Husmossa (Hylocomium splendens), även kallad våningsmossa, är en flerårig egentlig bladmossa och en av två arter i släktet husmossor. Det vetenskapliga namnet kommer från grekiskans hylokomos (djup skog) Läst 2008-10-08. alternativt hyle (skog) + mnium (mossa) Läst 2008-10-08.Bryophytes of Stanley Park: Hylocomium splendens Läst 2008-10-08. och latinets splendens (skinande, gnistrande) Simpson, D.P. 1979: Cassell's Latin Dictionary, 5, London: Cassell Ltd., 883. .
Husmossa växer i barrskogar där det inte är för torrt och finns främst på norra halvklotet. Mossan bildar mattor och växer två gånger pargrenigt. Pargrenigheten ger ett vånings- eller trappstegsliknande utseende, som gör den lätt att känna igen. Den har utväxter som kallas parafyllier, något som skiljer den från många andra arter. Tidigare räknade man flera varianter av husmossa som underarter, men idag räknar man allt som en art, men med olika storlek och växtsätt. Mossan är känslig för solljus, men tål skugga bra. Den utgör föda för bland annat skogslämmel. Mossan förökar sig oftast vegetativt, med skottbildning och bitar som lossnat, men kan även föröka sig sexuellt med sporer. Den används bland annat för tätning mellan stockarna i traditionellt byggda timmerhus och för att mäta halter av tungmetaller.
Utseende miniatyr|Stam och blad Husmossa växer i våningar, med fjäderlika skott. Varje skott, eller våning, representerar en växtsäsong, så genom att räkna antalet våningar kan man få fram mossans ålder. Stammen blir 10–20 cm lång och är grön, gul, röd eller brun. Bladen är mörkt gröna till bruna på de äldre skotten och har en ljusare grön ton i de nya skotten. Bladens "kronor" blir i regel 20–30 mm breda, i undantagsfall så små som 8 mm eller så stora som 50 mm. Bladen har oftast två mittnerver och är tandade i kanterna.
miniatyr|Närbild på stam och blad Stambladen är cirka 2 mm långa och 1,5 mm breda och förgreningsbladen 1 mm långa och 0,5 mm breda. Stambladet smalnar av till en spets, som oftast är långsmal och krokig. Förgreningsbladet får en kort och vass spets. I mikroskop kan man se att bladcellerna är långa och smala och bashörncellerna är odifferentierade.
Mossans stam är täckt av gröna (på gamla skott bruna), hårliknande utväxter, så kallade parafyllier. Dessa skiljer husmossorna från andra närstående släkten, såsom hakmossor (Rhytidiadelphus). Liksom andra mossor saknar den rötter, men dess rhizoider är, i förekommande fall, ovanligt långa. De gamla skotten dör undan för undan och blir en del av humustäcket.
Förväxlingsarter Mossan kan förväxlas med thujamossor (Thuidium spp.) som också är två gånger pargreniga. Thujamossor är dock ljusgröna, matta i färgen och har mindre blad än husmossan.
Utbredning thumb|220px|Husmossa på en gammal mur i södra Dalarna Husmossa påträffas i stora delar av norra halvklotet i framförallt kalltempererade klimat, bergsklimat och tundra. Den finns framförallt i det cirkumpolära taiga-/tundrabältet från Norge via Sverige, Finland, Ryssland, Alaska och Kanada till Grönland samt Island, Färöarna och Brittiska öarna. Den växer även på hög altitud i bland annat Alperna, Sichuan, USA, Västindien och Östafrika. På södra halvklotet förekommer mossan i Australien och på Nya Zeeland.
Den förekommer sparsamt även på andra ställen nära utbredningsområdet.
Skillnader i populationer Skotten är två till tre gånger pargreniga, det senare är främst fallet i de regnrika barrskogarna i västra Nordamerika. I riktigt stränga tundramiljöer har enkelt pargreniga former hittats. Utseendet varierar även i andra avseenden mellan nordligt och sydligt växande populationer av arten, såsom att de nordliga är mindre och de sydliga har en mer utpräglad trappstegsform i sitt växtsätt.
Denna skillnad i växtsätt mellan formerna kallas sympodialt (växer från sidoskott) respektive monopodialt (växer från toppskott). Mossan tillämpar vanligen en av dessa tillväxtformer, även om exemplar som använder båda sätten hittats. Att växa från ett sidoskott (trappstegsform) ger en fördel i att kunna "klättra" för att få mer ljus. Nackdelen är att växtsättet kräver att resurser läggs på att bygga upp stammen och en ökad vind-, temperatur- och beteskänslighet. Därför överlever de monopodialt växande mossorna generellt bättre i kalla miljöer och de sympodialt växande i varmare klimat.Tamm, C. O. 1953. Growth, Yield and Nutrition in Carpets of a Forest Moss (Hylocomium splendens). Tillväxt, produktion och näringsekologi i mattor av en skogsmossa. Meddelanden från statens skogsforskningsinstitut. Band 43. Nr 1. Sid. 8-132.
Refererad i Löfberg, Sofia (2006): Tillväxt hos Husmossa (Hylocomium splendens) i boreal skog och växthus : effekter av ökad vattentillgång. Undergrad. th. (examensarbete). Institutionen för skoglig vegetationsekologi, SLU Umeå.Ross, S. E., Callaghan, T. V., Ennos, A. R. 1998. Mechanics and Growth Form of the Moss Hylocomium splendens. Annals of Botany 82:787-793. Ross, S. E., Callaghan, T. V., Sonesson, M., Sheffield, E. 2001. Variation and control of growth-form in the moss Hylocomium splendens. Journal of Bryology 23: 283-292.
Refererade i Löfberg (2006)
Tidigare erkända underarter och varieteter Ett brett spektrum av mellanformer finns mellan de nordliga och sydliga formerna, vilket gör det svårt att utpeka underarter och varieteter. Av denna anledning särskiljer man inte längre några underarter eller varieteter av husmossa, utan räknar allt som en och samma art.
Följande underarterarter och varieteter har tidigare särskilts: H. splendens ssp. giganteum Vitt H. splendens var. alaskanum (Lesquereux &. James) Limpricht H. splendens var. compactum (Lesquereux & James) Macoun & Kindb. H. splendens var. obtusifolium (Geh.) Paris
Tidigare räknades även den sällsynta arten Leptohymenium sharpii som en underart till husmossa (H. splendens var. tenue Sharp), men den saknar parafyllier och skiljer sig därmed från husmossa.
Ekologi thumb|220px|Matta av husmossa, med inblandning av väggmossa i bakgrunden Husmossa är perenn och blir i genomsnitt åtta år gammal. Den växer främst på jord eller humus i löv- och granskog, där den är pleurokarp och mattbildande tillsammans med väggmossa (Pleurozium schreberi) och i Norden även ofta kvastmossor (Dicranum spp.). Den påträffas också på gamla stockar, lågor, stubbar och annat förmultnande trä samt klippor, stenar och ibland murar. Dess trappstegsliknande växtsätt gör att den kan "klättra" över nedfallet material från ett år till ett annat och därmed få lite mer solljus.
Tillväxtfaktorer I de flesta delar av utbredningsområdet har mossan en större tillväxtfas på våren och en på sensommaren–hösten. Temperatur, vattentillgång och köld är de främsta faktorerna som hämmar tillväxten på vintern, även om den inte upphör helt. I början av hösten bildas knoppar (för sidoskott respektive toppskott) som utvecklas på våren.
Mossan kan ta upp både organiskt och oorganiskt kväve från yt- och markvatten. Arten är näringskrävande, vill ha relativt mycket vatten och är känslig för uttorkning, men tål å andra sidan mycket skugga.
Husmossa kommer sent i successionen, men kan då istället tränga ut andra marklevande mossor och lavar. En norsk undersökning visade att dess tillväxt missgynnas av att leva bland akrokarpa mossor.Halvorsen Økland, Rune 2003: Population biology of the clonal moss Hylocomium splendens in Norwegian boreal spruce forests. 5. Vertical dynamics of individual shoot segments. Oikos. Vol. 88 (3), sid. 449 - 469.
Känslighet och predatorer Husmossa missgynnas kraftigt av skogsbruk och brand, som innebär mer solexponering (och därmed uttorkning), och det tar vanligen flera år innan träd- och buskskiktet har blivit så pass slutet att mossan kommer tillbaka till ett område där den tidigare växte. Brand innebär även ofta att mossan brinner upp, eftersom dess vatteninnehåll inte är tillräckligt för att skydda den. Den är känsligare för fällning av trädskiktet än buskskiktet. Det brukar ta tio till trettio (ibland upp till femtio) år innan mossan åter blir den dominerande arten efter en störning.
Husmossa äts av skogslämmel (Myopus schisticolor). Mossan äts även ibland av hjortdjur, såsom kronhjort (Cervus elaphus), sitkahjort (Odocoileus hemionus sitkensis)Hanley, Thomas A.; Robbins, Charles T.; Spalinger, Donald E. 1989: Forest habitats and the nutritional ecology of Sitka black-tailed deer: a research synthesis with implications for forest management. Gen. Tech. Rep. PNW-GTR-230. Portland, OR: U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Pacific Northwest Research Station. 52 sid. Refererad i Tesky (1992). och den grönländska renen (Rangifer tarandus groenlandicus)Miller, Donald R. 1976: Taiga winter range relationships and diet. Canadian Wildlife Service Rep. Series No. 36. Ottawa, ON: Environment Canada, Wildlife Service. 42 p. (Biology of the Kaminuriak population of barren-ground caribou; pt 3). Refererad i Tesky (1992).. Husmossa har återfunnits i matspjälkningskanalen hos den utdöda stäppbisonen (Bison priscus)Glime, Janice M. 2007 (a) sid. 39. Brunbjörn (Ursus arctos) använder husmossa som en del i inredningen till sitt vinterideGlime, Janice M. 2007 (a) sid. 30..
Växtsamhällen och indexering Norden Husmossa finns i en mängd olika naturtyper, i och med dess möjlighet till spridning. I Norden finns den med som en karaktärsart i 34 vegetationstyper och varianter av dessa enligt Nordiska ministerrådets vegetationsklassning Vegetationstyper i Norden. Mossan finns i fem av de sju huvudvegetationsklassningarna, det är bara i havsstrandvegetation och sötvattenvegetation den saknas. I fem beskrivna växtsamhällen, samt en variant, är husmossa en dominant art. Tallskog av lingonris-typ. Dominerande tillsammans med gran (Picea abies), tall (Pinus sylvestris), lingon (Vaccinium vitis-idaea), kråkbär (Empetrum nigrum), nordkråkbär (Empetrum hermaphroditum)Egen art enligt Vegetationstyper i Norden, underart till kråkbär enligt andra källor, Bägarlavar (Cladonia spp.), kvastmossa (Dicranum scoparium) och väggmossa (Pleurozium schreberi). Finland, Norge, Sverige. Tallskog av kalkört-typ. Dominerande, tillsammans med mjölon (Arctostaphylos uva-ursi), liljekonvalj (Convallaria majalis), ängskovall (Melampyrum pratense), bergslok (Melica nutans), tall och väggmossa. Finland, Norge, Sverige. Granskog av blåbärsris-typ (blåbärsgranskog). Dominerande, tillsammans med kruståtel (Deschampsia flexuosa), blåbär (Vaccinium myrtillus), gran, väggmossa och kvastmossor (Dricranum spp.), främst kvastmossa, stor kvastmossa (Dicranum majus), bergkvastmossa (Dicranum fuscescens) samt vågig kvastmossa (Dicranum polysetum). Danmark, Finland, Norge, Sverige. Fjällbjörkskog av ris–gräs-typ. Dominerande tillsammans med fjällbjörk (Betula pubescens ssp. tortuosa), kruståtel, nordkråkbär, blåbär, bergkvastmossa, kvastmossa och väggmossa. Finland, Norge, Sverige. Oceanisk variant. Dominerande tillsammans med fjällbjörk, hönsbär (Cornus suecica), kruståtel, nordkråkbär, en (Juniperus communis), blåbär, lingon, kvastmossa och väggmossa. Finland, Norge. Fjällbjörkskog av lågört-typ. Dominerande tillsammans med fjällbjörk, midsommarblomster (Geranium sylvaticum) och stenbär (Rubus saxatilis). Finland, Island, Norge, Sverige.
Brittiska öarna I Storbritannien är husmossa en av karaktärsarterna i de så kallade Uplands, höglänta, artrika och relativt ostörda områden som ofta har någon form av naturskydd. I Skottland växer den även på vissa hedar och i Caledonian Forest. Den har gett namn till den skotska vegetationsklassningen W18 ("Pinus sylvestris-Hylocmium splendens woodland").BiodiversityScotland: "The Scottish Biodiversity List - Species & Habitat Detail: W18". Läst 2008-10-07.
Nordamerika I Kanada bildar husmossa ofta växtsamhällen med vitgran (Picea glauca), svartgran (P. mariana) och även vaktelbär (Gaultheria shallon), västlig hakmossa (Rhytidiadelphus boreus), Pachystima myrsinites, vissa arter av skogsbär (Vaccinium membranaceum och Vaccinium parvifolium).