Vedelsläktet, Astragalus, är ett släkte i familjen ärtväxter med 2500 till 3000 arter.Astragalus på The Plant List tar bara upp knappt 2500 arter, men räknar inte in Atracantha och Orophaca. Det är därmed det mest artrika släktet bland blomväxterna.Nasim Azani, Anne Bruneau, Martin F. Wojciechowski & Shahin Zarre, 2017, Molecular phylogenetics of annual Astragalus (Fabaceae) and its systematic implications, Botanical Journal of the Linnean Society 184, sid. 347–365.
Förekomst Släktets utbredning omfattar främst torra till halvtorra, tempererade områden på norra halvklotet, i Sydamerika och i tropiska Östafrika. Speciellt stor artdiversitet finns i Sydvästasien (1 000–1 500 arter), på Tibetanska högplatån (cirka 550 arter), i västra Nordamerika (450–500 arter) och i Anderna (cirka 100 arter), medan det i Europa finns cirka 140 arter (av vilka 50 är endemiska).J. Drobna, 2010, Monitoring of Endangered Astragalus Species in the Protected Landscape Area Dunajské luhy at the Danube Floodplains, Czech Journal of Genetics and Plant Breeding 46, sid. 14-18.Lal Babu Chaudhary, Tikam Singh Rana & Kumar Kamal Anand, 2008, Current Status of the Systematics of Astragalus L. (Fabaceae) with Special Reference to the Himalayan Species in India, Taiwania 53:4, sid. 338-355. I Norden förekommer sju arter naturligt. Det höga antalet beskrivna arter beror på många små isolerade endemiska reliktförekomster i bergstrakter.Matthias Schlee et al., 2009, Relicts Within the Genus Complex Astragalus/Oxytropis (Fabaceae), and the Comparison of Diversity by Objective Means i Jan Christian Habel, Thorsten Assmann (eds.), 2009, Relict Species: Phylogeography and Conservation Biology, sid. 105-117. .
Kännetecken Beskrivningen inkluderar de ibland urskilda släktena Astracantha och Orophaca (se avsnittet Taxonomi).
Ett- till fleråriga örter, halvbuskar eller buskar, som kan delas in i tre grupper: Ettåriga örter (80 arter), fleråriga örter med ett krypande eller hemikryptofytiskt växtsätt (2500 arter) och kuddformiga, taggiga buskar (300 arter).Shahin Zarre & Nasim Azani, 2013, Perspectives in taxonomy and phylogeny of the genus Astragalus (Fabaceae): a review, Progress in Biological Sciences 3:1, sid. 1-6. Kala eller håriga: hår enkla (längs kanten på stipler och stödblad ofta med basal glandel), eller (symmetriskt eller asymmetriskt) tvågrenade; vita och/eller svarta. Bladen är parbladiga, med eller utan uddblad, trefingrade (Orophaca) eller, sällan, kransställda; småblad hela, helbräddade. Bladskaftet (rachis) slutar ibland i en torn (Astracantha och några andra arter). Stipler fria eller vidvuxna bladskaftet, ofta urnupet stjälkomfattande. Klasar i bladvecken, oskaftade till skaftade (ibland med stödblad), få- eller mångblommiga. Foder trattlikt, klocklikt eller rörformat, med fem tänder, ibland uppblåst i frukt. Segel vanligen urnupet i spetsen och oftast tydligt skaftat. Kölen längre än vingarna; trubbspetsad (skiljekaraktär mot Oxytropis som har uddspetsad köl). Ståndarsträngar sammanvuxna 9+1, sällan fem rörformigt sammanvuxnaI Europa endast Astragalus epiglottis. Se även under taxonomi.</ref>. Balja en till tvårummig, av mycket varierande utseende, vanligen med kölad underkant och en fåra längs överkanten, ibland uppblåst; väggarna hinnartade, läderaktiga eller sällan hårda; kal eller hårig. Frön ett till flera; rektangulära till njurformiga; utan bihang.A.O. Chater, 1968, Astragalus i Flora Europaea band 2, sid. 108 ff. .Dieter Podlech, 2008, The genus Astragalus L. (Fabaceae) in Europe with exclusion of the former Soviet Union , Feddes Repertorium 119:5-6, sid. 310-387.Xu Langran & Dietrich Podlech, 2010, Astragalus i Flora of China 10, sid. 328–453.Rupert C. Barneby, 1964, Atlas of the North American Astragalus, New York Botanical Garden, del 1, del 2. Morfologi i del 1 sid. 8-20.
Nordiska arter Bladen hos alla nordiska arter är parbladiga med uddblad. Alla nordiska arter är fleråriga. Av de nordiska arterna förs sandvedel till undersläktet Cercidothrix, strandvedel och kikvedel till Hypoglottis och de övriga till Phaca.Avsnittet bygger huvudsakligen på Dieter Podlech, 2008, The genus Astragalus L. (Fabaceae) in Europe with exclusion of the former Soviet Union , Feddes Repertorium 119:5-6, sid. 310-387. Med bidrag från: Bo Mossberg & Lennart Stenberg, 2003, Den nya nordiska floran, , Arthur Oliver Chater, 1968, Astragalus i Flora Europaea band 2, sid. 108 ff. , Henning Weimarck, 1963, Skånes flora, Förlagshuset Norden, sid. 417, samt Astragalus (och undersidor) på Den Virtuella Floran. 150px Sandvedel, Astragalus arenarius (Sect. Craccina). Stjälkar upp till 35 cm, nedliggande till upprätta, greniga, ganska täthåriga. Blad 3-5 cm med 2-6(9) par (nästan) linjära och tilltryckt håriga småblad. Stipler sammanvuxna. Kronblad purpurröda till violetta. Blommor med 1,5-3 mm långt skaft, i 1,5-3 cm långa, glest 3- till 7-blommiga, klasar. Växer sällsynt på sandiga gräshedar med stäppflora i Östra Skåne. 150 px Sötvedel, Astragalus glycyphyllos (Sect. Glycyphyllus). Stor, men lågvuxen, stjälkar upp till 120(150) cm långa, nedliggande till uppstigande, "växer i sicksack". Blad upp till 2 dm, med 3-7 par ganska breda småblad. Stipler 1,5-2 cm, lancettlika, spetsiga. Krona gröngul. Klasar skaftade (skaftet vanligen kortare än halva bladlängden), mångblommiga, 2-5 cm långa. Balja cirka 4 cm, krökt, kal, brun, mångfröig. Växer på torr, solvarm, öppen mark. Tämligen allmän i Danmark, södra Sverige till sydöstra Norrland, sydöstligaste Norge. Inkommen på några få lokaler i sydvästra Finland. 150px Smällvedel, Astragalus penduliflorus (Sect. Cenantrum). Upprätt, upp till 50(70) cm. Blad upp till 10 cm, med 7-15 par ganska smala småblad. Stipler smala. Krona klargul. Klasar 2-4 cm långa, skaftade (skaftet liklångt med eller längre än bladen). Balja starkt uppblåst, med svarta strax avfallande hår. Förekommer mycket sällsynt på tallmo och öppen grusmark i Dalarna, Jämtland, Medelpad och Ångermanland (närmaste fyndorter i AlpernaAstragalus penduliflorus i Eric Hultén & Magnus Fries, 1986, Atlas of North European vascular plants: north of the Tropic of Cancer.). 150px Isvedel, Astragalus frigidus (Sect. Cenantrum). 8-35 cm, upprätt eller med krökt stambas, vanligen ogrenad, kal (sällan svagt hårig). Blad upp till 15 cm långa med 4-6(8) par smalt äggrunda till smalt elliptiska småblad (den bredbladigaste ärtväxten i fjällen). Stipler rundade, trubbiga. Kronblad gulvita. Klasar 5- till 20-blommiga, på 5-10 cm långa skaft. Baljor enrummiga, hinnartade, svagt uppblåsta, vanligen håriga, hängande, smalt ellipsoida och spetsiga i båda ändar. Växer ganska sällsynt (lokalt talrikt) på fuktiga, helst kalkrika, fjällsluttningar från Härjedalen norrut, längre mot norr även i ängsskogar och längs bäckar utanför fjällen (förekommer även i norra Finland på sådana lokaler). 150px Fjällvedel, Astragalus alpinus (Sect. Komaroviella). Två varieteter var. alpinus (ljus fjällvedel) och var. arcticus (mörk fjällvedel), mellanformer förekommer. Tuvlikt växtsätt med 1-15(30) cm långa krypande till uppstigande trinda stjälkar. Blad 2-8 cm, med 7-12 par smalt elliptiska småblad. Stipler sammanvuxna (på övre blad nästan fria). Hos var. alpinus är foderflikar och foderpip liklånga, hos var. arcticus är fodertänderna av ungefär halva foderpipens längd. Hos var. alpinus är seglet vitt med violett spets, vingarna vita och kölen vit med mörkviolett spets (sällan alla kronblad vita). Hos var. arcticus är kronbladen violetta. Blommor 5-15 i huvudlik klase på 3-8(15) cm långt skaft. Baljor enrummiga till ofullständigt tvårummiga, hängande, som unga svarthåriga. Förekommer i större delen av Norge, i Sverige från Dalarna norrut och i större delen av Finland (ej i västra delen av den södra halvan). Var. alpinus har en sydligare utbredning än var. arcticus.Fjällvedel i Eric Hultén, 1971, Atlas över växternas utbredning i Norden, Generalstabens Litografiska Anstalts Förlag, Stockholm. Allmän i fjällen i allehanda gräsmarker, vid stränder och i vägkanter; mer spridda förekomster i låglandet. Vippvedel, Astragalus norvegicus (Sect. Hemiphaca ). Stjälkar kantiga/fårade, 13-34 cm långa, upprätta. Blad 5-8 cm med 5-7 par (smalt) äggrunda småblad. Stipler ej sammanvuxna. Kronblad bleklila/gråblå, med vingar som är längre än kölen. Blommor i 2,5 till 5 cm långa, 10- till 20-blommiga klasar på 5-20 cm långt, kantigt till svagt fårat, skaft. Baljor ofullständigt tvårummiga, hängade, mer eller mindre tätt svarthåriga. Tämligen sällsynt på kalkrika gräs- och grusmarker i fjällen. Ej i låglandet. 150px Strandvedel, Astragalus danicus (Sect. Hypoglottidei). Stjälkar upp till 30 cm, slanka, nedliggande till upprätta, håriga. Blad 3-6(8) cm, med 6-12 par smala småblad; på båda sidor håriga. Blommor blåvioletta, (nästan) oskaftade i en 3-15(20)-blommig huvudlik klase. Baljor små, svarta, tätt vithåriga. Växer sällsynt på strandängar: flera lokaler i Danmark, men i Sverige bara en lokal i Bohuslän och vid Klintehamn på Gotland (utgången från lokaler norr om Malmö och vid Kalmar). 150px Kikvedel, Astragalus cicer (Sect. Hypoglottidei). Stjälkar upprätta, upp till 80 cm höga. Blad 10-20 cm, med (8)10-15 par ofta uddspetsade småblad. Stipler något eller upp till hälften sammanvuxna. Kronblad blekgula. Blommor i 4-6 cm långa, ganska tätblommiga klasar på 4-16 cm långt, svarthårigt skaft. Balja kraftigt uppblåst, med nästan hjärtlik bas och med utspärrade vita och tilltryckta svarta hår. Tillfälligt förvildad, bofast i Laholmstrakten. Förekommer naturligt från Belgien och Italien till Turkiet och Kaukasus.
Taxonomi