Socialistiska republiken Rumänien (RSR), var det officiella namnet på Rumänien under perioden 1965–1989, då landet styrdes av Nicolae Ceauşescu. Landet var en av medlemsstaterna i Warszawapakten och ingick i östblocket. Rumänien blev en socialistisk stat redan 1947, men hette 1947–1965 Rumänska folkrepubliken (Republica Populară Română/Republica Populară Romînă).
En kommunistisk regering tillsattes den 6 mars 1945, då landet kontrollerades av Röda armén. Efter andra världskrigets slut tryckte Sovjetunionen på för att få med det tidigare förbjudna kommunistpartiet i efterkrigsregeringen för den före detta axelmakten Rumänien, medan icke-kommunistiska politiska ledare tvingades bort från det politiska livet. Kung Michael abdikerade under tryck, och gick i december 1947 i exil. I och med det utropades Folkrepubliken Rumänien.
Under de tidiga åren utnyttjades Rumäniens knappa resurser efter andra världskriget av SovRom-avtalen; det var sovjetisk-rumänska företag som hade bildats efter andra världskriget för att dölja Sovjetunionens plundring av Rumänien. Många avrättades eller dog i fångenskap, medan antalet legala avrättningar mellan 1945 och 1964 bara räknades till 137,Balazs Szalontai, "The dynamic of repression: The global impact of the Stalinist model, 1944-1953" , Association for Asian Research, 9 september 2003 antalet döda i fångenskap har beräknats i tiotusentalTony Judt, Postwar: A History of Europe Since 1945, Penguin Press, 2005. . "Förutom över en miljon i fängelse, arbetsläger, och slavarbete vid Donau-Svartahavskanalen, av vilka tiotusentals dödades och vars antal inte omfattar de som deporterades till Sovjetunionen, var Rumänien anmärkningsvärt för de svåra förhållanden i fängelserna". eller hundratusentals.Adrian Cioroianu, Pe umerii lui Marx. O introducere în istoria comunismului românesc, Editura Curtea Veche, Bukarest, 2005. . Under debatter om det totala antalet dödsoffer för kommunistregimen mellan 1947 och 1964, talade Corneliu Coposu om 282 000 arresteringar och 190 000 döda i fångenskap.Grigore Caraza, "Aiud însângerat", Bukarest: Editura Vremea XXI, 2004. . Texten lyder: "Detta är hur hundratusentals människor dödades i de fruktansvärda kommunistiska fängelserna"; bara i Aiudfängelset svalt 625 politiska fångar till döds mellan 1945 och 1964Anne Applebaum, Gulag: A History, Doubleday, April, 2003. . Författaren beräknar antalet döda till 200 000 enbart på bygget av Donau-Svartahavskanalen. Ännu fler fängslades av politiska, ekonomiska och andra orsaker. Övergrepp, dödsfall och tortyr drabbade många.
I början av 1960-talet började Rumäniens kommunistregering söka en högre grad av självständighet och försökte minska beroendet av Sovjetunionen. Nicolae Ceauşescu blev ledare för Rumäniens kommunistparti 1965 och statschef 1967. 1974 antog han den nypåfunna titeln som president. Ceauşescus avstånd ifrån och vägran att delta i Sovjetunionens anfall på Tjeckoslovakien i augusti 1968 och ett kort lättande på förtrycket i Rumänien hjälpte till att måla upp en positiv bild av honom, både på hemmaplan och i väst. Den snabba ekonomiska tillväxten med hjälp utlandslån gav så småningom vika för åtstramning och det politiska förtrycket ökade, vilket ledde till störtandet av det kommunistiska regeringen i december 1989.
Kommunisternas uppgång Då kung Mikael, med stöd av de stora politiska partierna, störtade Ion Antonescu i augusti 1944, lämnade Rumänien axelmakterna och gick över till den allierade sidan, men Mikael kunde inte göra något åt det historiska minnet att Rumänien deltagit i Tysklands anfall på Sovjetunionen. Rumänska soldater slogs under sovjetiskt kommando, och gick genom norra Transsylvanien in i egentliga Ungern, och vidare in i Tjeckoslovakien, Österrike och Tyskland. Sovjetunionen behandlade Rumänien som erövrat territorium,Romulus Rusan (dir.), i Du passé faisons table rase! Histoire et mémoire du communisme en Europe, Robert Laffont, Paris, 2002, p. 376-377 och sovjetiska soldater stannade kvar i Rumänien som ockupationsstyrkor, och menade att de rumänska myndigheterna inte kunde garantera säkerheten och stabiliteten i norra Transsylvanien.
Under Jaltakonferensen garanterades Sovjetunionen sina intressen i Rumänien, och när Parisfreden 1947 skrevs på räknades inte Rumänien som medkrigförande, och den Sovjetiska armén befann sig på rumänsk mark. Kommunisterna spelade bara en mindre roll i Mikaels krigstidsregering, som leddes av general Nicolae Rădescu, men det ändrades i mars 1945, när . Petru Groza från Plöjarnas front, ett parti som var associerade med kommunisterna, blev premiärminister. Även om hans regering var bred, innehöll den medlemmar från de flesta partierna från tiden före kriget, förutom Järngardet, och kommunisterna hade de viktigaste ministerposterna.
Kungen var inte nöjd med regeringens inriktning, men när han försökte tvinga Groza att avgå genom att vägra att underteckna en lagstiftning (även känd som "kungliga strejken"), valde Groza att stifta lagar, utan att bry sig om att få Mikaels underskrift. Den 8 november 1945, på kung Mikaels namnsdag, hölls en antikommunistisk demonstration framför kungliga palatset i Bukarest som möttes med våld, där många dödades eller blev skadade. Sovjetiska officerare hindrade rumänska soldater och poliser från att skjuta på civila, och sovjetiska soldater återställde ordningen.David R. Stone, "The 1945 Ethridge Mission to Bulgaria and Rumänien and the Origins of the Cold War in the Balkans", Diplomacy & Statecraft, Volume 17, no. 1, March 2006, pp. 93–112.
Fast kungen inte ville, genomförde Grozas regering jordreformer och kvinnlig rösträtt. Men samtidigt började också Sovjetunionens dominans över Rumänien. Vid valet den 19 november 1946, fick kommunisterna 80 procent av rösterna. Då regeringen bildats, arbetade kommunisterna för att eliminera centerpartiernas roll; bland annat nationella bondepartiet som anklagades för spionage när det 1947 blev klart att deras ledare i hemlighet satt i möten med amerikanska statstjänstemän. En skenrättegång mot deras ledarskap hölls, och de kastades i fängelse. Andra partier tvingades att "gå samman" med kommunisterna.
1946–1947 avrättades hundratals personer ur den gamla statliga administrationen som stött axelmakterna, främst för att ha deltagit i Förintelsen och för att ha anfallit Sovjetunionen. Antonescu avrättades den 1 juni 1946. 1948 var de flesta icke-kommunistiska politikerna antingen avrättade, hade gått i exil eller satt inlåsta i fängelse.
År 1947 var Rumänien den enda monarkin inom Östblocket, men den 30 december samma år, tvingade kommunisterna kung Mikael att abdikera. Kommunisterna utropade en folkrepublik, som formaliserades genom en konstitution den 13 april 1948.
Den nya konstitutionen förbjöd och straffade alla sammanslutningar av "fascistisk eller antidemokratisk natur". Den gav också arbetarklassen tryckfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet, medan många bönder dödades, sattes i fängelse och trakasserades under tvångskollektiviseringen, privat egendom nationaliserades och oppositionen förtrycktes. Varken regeringen eller de nya domarna respekterade 1948 års konstitution och senare tillägg.
Kommunistregeringen upplöste också den rumänska grekisk-katolska kyrkan, och förklarade att den gått samman med den rumänsk-ortodoxa kyrkan.
De första åren som kommuniststat thumb|Frimärke från 1949 De första åren med kommuniststyre i Rumänien kännetecknades av olika kursändringar, och flera arresteringar och fängslanden medan fraktioner stred om dominans. Rumäniens resurser utnyttjade genom SovRom-avtalen med Sovjetunionen, som underlättade frakt av rumänska varor till Sovjetunionen till låga priser. I alla ministerier satt sovjetiska "rådgivare" som rapporterade direkt till Moskva, och i praktiken styrde över besluten. Alla samhällsskikt hade infiltrerats av agenter och informatörer av den hemliga polisen.
1948 drogs den tidigare jordbruksreformen tillbaka, och ersattes av kollektiv jordbruk. Det resulterade i tvångskollektivisering som förde med sig misshandel, hot, arresteringar och deporteringar.
Den 11 juni 1948 nationaliserades alla banker och stora företag.
Under kommunistiskt ledarskap tycks det också ha funnits tre viktiga grupper, alla stalinistiska, kännetecknade mer av personliga historier än av djupa politiska eller filosofiska skillnader.
"Moskoviter", bland andra Ana Pauker och Vasile Luca, hade tillbringad krigstiden i Moskva. "Fängelsekommunisterna", bland andra Gheorghe Gheorghiu-Dej, som suttit i fängelse under kriget. De något mindre fast stalinistiska "sekretariatkommunisterna", främst Lucreţiu Pătrăşcanu som klarat sig genom Antonescuåren genom att gömma sig inne i Rumänien, och hade deltagit i den breda regeringen strax efter kung Mikaels statskupp 1944.
Till slut, med Josef Stalins stöd, och förmodligen även på grund av den sena stalinismens antisemitiska politik, (Pauker var jude), vann Gheorghiu-Dej och "fängelsekommunisterna". Pauker kastades ut ur partiet (tillsammans med 192 000 andra partimedlemmar). Pătrăşcanu avrättades efter en skenrättegång.
Gheorghiu-Dej-åren Gheorghiu-Dej, en fast Stalinist, var inte nöjd med reformerna i Nikita Chrusjtjovs Sovjetunionen efter Stalins död 1953. Han stödde också Comecons mål att göra Rumänien till östblockets "brödkorg", och bedrev ett program för utvecklingen av tung industri. Han stängde också igen Rumäniens största arbetsläger, och lade ner projektet med bygget av Donau–Svartahavskanalen, upphörde med ransoneringarna och höjde arbetarnas löner. Kvar fanns en irritation över att historiskt rumänska landområden förblev en del av Sovjetunionen, som Moldaviska SSR. Detta kombinerat gjorde Rumänien under Gheorghiu-Dej till en relativt oberoende och nationell väg.
Gheorghiu-Dej identifierade sig med stalinismen, och den alltmer liberala sovjetiska regeringen hotade att frånta honom hans makt. I ett försök att stärka sin ställning utlovade Gheorghiu-Dej samarbete med alla stater, oavsett politiskt-ekonomiskt system, så länge som man erkände internationell jämlikhet och inte blandade sig i andra länders inrikespolitik. Denna politik ledde till starka rumänska band med Kina, som också förespråkade nationellt självbestämmande.
Gheorghiu-Dej avgick som partiets generalsekreterare 1954, men behöll ledarskapet. Ett kollektivt sekretariat bestående av fyra medlemmar, bland andra Nicolae Ceauşescu, styrde partiet i ett år innan Gheorghiu-Dej återtog makten. Trots den nya politiken för internationellt samarbete, gick Rumänien med i Warszawapakten 1955, vilket medförde att Rumänien måste underordna och integrera en del av sin militär med den sovjetiska militären. Rumänien vägrade senare att tillåta Warszawapaktens manövrar på sin mark, och begränsade sitt deltagande i militära manövrar på andra ställen inom alliansen.
1956 fördömde den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov Stalin i ett hemligt tal inför det Sovjetunionens kommunistiska partis 20:e kongress. Gheorghiu-Dej och ledarna för det Rumänska arbetarpartiet (Partidul Muncitoresc Român, PMR) var fullt redo för avstaliniseringen. Gheorghiu-Dej gjorde Pauker, Luca och Georgescu till syndabockar för de rumänska kommunisternas tidigare överdrifter och hävdade att det rumänska partiet hade rensats bort sina stalinistiska elementen redan innan Stalin hade dött.
I oktober 1956 vägrade Polens kommunistiska ledare att ge efter för Sovjetunionens militära hot att ingripa i inrikespolitiska frågor och installera en mer lydig politibyrån. Några veckor senare hotades Ungerns kommunistparti under ett folkuppror.