med sin son via Hamburg, Danmark och Kronborg över Öresund till Helsingborg och Sverige.