miniatyr|Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.
Sjukhusspionaffären är benämningen på avslöjandet av och debatten kring olovlig underrättelseverksamhet vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg.
Den 22 oktober 1975 publicerade tidningen Aftonbladet en artikel där det påstods att Säkerhetspolisen (Säpo) hade via en agent placerad inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning spionerat på anställda, främst personal vid Sahlgrenska sjukhuset. Efter någon vecka gjordes den första utredningen som slog fast att det var säkerhetspolisen som låg bakom agenten och att motivet var att undersöka kopplingar mellan vissa sjukvårdsanställda och utländska terrororganisationer. Justitieombudsmannen Gunnar Thyresson lade i april 1976 fram sin utredning. Han fann att det var sant att Säpo begärt att få en kontaktman vid förvaltningen, men kunde i övrigt inte klarlägga vad som hade hänt. Han ansåg sig inte kunna rikta någon kritik mot de inblandade tjänstemännen. Hösten 1977 utreddes saken på nytt, denna gång av justitiekanslern Ingvar Gullnäs. Resultatet, som presenterades i maj 1979, gav enligt utredaren själv inte ett tillfredsställande svar på frågorna om vad som egentligen hade hänt. Ett nytt utredningsdirektiv kom bara en månad senare, men uppdraget gick då inte till Gullnäs, utan till en juristkommitté om tre personer. Den skulle utreda de frågor som JK lämnat efter sig, rörande den militära underrättelsetjänsten IB:s eventuella koppling till sjukhusaffären. Kommittén fann inget som tydde på militär inblandning i affären.
Förloppet hösten 1974 – oktober 1975 Jan Lindqvist anställs Den främste aktören i sjukhusaffären var Leif Andersson (S), vice ordförande i sjukvårdsstyrelsen. Andersson hade sedan många år väl inarbetade kontakter med både Säkerhetspolisen och IB och på hösten 1974 uppsöktes han av Axel Eriksson vid Säkerhetspolisens sektion i Göteborg. Denne överlämnade en lista på 10–15 personer, som var aktiva inom KFML(r). Eriksson ville Anderssons hjälp med att ta fram personnummer, hemadresser och arbetsställe för personerna på listan. Andersson lyckades emellertid inte med detta.
Axel Eriksson återkom efter en tid och bad då Andersson rekommendera en person inom förvaltningen som Säkerhetspolisen kunde vända sig till. Andersson föreslog då förvaltningens planeringschef. I mitten av november 1974 träffades Andersson, Eriksson och planeringschefen, som dock visade sig inte vara intresserad att medverka. Utifrån denna diskussion blev emellertid Andersson alarmerad och kom till uppfattningen att KFML(r)-gruppen utgjorde ett akut hot mot sjukhuset och han oroade sig för möjliga sabotage och vilda strejker. Att gruppen hade kontakter med den palestinska organisationen PFLP förvärrade läget ytterligare. Han beslöt sig för att säkerhetstjänsten inom sjukvårdsförvaltningen måste förstärkas.
Leif Andersson visste att en 27-årige reservofficer, Jan Lindqvist, just sökt en tjänst vid sjukvårdsförvaltningens ekonomiavdelning. Lindqvist var organiserad socialdemokrat och hade 1972-1973 varit ordförande för Socialdemokratiska studentföreningen i Göteborg, och framstod som en lämplig kandidat till posten som säkerhetsansvarig. Andersson presenterade förslaget för planeringschefen och Eriksson och den senare åtog sig att kontrollera Lindqvist ur säkerhetssynpunkt.
Under de närmaste dagarna informerade Andersson ordföranden i sjukvårdsstyrelsen Per Anders Örtendahl om säkerhetsproblemen inom förvaltningen och att man kunde lösa dessa genom att anställa Lindqvist. De besökte därefter förvaltningsdirektören Thure Höglund, som informerades om sabotageriskerna och de föreslog att Lindqvist borde anställas för att utreda saken. Höglund uppfattade detta som en order från ett enigt presidium, som han bara hade att verkställa och han beordrade anställning av Lindqvist.
Omständigheterna kring Lindqvists anställning väckte snart uppmärksamhet på hans avdelning. Då ansökningarna gåtts igenom, konstaterades att Lindqvist inte hade tillräckliga kvalifikationer och arbetsgivaren anställde, efter sedvanliga förhandlingar med fackföreningen, en annan person. Kort därefter upptäckte man, att Lindqvist trots detta blivit anställd på avdelningen med "sidouppgiften att syssla med säkerhetsfrågor" och att han hamnat fem löneklasser högre än den kvinnliga kollega som fått den ursprungliga tjänsten.
Lindqvist verkar ha haft mycket vaga föreställningar om hur han skulle lösa sina hemliga uppgifter och chefsjuristen Bengt Sjölenius, som av sjukvårdsdirektören utsetts till Lindqvist närmast chef, rörande det hemliga uppdraget, hade också en diffus bild av vari det bestod. Sjölenius gav dock direktiv om att Lindqvist skulle utreda misstänkta sabotage. I övrigt var Sjölenius och Lindqvist överens om att den senare skulle "se och lyssna", men inget anmärkningsvärt tycks ha framkommit den första månaden.
Kontakt med Säkerhetspolisen I mitten av februari beslöt Sjölenius på eget initiativ, att introducera Lindqvist hos Säkerhetspolisen för att få ordning på dennes hemliga arbete. Vid ett möte med Säkerhetspolisen verkar man huvudsakligen ha avhandlat misstänka sabotage vid sjukhusen samt problem med vänsterextremister. Enligt en av säkerhetspoliserna misstänkte Sjölenius och Lindqvist att KFML(r) var anstiftare till ett sabotage, men polisen framhöll det osannolika i att KFML(r) skulle göra sig skyldiga till sabotage på ett sjukhus och "påpekade att det lika gärna kunde vara en vettvillings dåd". Frågan kom upp, om inte Säkerhetspolisen kunde få hjälp av Lindqvist "att få reda på "r-arnas" arbetsplatser" inom förvaltningen och man beslöt att två säkerhetspoliser skulle sammanställa en förteckning över anställda KFML(r)-medlemmar och lämna över den till Lindqvist. Den upptog sammanlagt 13 namn, av vilka 11 troligen redan fanns i Säkerhetspolisens centralregister.
Stickhålet i gummibälgen Vid den här tidpunkten hade det fackliga intresset för Lindqvists anställning tilltagit. Redan från början hade man ju förstått att det var något som inte stämde. Då fackliga företrädare i början av mars 1975 pressade Bengt Sjölenius, framstår som det viktigaste från dennes sida att till varje pris dölja Säkerhetspolisens inblandning.
En av klubbarna vid förvaltningen tillhörde Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet (SKTF). Klubben hade givit en av sina medlemmar i uppdrag att försöka reda ut hur Lindqvists anställning gått till och också bringa klarhet i de rykten som cirkulerade om att Lindqvist hade ett hemligt uppdrag. Falklind talade först med Svante Winqvist som bekräftade att Lindqvist hade uppgifter vid sidan om sin anställning. Winqvist sade sig inget veta om dessa uppgifter. Han förklarade emellertid att han själv inte begärt att få anställa någon och att Lindqvist därför dök upp helt överraskande. Falklind sökte nu upp Sjölenius och sade att om inte facket fick en fullständig redovisning av Lindqvists uppgifter skulle man vidta åtgärder för att få honom förflyttad. Sjölenius bad att först få tala med direktören Höglund, därefter skulle han återkomma med besked.
Dagen därpå, den 12 mars 1975, inställde sig Falklind och en annan facklig representant, Dan Svensson, hos Sjölenius. Denne berättade då att Höglund var beredd att informera Falklind och Svensson under förutsättning att dessa skrev på en handling där de på heder och samvete lovade att de aldrig "så länge vi lever till någon enda människa på något sätt talar om eller antyder vad vi fått reda på". Sjölenius underströk det allvarliga i situationen, bad de båda betänka sitt ansvar "och besluta om vi verkligen ville ta emot sådan tung information" och han ville också varna för att om de inte kunde hålla sitt tystnadslöfte skulle de inte orka med det ansvar och de följder som skulle orsakas.
Sjölenius kunde inte berätta om Säkerhetspolisens inblandning eller den lista som Lindqvist fått utan istället motiverades Lindqvists anställning med det misstänkta sabotaget på ett av sjukhusen som man talat om flera gånger. Sjölenius hade dock ingen särskild kunskap om detta, men han visste däremot att planeringschefen kände till saken. Ett litet problem i sammanhanget var att en elfirma redan några dagar efter "sabotaget" utrett saken och kommit fram till att det handlade om helt naturliga förklaringar. Sjölenius kallade ändå till sig Lindqvist och bad honom skriva en rapport om det misstänkta sabotaget. Lindqvist fick elfirmans rapport och hänvisades i övrigt till planeringschefen. Sjölenius ville ha rapporten senast nästa dag, den 13 mars, då man skulle visa den för de två fackliga företrädarna. Hos planeringschefen fick Lindqvist uppgifter om en del saker som inte fanns med i elfirmans rapport bland annat att man funnit "åverkan" i form av ett "stickhål i en gummibälg i ett relä". Elfirman, som sett hålet, skulle enligt Thalén ha dragit den felaktiga slutsatsen att detta orsakats av ärgning på bälgen. Därutöver nämnde planeringschefen att verktyg stulits vid något tillfälle.
Dagen därpå skulle de fackliga företrädarna äntligen få full insyn i ärendet. Thure Höglund, som tycks ha insett det våldsamt överdrivna i saken, inledde mötet med att upphäva den tystnadsplikt som Sjölenius i så dramatiska ordalag ålagt dem dagen innan. Höglund sade sedan att han inte var glad att behövt anställa Lindqvist på sätt som skedde men att han inte kunnat göra något annat inför ett enigt presidium. Höglund sade att Lindqvists uppgift var att "se på sabotagerisken" och att det inte handlade om att övervaka "r-are". Under mötet plockade Sjölenius faktiskt fram "gummibälgen" och sade att denna punkterats som ett led i sabotage på Östra sjukhuset. En människas liv hade varit i fara, enligt Sjölenius. För Höglund var uppgifterna om "bälgen" nya och han menade att detta visade att det verkligen fanns en sabotagerisk. Sjölenius berättade vidare att "expertis undersökt apparaten och konstaterat att felet bara kunde ha uppstått genom att någon medvetet stuckit hål på gummidosan".
De fackliga företrädarna lämnade mötet, inte så lite förbryllade. De var framför allt undrande inför att Sjölenius menat att Lindqvist, en nyanställd ekonom, skulle ha bättre kompetens än polisen att klarlägga vem sabotören var. En sak fick man dock klart för sig; den politiska ledningen för sjukvården i Göteborg, Sjukvårdsstyrelsens ordförande Per Anders Örtendahl samt vice ordföranden Leif Andersson, hade det yttersta ansvaret för anställningen av Lindqvist. Man beslöt sig för att informera klubbledningarna och avvakta med vidare åtgärder.
I sin rapport hade Lindqvist, angående det påstådda sabotaget, skrivit att "felet har senare visat sig bero på att ett stickhål fanns i en gummibälg. Teknikerna finner detta högst märkligt. Sabotage kan inte uteslutas." Det fanns dock en annan sanning om "sabotaget". Planeringschefen hade berättat om detta vid mötet i november 1974 då också Axel Eriksson och Leif Andersson deltog. Han berättade då om ett strömavbrott som inträffat i slutet av augusti 1974. Vid tillfället skulle egentligen ett reservaggregat ha trätt i funktion. Så skedde dock inte och planeringschefen menade att detta berodde på ett hål som någon stuckit i den gummibälg som reglerade påslaget. Elfirman som undersökte strömavbrottet nämner i sin rapport dock inget om någon gummibälg med hål på, än mindre något sabotage. Anledningen till att reservaggregatet inte slog till var enligt firman att ett relä drabbats av oxidation. Planeringschefen var väl förtrogen med elfirmans rapport eftersom han själv förvarade den i sin skrivbordslåda. Enligt Sjölenius kände han i mars 1975 inte till elfirmans utredning.
Lindqvists första uppdrag för Säkerhetspolisen