miniatyr|350px|Kungörelse om vattenledning i Stockholm 1861. Vatten och avlopp i modern bemärkelse har funnits i Stockholm först sedan 1800-talets andra hälft. Innan dess var invånarna uteslutande hänvisade till att ur brunnar, pumpar och sjöar hämta sitt dricks- och bruksvatten, medan avloppen huvudsakligen bestod av diken och rännstenar.

Så sent som 1861 invigdes Stockholms första vattenverk konstruerat efter engelsk förebild, och den 26 november 1861 informerades stockholmarna med en kungörelse var i staden de kunde hämta det nya rena ledningsvattnet. Därmed var Stockholm en av Europas sista huvudstäder att införa ett vattenledningssystem för försörjning av befolkningen med rent dricksvatten.Wedin & Björlund (2002), s. 7

1872 grävdes de första avloppstrummorna ner i stadens gator, men först på 1930-talet utreddes frågan om Stockholms avlopp mera ingående; stadens första reningsverk, i Åkeshov, togs i bruk 1934.

Idag försörjer Norsborgs vattenverk och Lovö vattenverk (invigda 1904 respektive 1933) Stockholm och dess omgivningar med 350 000 m³ dricksvatten per dygn från Mälaren via ett 2 100 kilometer långt ledningsnät. Avloppssystemets ledningsnät har en längd av cirka 2 400 kilometer och ett flertal reningsverk är i bruk, varav det nyaste är Hammarby Sjöstadsverket som invigdes 2003.

Vattenförsörjning Brunnar, pumpar och vattendrag

miniatyr|Stortorgsbrunnen i Gamla stan. Originalritning av Erik Palmstedt. Att man kunde leda vatten över längre sträckor hade redan det antika Rom visat med sina akvedukter. I övriga västerlandet skulle det ta betydligt längre tid innan städernas invånare blev försörjda med färskt och rent dricksvatten via ledningar. Från Stockholms grundande på 1200-talet ända fram till mitten av 1800-talet var stadens invånare hänvisade att hämta sitt vatten från brunnar, pumpar och vattendrag. Tack vare de källförande grus- och sandåsar som genomkorsade staden fanns det många möjligheter att öppna brunnar, som i regel lämnade vatten med god kvalitet.Vattenverket 100 år, minnesskrift, 1961, sida 7

Med ökande antal boende i staden blev Stockholms vattendrag allt mer förorenade. En lösning av vattenproblemet blev att hämta rent vatten från brunnar och pumpar. En del brunnar hade alldeles utmärkt vatten som Ugglevikskällan i Lilljansskogen och på Djurgården fanns tre brunnar vars vatten rekommenderades för allmänt bruk. Norrbrunns surbrunn hörde till de mest berömda. Den upptäcktes av kaplanen Peter Muhr vid S:t Olof, på en öde plats vid Surbrunnsgatan och var i bruk till 1767. Vattnet transporterades även långa vägar med häst och vagn in till staden, som "Wårby-vattnet" från Vårby källa i Fittja, som 1709 fick kungligt privilegium som surbrunn. Vid Norrström kunde man hämta Mälarvatten som höll god kvalitet "vid stilla väder och sydostvind", dock inte när det var uppström, då fick man en uppblandning med saltvatten från Saltsjön.

Stadens brunnar och pumpar var både vackra och omtyckta. Det var platser där folk kunde träffas och utbyta nyheter. Johan Eberhard Carlberg, som var stadsarkitekt i Stockholm från 1718, månade både om brunnarnas och pumparnas funktion och estetik. Eller som han uttryckte det, "...till utvärtes anseende". Han ritade själv en del brunnar, men det var vice stadsarkitekten Erik Palmstedt som formgav de flesta brunnarna och pumparna, bland annat den på Stortorget i Gamla stan som pryder sin plats än idag, dock utan att ge vatten.Stockholms kartor, Rabén & Sjögren, 1992, sida 79

Det fanns ett stort antal brunnar och pumpar i staden. Lokalt orsakade de många brunnarna att grundvattennivån sjönk och djupt grävda brunnar på 10–15 meter var inte ovanliga. En brunn vid Oxtorget var 20 meter djup.Cronström (1986) Vid schaktarbeten för tunnelbanan har undan för undan rester av dessa brunnar kommit fram. Vid 1600-talets slut fanns närmare 300 brunnar i Stockholm. Den siffran ökade avsevärt under 1700-talet. Ännu på 1860-talet, alltså samtidigt som stadens vattenledningssystem började byggas, grävdes eller borrades nya brunnar. Så sent som 1863 grävdes en brunn vid nuvarande Stureplan.Vattenverket 100 år, minnesskrift, 1961, sida 13 Brunnarna och pumpar var även viktiga för stadens brandskydd. Utöver de enskilda brunnarna lär det i staden ha funnits 25 allmänna brunnar, vilka försörjde befolkningen med vatten och vars lokaliseringar just var gjorda med tanke på brandförsvaret.

I början av 1900-talet borrades ett antal brunnar i Brunkebergsåsen för några stora vattenförbrukare: Stockholms-Bryggeriet på Hagagatan med 600 liter per minut och Thule-huset på Sveavägen med mer än 1 000 liter per minut. Åhlén & Holm på Ringvägen borrades en brunn i berggrunden som på 75 meters djup gav 300 liter per minut och vid Bryggeriet i Hornsberg gav brunnen 250 liter per minut på 100 meters djup. Numera torde det inte finnas några brunnar för dricksvatten i rullstensåsen. Endast uttag av kylvatten sker för några fastigheter vid Sergels torg och Hamngatan efter specialtillstånd från Vattendomstolen.YMER (1978), sid 45-70

De första vattenledningarna miniatyr|Drottninggatan år 1859. Karikatyr av C. Thulstrup. miniatyr|Vattentransport anno 1896. miniatyr|Eriksdalsverket 1890. miniatyr|Läggning av vattenledning vid Kornhamns torg 1899. miniatyr|Läggning av vattenledning vid Norrbro 1899.

Vattnet i Fatburen var rent till en början och planer fanns att dra en vattenledning därifrån till Stockholms slott 1645, men det blev aldrig av. På 1640-talet sjönk vattnet i sjön, antagligen beroende på att Stora Göthe gatans (senare Götgatan) sträckning ändrades från att tidigare ha gått i en sväng runt sjön. Efter torrläggningen förvandlades sjön mer eller mindre till ett träsk som började växa igen. I Fatburssjön hamnade också det mesta av invånarnas sopor och latriner.

År 1620 framlade pumpmakaren Johan von Massberg ett förslag att förse hela staden med vatten från ledningar av trärör, lagda i gator och gränder. Vattnet skulle hämtas från Norrström och ett pumpverk skulle anordnas vid dagens Mariatorget. Med ett startkapital på 3000 riksdaler satte man igång, men arbetet gick långsamt och redan 1631 avbröts projektet. Problem med läckande och sönderfrusna ledningar kunde inte bemästras.Cronström (1986), sida 16

Den första vattenledningen i Stockholm byggdes 1694 på initiativ av Johan Hårleman. Vattenledningen var inte tänkt att försörja stadens befolkning, utan vattnet skulle ledas från Träsksjön mot en kunglig lustträdgård (nuvarande Kungsträdgården) och dess fontäner. Ett kopparstick från år 1700 visar visserligen en sprutande fontän i Kungsträdgården, men om det verkligen såg ut så är oklart.Vattenverket 100 år, minnesskrift, 1961, sida 15 Det blev många reparationer och besvärliga grävningar. Ledningen konstruerades av genomborrade stockar, men skarvarna läckte alltför mycket och man lyckades inte bemästra den tekniska aspekten med att pumpa upp de vattenmängder som krävdes.Wedin & Björlund (2002), s. 8 Vid gatuarbeten har dessa enkla rör påträffats, och delar av dem förvaras på Stockholms stadsmuseum.

Inte förrän koleraåret 1850 kom debatten om behovet av vattenförsörjning igång på allvar. De brunnar som grävts skulle inte komma att räcka i längden. Dessutom började vattnets kvalitet bli allt sämre. De närbelägna soptipparna och alla de nergrävda kropparna efter dem som dött av sjukdomar som pesten och koleran bidrog till föroreningen. left|miniatyr|stående=0.72|F. W. Leijonancker.

År 1853 presenterade kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren F. W. Leijonancker på dåvarande överståthållaren Jacob Hamiltons uppdrag ett komplett förslag till vattenledningar i Stockholm. Förslaget innehöll rörnät, pumpar, filter, bassänger och reservoarer, även driftkostnad samt förslag till vattentaxa, där avgiften var satt per familj och i relation till familjeförsörjarens inkomst. Leijonancker menade att det var självklart att staden borde både utföra och äga vattenförsörjningsanläggningarna.Cronström (1986), Sid 20. Leijonancker hade varit på en tre månaders studieresa i London och studerat vattenförsörjningen där. London gällde som föregångsstad beträffande vattenledningsprojekt. Staden hade redan 1285 sin första vattenledning, en 12 tums blypipa, och under 1600-talet hade London ett flertal vattenledningar.

I motsats till London fick Leijonancker ta hänsyn till det kalla klimatet och ledningarna måste förläggas på frostfritt djup, vilket fördyrade projektet. Han hade beräknat dygnskonsumtionen till 80 liter per person, men menade att "den bör stiga till 90 liter, då stadens renhållning blir mera utsträckt och water closets mera allmänna" (på 1910-talet var förbrukningen 50 liter per person och 2002 var förbrukningen 200 liter per person).

Vid den här tiden bodde 92 000 invånare i Stockholm, som var en av Europas osundaste städer. Dödligheten var mycket hög, även i jämförelse med andra europeiska storstäder. Det var den sanitära situationen som var mycket otillfredsställande vid 1800-talets mitt. Ännu på 1850-talet dog vart tredje barn före ett års ålder. Medellivslängden i Stockholm var endast 42 år för män och 46 år för kvinnor (SCB Medellivslängd i Sverige 1751-2018).

Sommaren 1858 sattes arbeten igång med Leijonancker som huvudingenjör och ungefär samtidigt grundades Stockholms vattenledningsverk (idag Stockholm Vatten). Efter tre års arbete invigdes 1861 stadens första vattenverk, Skanstullsverket vid Årstaviken under närvaro av kung Karl XV med följe. På Götgatan fick de bevittna en provsprutning från en brandpost. "Det var med känsla av stor tillfredsställelse man här betraktade den oavbrutet flödande vattenstrålen." Som tack för sin insats erhöll Leijonacker en gratifikation på 10 000 riksdaler.Vattenverket 100 år, minnesskrift, 1961, s. 25

De första ledningarna som lades ut gick förutom i Götgatan även längs Slussen, Stora Nygatan, Norrbro, fram till Drottninggatan, Regeringsgatan och till Gustav Adolfs torg. Det nätet var ungefär 30 kilometer långt.Wedin & Björlund (2002), s. 9 I 1861 års distributionssystem ingick ett antal vattenreservoarer, en fanns nersprängd i Årstalunden, där Södersjukhuset nu ligger. Vidare fanns det vattentorn på Observatoriekullen på Norrmalm och vid Mosebacke samt vid Stadshagen på Kungsholmen.

Till en början drogs inte några ledningar in till bostädernas kök eller badrum utan till "allmänna hämtningsställen" vid några av stadens gathörn och torg. Den 26 november 1861 gick överståthållaren Jacob Hamilton ut med en kungörelse som förklarade vattentappställens placering och hotade med femton riksdaler böter om någon "...på något sätt åstadkommer ohägen eller skada å de vattenhämtningsställen af ifrågavarande beskaffenhet..." Vattnet vid dessa hämtställen var utan avgift. En politiker som ömmade stark för bättre hygien var riksdagsledamoten och stadsplaneraren Albert Lindhagen. Han stod bakom förslagen för bland annat nya ordningsstadgan och hälsovårdsstadgan i rikets städer.

Så småningom förlades ledningar även in till bostäderna. Dessa så kallade service-rör (servisledningar) var huvudsakligen av bly. Blyrör var lätta att böja och risken med blyförgiftning "visat sig ogrundat", som Leijonancker rapporterade i en beskrivning av ledningssystemet. Man hade även experimenterat med ledningar av guttaperka (ett gummiliknande material) och med ledningar av glas. Ett ypperligt ämne, menade Leijonancker, "...men har visat sig ej motstå skakningen på gatorna".Vattenverket 100 år, minnesskrift, 1961, s. 27 Vid tiden för "Allmänna konst- och industriutställningen” 1897 täckte distributionsnätet Norrmalm och Östermalm samt större delen av Södermalm.

Det fanns även en annan sorts vattentransporter. När varmbad under 1800-talet började bli populära kunde stockholmarna beställa hem sådana. Malmtorgsbadet från 1868 var det första som tillhandahöll sådana bad i hemmen. Med häst och vagn forslades varmvatten i träbadkar hem till kunden.Wedin & Björlund (2002), s. 10