mini|Liselotte von der Pfalz 1670 rem. mini|Elisabeth Charlotte av Pfalz i jaktdräkt. mini|Elisabeth Charlotte av Pfalz. mini|Elisabeth Charlotte av Pfalz, 1680. mini| 1714. miniatyr|Elisabeth Charlotte av Orléans 1719.
Élisabeth Charlotte av Pfalz, tyska Elisabeth Charlotte von der Pfalz, kallad Liselotte, född 27 maj 1652 i Heidelberg, död 9 oktober/8 december 1722 i Saint-Cloud, var en fransk prinsessa och hertiginna av Orléans. Gift 1671 med hertig Filip I av Orléans, yngre bror till kung Ludvig XIV av Frankrike. Hon är främst känd som brevskrivare.
Liselotte beskrivs som en rättfram och uppriktig person, bildad och tolerant mot religiöst oliktänkande. Hon uppfostrades delvis hos sin faster Sofia av Pfalz på grund av sina föräldrars skilsmässa. År 1671 gifte hon sig med Ludvig XIV:s bror. Hennes make var homosexuell och efter att ha fått tre barn under de första fem åren av sitt äktenskap levde paret i praktiken skilda liv.
Hon blev omtyckt vid det franska hovet, där hon var allmänt känd enbart som "Madame". Kungen uppskattade hennes kvickhet och intresse för friluftsliv och teater, och valde flera av sina älskarinnor bland hennes hovdamer. Hennes relation med kungen blev ansträngd sedan han 1683 gifte sig med Madame de Maintenon, som Liselotte ogillade, men hon kvarblev vid hovet och spelade rollen som första dam mellan kronprinsessans död 1690 och kronprinsens sons giftermål 1697. När hennes bror avled 1685 gjorde hennes svåger Ludvig XIV anspråk på Pfalz för hennes räkning, något som utlöste det pfalziska tronföljdskriget.
Hon fick stanna kvar vid hovet även sedan hon blev änka 1701, och under Ludvig XIV:s sista år var hon en av hans närmaste vänner. Hennes son var Frankrikes ställföreträdande regent under Ludvig XV:s omyndighet 1715-1723, och under sina år som regentens mor blev hon flitigt uppvaktad av supplikanter, något hon starkt ogillade.
Liselotte är berömd som brevskrivare. Hennes omfattande brevkorrespondens är en källa till detaljerad kunskap om personerna och aktiviteterna vid svågern Ludvig XIV:s hov och hennes sons regeringstid.
Biografi Uppväxt Elisabeth Charlotte föddes 27 maj 1652 i slottet i Heidelberg som dotter till Karl I Ludwig av Simmern-grenen av huset Wittelsbach och Charlotte av Hessen-Kassel.Antonia Fraser, Love and Louis XIV, s 134 Som barn kom hon att kallas Liselotte, ett sammandrag av hennes båda namn.
På grund av föräldrarnas stormiga äktenskap tillbringade hon en del av sin uppväxt hos sin faster, Sofia av Pfalz, där hon trivdes mycket bra. Hennes föräldrar separerade år 1653, och 1658 lät fadern ta ut skilsmässa, och gifta om sig med Marie Luise von Degenfeld. Liselotte fick därför med faderns tillstånd bo hos sin faster vid hovet i Hannover mellan 1659 och 1662. Hon uppfostrades där under uppseende av Anna Katharina von Harling, som hon senare brevväxlade med i resten av sitt liv. Hon hade en fransk guvernant, Madame Trelon, och talade flytande franska.
År 1663 nådde hennes föräldrar slutligen en överenskommelse i de utdragna skilsmässoförhandlingarna och hennes mor fick ekonomisk ersättning och kunde lämna Heidelberg. Därefter lät fadern föra tillbaka Liselotte till sitt hov i Heidelberg. Hon kom väl överens med sina halvsyskon, barnen ur faderns nya äktenskap. Förutom franskundervisning, dans, spinettspel, sång, handarbete och historia bestod hennes undervisning huvudsakligen av regelbundna bibelläsningar "på två språk, tyska och franska". Hennes nya guvernant, Maria Ursula Kolb von Wartenberg, kallad "Kolbin", skulle också se till att hon inte fastnade i "något hat eller fördomar mot någon för att de tillhörde en annan religion". Anledningen till detta var möjligen att hon skulle få möjlighet att anpassa sig till sin framtida makes religion. Även om hon var tvungen att konvertera till katolicismen av dynastiska skäl före sitt äktenskap, förblev hon skeptisk till all dogmatism under hela sitt liv.
Hon mottog flera förslag om äktenskap, bland dem från Vilhelm III av Oranien, och från Ludvig XIV:s bror Filip I av Orléans. Ludvig XIV önskade gifta bort sin bror, som 1670 hade blivit änkling. Brodern hade endast två döttrar, och kungen själv hade endast en son, vilket gjorde det nödvändigt för hans bror att gifta om sig för att få fler potentiella manliga tronarvingar, eftersom Frankrike inte hade kvinnlig tronföljd. Äktenskapet föreslogs av Anna Gonzaga, som var änka efter Liselottes farbror och personlig vän till hertigen av Orleans och var bosatt i Paris. Ludvig XIV uppfattade en allians mellan Frankrike och Pfalz som fördelaktig. Liselotte hade endast en bror med svag hälsa, och det uppfattades därför som möjligt för henne att bli den framtida arvtagaren av Pfalz, ett arv som hon genom äktenskapet kunde överföra till Frankrike, något som kunde ge Frankrike inflytande i Tyskland och hjälpa kungens aspirationer på kejsarkronan. Hennes familj accepterade det franska frieriet på grund av den status det innebar att gifta in sig i den franska kungafamiljen. Själv uppgav Liselotte i sina memoarer att hon inte hade velat lämna Tyskland och gifta sig, men att hon hade gått med på det för att lyda sin far.
Giftermål och äktenskap Liselotte lämnade Pfalz i sällskap med sin ingifta faster Anna Gonzaga. Enligt äktenskapskontraktet skulle Liselotte avsäga sig sin tro och övergå till den katolska tron efter att hon hade lämnat sitt hemland, men innan hon passerade Frankrikes gräns. I Metz mottog hon katolsk undervisning av tre katolska präster som hade sänts ut av det franska hovet.
Den 15 november 1671 i Metz avsade sig Liselotte officiellt sin gamla reformerta tro och konverterade till romersk katolicism. Vigseln per procura, per ombud, ägde rum nästa dag, den 16 november 1671 i Metz katedral inför biskop Georges d'Aubusson de La Feuillade; brudgummen representerades av hertigen av Plessis-Praslin, och fyra dagar senare mötte hon sin make i Châlons-sur-Marne. Paret fortsatte därifrån till det franska hovet, som just då bodde på slottet i Saint Germain, där hon presenterades för resten av kungafamiljen.
Äktenskapet var olyckligt. Filip var öppet homosexuell och levde i ett fast förhållande med Chevalier de Lorraine. Han hade också andra favoriter och ett flertal mindre affärer med andra män, hänvisade till honom av Chevalier själv och en av hans vänner, Antoine Morel de Volonne, som Filip gjorde till Liselottes majordomo. Filip hade samlag med Liselotte motvilligt och av plikt för att avla barn, och Elisabeth Charlotte förklarade att han var tvungen att ha radband och heliga medaljonger utplacerade på strategiska ställen för att kunna förmås till att utföra ett heterosexuellt samlag med henne. Efter att två söner och en dotter hade fötts och de bedömde att deras reproduktiva plikt var uppfylld, kom makarna 1676 överens om att sluta ha samlag, och levde därefter i praktiken skilda liv. Liselotte uppgav i sina memoarer att det var Filip som hade föreslagit saken, till hennes egen stora lättnad.
Liselotte kommenterade att hon inte brydde sig om Filips älskare så länge de behandlade henne med respekt, men att hon inte var rädd för att tillrättavisa dem när de försökte underminera hennes ställning, något som då och då skedde. Det finns inga uppgifter om att Liselotte själv hade något förhållande. Hon uppgav själv i sina memoarer att hennes väninna furstinnan av Monaco en gång förgäves försökte förföra henne, sedan försökte få henne intresserad av Chevalier Philippe de Vendome; och när inte heller detta lyckades utbrast att Tyskland måste vara kallare än någon annan nation, när Liselotte uppenbarligen inte var intresserad av vare sig män eller kvinnor.Secret memoirs of the court of Louis XIV : and of the regency by Orléans, Charlotte-Elisabeth, duchesse d', 1652-1722. Philadelphia : G. Barrie. 1900. s. 43
Tillsammans med sin make Filip grundade hon det moderna Huset Orléans – deras enda överlevande son, Filip av Orléans, verkade som regent i Frankrike under den tid då Ludvig XV av Frankrike var minderårig. Hon är också anmoder till Ludvig Filip I av Frankrike, och därmed anmoder till många europeiska kungahus, som det spanska kungahuset, samt de före detta italienska och bulgariska kungafamiljerna.
Liselotte blev också styvmor till Filips två döttrar i hans tidigare äktenskap, den nioåriga Marie-Louise, med vilken Liselotte kunde bygga upp en varm, men systerlig relation, och den bara tvååriga Anne Marie, som inte hade något minne av sin egen mor och som hon älskade som sitt eget barn. När hennes styvdotter Marie Louise av Orleans gifte sig med kungen av Spanien år 1679, följde hon henne så långt som till staden Orléans. Hennes relation till sina egna barn var mycket nära, särskilt hennes relation till sin son; även om hon initialt starkt ogillade sin svärdotter på grund av dennas bakgrund, kom hon så småningom att uppskatta denna som person, och ogilla sin sons otrohet.
Hertiginna av Orléans Genom sitt giftermål blev Liselotte också en offentlig person i egenskap av svägerska till Ludvig XIV. Som bror och svägerska till monarken titulerades Filip och Liselotte som enbart Monsieur och Madame, och förväntades regelbundet representera vid hovet, där Elisabeth Charlotte var högst i rang av kvinnorna efter drottningen och kronprinsessan. Liselotte hade en egen lägenhet i makens residens Palais Royal i Paris och Château de Saint-Cloud på landet. Paret bodde dock huvudsakligen vid det kungliga hovet, där de på kungens önskan var tvungna att vara närvarande under ungefär tre fjärdedelar av året, inledningsvis i det nya slottet Saint-Germain-en-Laye och, efter dess färdigställande 1682, i slottet i Versailles, där de hade var sin lägenhet i huvudflygeln. Liselotte hade ett eget hov med 250 personer, vilket kostade 250 000 livres årligen; hertigen hade ett ännu större.
Liselotte gjorde ett gott intryck i Frankrike. Hon beskrevs inte som en skönhet, något som annars var viktigt vid det franska hovet, och inför hennes ankomst hade societeten varit skeptisk inför att, som Madame de Sevigné anmärkte, ta emot ännu en utländsk prinsessa som inte talade franska. Drottningen, som efter tio år i Frankrike talade franska med brytning och aldrig hade anpassat sig till den franska kulturen, sågs som ett dåligt exempel. Liselotte gjorde dock succé i sällskapslivet med sitt kultiverade och samtidigt öppenhjärtiga sätt. Hennes kultiverade bildning blev en glad överraskning på de som hade förväntat sig att hon skulle vara grov och barbarisk, och hennes uppriktighet uppfattades som uppfriskande. Hon ansågs anpassa sig väl till den franska kulturen, trots att hon behöll flera tyska vanor. Bland hennes vänner nämns prinsessan Catherine Charlotte de Gramont, som innehade ämbetet som hennes främsta hovdam men dog 1678, och hennes hovdam Lydie de Théobon-Beuvron.
Hennes egna vanor var enkla och hon ägnade sig mest åt att rida och upprätthålla en omfattande korrespondens. Hon brydde sig inte om kläder, och det sades att hon endast hade riddräkter och galaklänningar i sin garderob. Under denna tidsepok brukade franska adelskvinnor inte klä på sig till vardags såvida de inte lämnade hemmet eller tog emot besök, utan tillbringa hela dagarna i "deshabillé", det vill säga en lös hemmadräkt som motsvarade morgonrock. Liselotte däremot klädde på sig varje dag. Hon föredrog att klä sig i riddräkt, något vid denna tid innebar att en kvinna klädde sig som en man utöver en kjol, och som var mer bekvämt och praktiskt än kvinnokläder; när hon inte var tvungen att klä sig formellt, och då bar hon full galadräkt.