Prins Claus van Amsberg (född Klaus-Georg Wilhelm Otto Friedrich Gerd von Amsberg), född 6 september 1926 i Hitzacker, Niedersachsen, Tyskland, död 6 oktober 2002 i Amsterdam, Nederländerna, var drottning Beatrix av Nederländernas make från 1966 till sin död.
Till en början var Claus diplomat i Västtysklands tjänst och västtysk vice ambassadör i Elfenbenskusten, men han träffade Beatrix på nyårsafton 1963 och gifte sig med henne 1966. När hans fru besteg tronen 1980 blev Claus prinsgemål och var så fram till sin död 2002.
Biografi Barndomen miniatyr|vänster|Klaus von Amsberg (1936) Klaus von Amsberg föddes den 6 september 1926 på det nordtyska godset Schloss Dötzingen nära Hitzacker (Elbe). Han härstammade från den obetitlade mecklenburgska adelssläkten Amsberg. Han var andra barnet till Klaus Felix Friedrich Leopold von Amsberg (1890–1953) var äldste son till Wilhelm von Amsberg (1856–1929) och hans hustru Elise von Vieregge (1866–1951). Hans far hade arbetat som godsförvaltare på godset sedan 1917, efter ett misslyckat äventyr som bonde i Afrika. Han gifte sig med Gösta Freiin von dem Bussche-Haddenhausen (1902–1996), yngsta dotter till godsägaren i Dötzingen, Georg Freiherr von dem Bussche-Haddenhausen (1869–1923) och hans hustru Gabriele, född Freiin von dem Bussche-Ippenburg (1877–1973).
År 1928 emigrerade hans far med sin familj till Tanganyika (dagens Tanzania), där han blev chef på en tysk-engelsk kaffe- och sisalplantage. Claus tillbringade tio år av sin barndom i Tanzania och mindes dessa år som särskilt lyckliga. År 1933 skickade hans mor honom och hans sex yngre systrar att bo med hennes familj i Bad Doberan, där han gick på Gymnasium Friderico-Francisceum. 1936 återvände han till Afrika och skickades till en tysk internatskola i Tanganyika, som var ansluten till Hitlerjugend.
Krigsåren År 1938 flyttade hans mor tillbaka till Tyskland med honom, där Claus gick i den baltiska skolan i Międzyzdroje vid Östersjön från 1938 till 1942. År 1943 flyttade han in hos sin mormor i Bad Doberan, där han fortsatte sin skolgång på Gymnasium Friderico-Francisceum. Där blev han ordinarie medlem i Deutsche Jungvolk och Hitlerjugend.Hitler Youth: Prelude to War 1933–1939. The History Place. Som 16-åring blev han inkallad till Reichsarbeitsdienst 1942 och placerades på flygplatsen i den ostpreussiska huvudstaden Königsberg. År 1944 blev Claus inkallad till tyska Wehrmacht och blev soldat i 90:e Panzergrenadierdivisionen i Italien efter en mellanlandning i Danmark. I början av maj 1945, innan han hann deltaga i några strider, blev han tillfångatagen i Merano av amerikanska styrkor, internerades och fungerade som tolk och chaufför. Efter hemkomsten gick han ut skolan i Lüneburg och studerade juridik i Hamburg. Han gick sedan med i den tyska diplomatkåren och arbetade i Santo Domingo och Elfenbenskusten. På 1960-talet förflyttades han till Bonn.
Karriär Han återvände till Tyskland julen 1945 och flyttade till Hitzacker. Han träffade inte sina föräldrar, som hölls fångna i Afrika, förrän 1947. Under tiden kom Claus ikapp med sin Abiturient på Johanneum Lüneburg. Innan han kunde skriva in sig vid ett universitet var han tvungen att möta en avnazifieringskommission, som frikände honom från alla problem. Eftersom han inte kunde studera maskinteknik skrev han in sig för att studera juridik i Hamburg, där han arbetade flera gånger som arbetande student. Han avslutade sina studier 1952. Fadern dog 1953.
Efter en tids utbildning i USA och några månader på advokatfirman Walter Lippmann i Hamburg, där han tog hand om tyska judars rättsliga anspråk, valde han en ny inriktning: diplomatin. Den 1 april 1957 anställdes han som statstjänsteman vid den tyska utrikesförvaltningen. År 1958 avlade han examen som attaché.
Hans första utlandsuppdrag som diplomat var som tredje ambassadsekreterare i Dominikanska republiken. Där rapporterade Claus om landets auktoritära regim och det växande antalet regimkritiker vid den tiden. Han befordrades till andre ambassadsekreterare, men blev också intresserad av ett jobb i Afrika. År 1961 blev han andre sekreterare och biträdande ambassadör vid den tyska ambassaden i Elfenbenskusten. Här blev han bekant med Avi Primor, senare ambassadör för Israel i Tyskland, och var den "förste tysken" som träffade honom, och vann hans aktning och livslånga vänskap.Avi Primor: »...mit Ausnahme Deutschlands« Als Botschafter Israels in Bonn. Berlin 1997. online-Ausgabe: 2. Teil b/c
Giftermål med förhinder miniatyr|Bröllopsdagen 10 mars 1966 På nyårsafton 1962 träffade han den nederländska kronprinsessan Beatrix på en fest hos grevarna av Oeynhausen-Sierstorpff, som var vänner och avlägset släkt med honom, i Bad Driburg, som också tillhörde släktingar till Beatrix far Bernhard av Lippe-Biesterfeld. Ett och ett halvt år senare följde ett andra och ett tredje möte i samband med bröllopet mellan prinsessan Tatjana av Sayn-Wittgenstein och prins Moritz av Hessen. År 1963 återvände Claus till Tyskland för att arbeta vid utrikesministeriet i Bonn med ekonomiska relationer med länder i Afrika söder om Sahara. Olika möten under 1964 och 1965 ledde till att bekantskapen konsoliderades. Den 1 maj 1965 upptäckte fotografen John de Rooy paret när de gick "intimt omfamnade" i trädgården till slottet Drakensteyn. Bilden publicerades i den brittiska dagstidningen Daily Express den 6 maj 1965 och sedan i nederländsk press. Efter att Amsbergs identitet upptäcktes var paret tvungna att fatta ett snabbt beslut: den 28 juni tillkännagavs deras förlovning på TV.
Det faktum att Claus hade varit medlem i Hitlerjugend som tysk och hade tjänstgjort i Wehrmacht orsakade stor uppståndelse bland delar av den nederländska befolkningen tjugo år efter den tyska ockupationen. Det pågick en namninsamling mot det planerade bröllopet. Icke desto mindre gav drottning Juliana förlovningen sin välsignelse efter att allvarligt ha övervägt att avbryta den. I juni 1965 hängdes gamla nazistiska propagandapamfletter upp på tågstationen i Haag med texten: "Claus, åk tillbaka till ditt Heimat (Hemland)". Orangea hakkors målades också på väggarna i staden, med bokstaven B. I Amsterdam kritades "Raus Claus" (Stick iväg Claus") på väggar och staket med vit färg."Raus Claus", Nieuwsblad van het Noorden, 22 juni 1965 (via Delpher) Under ett besök i Utrecht den 13 september 1965 kastades förutom en hel del konfetti även stenar mot Claus och Beatrix. Ett rått ägg landade på motorhuven på bilen som körde bakom dem. På en sten som kastades mot paret låg ett band med texten "Claus Raus".Wolkbreuk konfetti met daartussen steen en ei, Leeuwarder Courant, 14 september 1965 (via Delpher)
Det nederländska parlamentets andra kammare debatterade relationen länge och häftigt. Först efter att den välkände historikern Loe de Jong hade förklarat att Claus inte kunde anklagas för krigsförbrytelser och att inga tecken på antisemitism upptäcktes i hans biografi, godkändes förlovningen av generalstaterna 1965 – ett nödvändigt steg för att Beatrix skulle kunna stanna kvar i tronföljden. Den 10 december 1965 beviljades Claus nederländskt medborgarskap och ett nederländskt pass och den 16 februari 1966 ändrades hans efternamn officiellt till "van Amsberg". Nederländskt medborgarskap var nödvändigt eftersom barnen från äktenskapet annars inte skulle ha varit holländska enligt den tidens lag. miniatyr|Bröllopsyran stördes av rökbomber. Den 10 mars 1966 gifte sig Claus och Beatrix i Amsterdam, och Claus fick titeln prins av Nederländerna och Jonkheer van Amsberg. Claus vigselvittnen var hans farbror baron Julius von dem Bussche-Haddenhausen, hans och Beatrix gemensamma vän Jonkheer Frans Alting von Geusau, hans vän baron Johan Christian von Jenisch och hans collegevän greve Ferdinand von Bismarck. Bilfärden till och från kyrkan avbröts av kravaller och våldsamma protester (framför allt från den anarkistiska gruppen Provo) med rökbomber och smällare. Enligt vissa tidningar var det omkring tusen upprorsmakare. De skanderade slagord som "Claus, 'raus!" (Ut med Claus!) och "Mijn fiets terug" (Ge tillbaka min cykel), en referens till minnet av ockuperande tyska soldater som konfiskerade holländska cyklar.Chaotische protesttochten in de binnenstad, De Tijd, 10 maart 1966 (via Delpher) En rökbomb kastades mot bröllopsvagnen av en grupp Provos. Kravallstaket och flaggstänger revs ner och cyklar och mopeder kastades ut på gatan. En bil knuffades omkull på Kalverstraat. Under en tid trodde man att Beatrix skulle bli den sista monarken i Nederländerna.Christoph Driessen: Geschichte der Niederlande. Von der Seemacht zum Trendland. Pustet, Regensburg 2009, S. 255 (Abschnitt Prinz Claus, Der Lieblingsdeutsche der Niederländer).
Efter bröllopet flyttade Claus in hos Beatrix i slottet Drakensteyn och började lära sig nederländska. Under det första året av sitt äktenskap höll han en låg profil. När hans äldsta barn föddes 1967 stod han för första gången i centrum för uppmärksamheten, när han kom till stadshuset i Utrecht för att registrera sin äldste son på registreringskontoret och talade till det nederländska folket i ett TV-sänt tal.
1967 genomförde han Nijmegenmarschen. Han förvärvade det tillhörande Fyradagarsmarschkorset. Han sa själv en gång att detta är den enda utmärkelse han faktiskt hade ansträngt sig för; resten fick han huvudsakligen som make till Beatrix. Vid sin begravning i Noordeindepalatset och vid begravningsgudstjänsten i Nieuwe Kerk låg Fyradagarsmarschkorset på eller nära hans kista.
Claus blev enormt rörd när det israeliska laget togs som gisslan av palestinier vid de olympiska sommarspelen i München 1972. Han fann det obegripligt att IOK inte hade kunnat förhindra detta. Sedan dess ville han inte ha något mer att göra med de olympiska spelen, men han godkände sin äldste sons medlemskap i IOK innan Willem-Alexander accepterade medlemskapet.Willem-Alexander 50, uitgebreid gesprek met koning Willem-Alexander, NOS, 26 april 2017. Gearchiveerd op 16 februari 2023.
Under hela sitt liv, fram till sin dödsbädd, fortsatte han att känna sig delvis ansvarig för grymheterna under nazistregimen. Enligt hans äldste son led han mycket av detta.
Prinsgemål 1980 miniatyr|vänster|Prinssesan Beatrix och prins Claus på besök i Surinams huvudstad Paramaribo 1975. När Beatrix blev drottning 1980 och familjen flyttade från slottet Drakensteyn i Baarn till Haag 1981 ökade pressen på kungafamiljen och fick en större inverkan på prins Claus liv. Som prinsgemål fick han ytterligare ceremoniella uppgifter och tycktes lida svårt av det faktum att han inte kunde ägna sig åt några större och mer meningsfyllda aktiviteter. Efter installationen av drottning Beatrix besökte paret de forna kolonierna Aruba och Nederländska Antillerna.