mini|Heliga Birgitta på ett altarskåp från Salems kyrka i Södermanland.
Sverige har en lång tradition av helgonvördnad med ett stort antal helgon och saliga personer från medeltiden.Ellis Nilsson, Sara E. m.fl., Mapping Lived Religion: Medieval Cults of Saints in Sweden and Finland, forskningsprojekt vid Linnéuniversitetet i samarbete med Göteborgs universitet. Databasen Mapping Saints, öppen forskningsresurs. Flera av dem vördades i hela Norden, medan andra utvecklade lokala kulter kring sina gravar, reliker och vallfartsplatser. Det mest internationellt kända svenska helgonet är heliga Birgitta. Helgonen fungerade under medeltiden som förebilder i det kristna livet och människor vallfärdade till deras gravar för att be om deras förbön.Ellis Nilsson, Sara E., Creating Holy People and Places on the Periphery: A Study of the Emergence of Cults of Native Saints in the Ecclesiastical Provinces of Lund and Uppsala from the Eleventh to the Thirteenth Centuries, doktorsavhandling, Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet, 2015, s. 9–10, 38. Tillgänglig via GUPEA. I samband med kristnandet av Sverige kom vissa äldre kultplatser, såsom offerkällor, att knytas till kristna helgon.Zachrisson, Terese, »Genom Guds nåd sin hälso igen bekommit». Heliga källor i tidigmodern fromhetskultur, Svenska landsmål och svenskt folkliv 2018, s. 145–160. På flera håll utvecklades dessa till helgonkällor och vallfartsplatser, om än forskningen är delad om i vilken utsträckning detta representerar en kontinuitet från förkristen kult.
Under tidig medeltid var påvliga kanonisationer ovanliga. I stället var det vanligen den lokale biskopen som erkände en persons helgonstatus. Som avslutning på processen skrinlades helgonets reliker högtidligt. På detta sätt kom de flesta av de första missionärerna och martyrerna, som lidit martyrdöden i Sverige för den kristna tron, att erkännas som helgon.
Detta gäller exempelvis helige Sigfrid, helige David, helige Eskil och helige Botvid. För vissa svenska helgon finns dessutom uppgifter om påvlig kanonisation. Johannes Vastovius uppger i sitt 1500-talsverk om nordiska helgon att påven Hadrianus IV omkring år 1158 ska ha räknat helige Sigfrid bland kyrkans helgon. Även beträffande heliga Elin av Skövde finns källor som anger att påven Alexander III helgonförklarade henne.Sven Erik Pernler, S:ta Elin av Skövde, Solveigs Tryckeri 2007
Efter reformationen dröjde det flera århundraden innan nya personer med svensk anknytning upptogs bland den katolska kyrkans helgon. År 1867 helgonförklarades Helige Willehad av Ystad, franciskanermunk i Ystads kloster, som efter reformationen drevs i landsflykt och led martyrdöden i Nederländerna. Den 5 juni 2016 helgonförklarades även Elisabeth Hesselblad, som grundade en ny gren av Birgittinorden, ‘‘Ordo Sanctissimi Salvatoris’’ (O.SS.S.).
Andra svenska helgonkandidater hann aldrig fullborda sin kanonisationsprocess före reformationen. Ett exempel är heliga Ingrid av Skänninge, som blev saligförklarad, vilket innebar att hennes kult erkändes lokalt. År 1499 gav påven Alexander VI tillstånd till skrinläggning av hennes reliker – en åtgärd som enligt den medeltida ordningen kunde fungera som en form av saligförklaring – och skrinläggningen genomfördes 1507.Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 13. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1097
Katarina av Vadstena utgör ett särskilt fall. Trots att någon formell kanonisationsceremoni aldrig genomfördes upptogs hon redan före reformationen av påven med titeln sancta i det romerska martyrologiet (Martyrologium Romanum). Enligt ett klargörande från Kongregationen för helgonförklaringsärenden år 2017 åtnjuter hon därmed fullt ut och legitimt helgontiteln och ska vördas som helgon i den universella kyrkan, varför ingen ny process behöver öppnas.Angelo Card. Amato, brev till Torbjörn Ahlund, Prot. N. Var. 8047/17 (Vatikanstaten: Congregazione delle Cause dei Santi, 6 april 2017).
De första svenska helgonen
De första svenska helgonen var i regel missionärer som från 800 talet-1100-talet verkade för att sprida kristendomen i Sverige. Flera av dem led martyrdöden för sin tro. Bland de mest kända finns helige Sigfrid, helige David av Munktorp och helige Eskil. Enligt traditionen döpte helige Sigfrid Sveriges kung Olof Skötkonung i Husaby källa.Tryggve Lundén, 1972 Kungens dop kom att få stor symbolisk betydelse för kristendomens etablering i det svenska riket.
Det fanns också svenskar som under resor till kristna länder fördjupade sin tro och senare återvände som missionärer. Bland dem märks Stenfinn, även kallad Staffan, som enligt traditionen konverterade i Tyskland. Enligt Adam av Bremen fick han namnet Simeon av ärkebiskop Adalbert av Hamburg-Bremen.Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, fjärde boken, kapitel 24. Omkring år 1060 biskopsvigdes Stenfinn och sändes som missionär till Norrland. Efter år 1072 tvingades han fly undan motståndare och led enligt traditionen martyrdöden i närheten av Fors i Hälsingland, där han dödades med pilar och stenar.Carl Henrik Martling, 2002
I den Prosaiska krönikan, nedtecknad på 1450-talet, berättas att den nitiske missionären förstört hedniska avgudatempel och bildstoder, vilket väckte en uppretad folkmassa som hann upp honom vid Tynnebroå i skogen Ödmården och stenade honom till döds. Stenfinn begravdes i Norrala kyrka och kom att vördas som Hälsinglands, och ibland hela Norrlands, apostel. I flera inflytelserika 1600- och 1700-talsverk knöts även Staffansvisorna till honom, trots att visfiguren ursprungligen torde syfta på den helige martyren Stefanus.
Kungliga helgon Helige Erik (Erik Jedvardsson), Sveriges konung som led martyrdöden vid Uppsala år 1160, helgonförklarades aldrig formellt av påven, utan hans kult växte fram lokalt genom folklig vördnad och biskopligt erkännande. Hans reliker skrinlades högtidligt i Uppsala domkyrka år 1257 under ärkebiskop Jarler.Schmid, Toni (1931), Erik den helige. Historia, kult och reliker, Nordisk rotogravyr. Trots avsaknaden av en romersk kanonisationsprocess kom Erik att bli Sveriges nationalhelgon och skyddspatron.
Enligt en tradition, som först nedtecknades på 1600-talet, ska Erik under sitt korståg mot Finland år 1157 ha sett ett gyllene kors avteckna sig mot den blå himlen. Han tolkade detta som ett tecken från Gud och lät det bli förebild för en fana med gult kors på blå botten. Berättelsen har kommit att förknippas med den svenska flaggans ursprung och är en av de mest spridda traditionerna kring helige Erik. Historiskt finns dock inga säkra belägg för att en sådan flagga användes redan på 1100-talet; de äldsta kända beläggen för en blågul korsflagga härrör från 1500-talet.
Medan Eriks kult var knuten till Sverige kom andra kungliga gestalter att vördas som helgon utomlands. Olof Skötkonungs dotter Ingegerd blev ett betydande helgon inom den ortodoxa kyrkan, där hon vördas som den heliga Anna av Novgorod och betraktas som Sveriges skyddshelgon. Hennes make, storfurst Jaroslav I av Kiev, lär ha bett henne om råd i viktiga politiska frågor, och hon medverkade enligt traditionen till att sluta fred mellan stridande furstar. Några år före sin död inträdde hon i kloster och antog namnet Anna. Hon kom att få stor betydelse för den ryska klostertraditionen och har sedan Sovjetunionens fall åter uppmärksammats som en viktig historisk och kyrklig gestalt. Bland hennes ättlingar finns Otto von Habsburg, Spaniens kung Felipe VI och Luxemburgs nuvarande storhertig. Ingegerd vilar tillsammans med sin make i Sofiakatedralen i Kiev, som de båda lät uppföra.
Kvinnliga svenska helgon
Bland de kvinnliga svenska helgonen märks särskilt Magnhild av Fulltofta, Elin av Skövde och Ingrid av Skänninge. Magnhild, som antas ha levt på 1200-talet när Skåne tillhörde Danmark, vårdade fattiga och sjuka. Enligt legenden blev hon skjuten med pilar och efter sin död skrinlades hennes reliker och flyttades till Lunds domkyrka, där hon fick ett eget altare.
Heliga Elin (död 1100-talet) och heliga Ingrid (död 1282) var båda änkor som valde att ägna sina liv åt Gud. Elin blev helgonförklarad, medan Ingrid saligförklarades. Ingrid inträdde i dominikanorden och grundade ett kloster i Skänninge. De första dominikansystrarna där beskrivs i källorna som mycket fromma. Om en av dem berättas att hon bar Kristi sårmärken (stigmata), medan en annan enligt traditionen svävade över marken under bönen.
miniatyr|Sankta Elin av Skövde är här gestaltad i brons av Astri Taube 1950.
Heliga Elin företog en pilgrimsresa till Heliga landet. Strax före avresan hade hon blivit falskt anklagad för mordet på sin dotters make, som enligt legenden varit en våldsam hustrumisshandlare. Berättelsen säger att det i själva verket var dotterns tjänstefolk som av medlidande dödade honom. När Elin återvände från pilgrimsresan mördades hon av den döde mannens släktingar. Hon fick snart rykte om sig att vara helig, och många underverk berättas ha skett genom hennes förbön. Ett av de mest kända miraklen berättar att en blind man tog hennes avhuggna finger, strök det över sina ögon och återfick synen.12 svenska helgon, Johansson Katarina, 1999
I sitt verk Vitis Aquilonia skriver Johannes Vastovius att Elin på befallning av påven Alexander III och på begäran av kung Karl VII av Göta och Svea upptogs bland helgonen av ärkebiskop Stefan av Uppsala.
Heliga biskopar Två av de mest framstående svenska biskopshelgonen är Brynolf av Skara (1278–1317) och Nikolaus av Linköping (1325–1391).
Brynolf av Skara är bland annat känd för de officier han författade till Jesu törnekrona och flera helgon. Han förde en av Jesu törnetaggar till Sverige, vilken kom att bli en av landets främsta reliker. Både under sin livstid och efter sin död tillskrevs han många underverk.Tryggve Lundén, Sankt Brynolf, biskop av Skara (Stockholm 1945); Anders Fröjmark, "Brynolf Algotssons kanonisationsprocess", i Karl-Erik Tysk (red.), Brynolf Algotsson – scenen, mannen, rollen (Skara: Viktoria bokförlag, 1995), s. 137–149.
Ett av de mest omtalade miraklen berättar om Törner Cryda, som bannlysts av Brynolf för allvarliga förbrytelser. Som hämnd plågade Törner biskopens tjänstefolk. När de klagade lär Brynolf ha svarat att de kunde ge igen. De tog honom då på orden och styckade Törner i småbitar, något som fyllde Brynolf med stor förfäran. Han samlade ihop kroppsdelarna, förde dem till ett kapell i Varnhem och bad innerligt att mannen skulle återfå livet, eftersom han dött utan att ha hunnit bikta sig eller ta emot den heliga kommunionen. Enligt legenden förenades då kroppsdelarna inför ett ögonvittne, Törner återuppstod, mottog syndernas förlåtelse av Brynolf och somnade därefter in i frid.Vita beati Brynolphi episcopi Scarensis (Lübeck 1492), omtryckt i Scriptores rerum Svecicarum medii aevi III:2; svensk översättning i Sven Blomgren, Den helige biskop Brynolfs av Skara levnad jämte hans kanonisationsprocess (Skara stiftshistoriska sällskap).
Nikolaus av Linköping var biskop, diktare, heliga Birgittas biktfar och de fattigas vän. Han gjorde sig känd för sitt mod att öppet tillrättavisa kung Albrekt när denne behandlade folket orättvist. Enligt traditionen kallade Nikolaus kungen för djävulens tjänare, medan kungen i sin tur beskyllde biskopen för att vara galen. Nikolaus svarade att han endast förkunnade sanningen i Kristi namn, medan kungen var galen i djävulens namn genom sina gärningar.Henrik Schück (utg.), "Två svenska biografier från medeltiden", Antiqvarisk tidskrift för Sverige 5 (1895), s. 313–400; Tryggve Lundén, Nikolaus Hermansson, biskop av Linköping: En litteratur- och kyrkohistorisk studie (Lund: Gleerup, 1971); Herman Schück, "Nicolaus Hermanni", Svenskt biografiskt lexikon, band 26 (1987–1989), s. 602, läst 9 juli 2026.