(ungefär Fria förbundet av tyska fackföreningar), förkortat FVdG, var en federativ fackorganisation i Kejsardömet Tyskland och tidiga Weimarrepubliken. Organisationen grundades 1897 i Halle an der Saale som en paraplyorganisation för den decentralistiska strömningen, lokalismen, inom arbetarrörelsen i Tyskland. Lokalisterna avvisade och motarbetade den centralisering inom arbetarrörelsen som följde på Socialistlagen 1890; man föredrog istället mer direktdemokratiska gräsrotsstrukturer. Avsaknaden av en allmänt vedertagen syn på strejk ledde snart till interna konflikter inom organisationen. Efter att ha prövat ett antal olika metoder för finansiering av strejker bestämde man sig 1903 för ett system baserat på frivillig solidaritet; samma år antog man namnet Freie Vereinigung deutscher Gewerkschaften (tidigare Vertrauensmänner-Zentralisation Deutschlands).
FVdG radikaliserades successivt under de första åren. I debatten om masstrejker som ägde rum inom den tyska socialistiska rörelsen förespråkade FVdG generalstrejken som ett viktigt vapen i händerna på arbetarklassen. Inom federationen ansåg man att masstrejken skulle utgöra det sista steget inför en socialistisk revolution och ställde sig alltmer kritisk åt parlamentariska åtgärder. Efter åtskilliga dispyter med den reformistiska arbetarrörelsen uteslöts år 1908 medlemmar från Tysklands socialdemokratiska parti och de två organisationerna fjärmade sig varandra. Inom FVdG vann anarkistiska och i synnerhet syndikalistiska ståndpunkter allt mer terräng. Under första världskriget motsatte sig FVdG socialdemokraterna och den allmänna arbetarrörelsens samarbete med den tyska staten—den så kallade Burgfrieden—men lyckades inte organisera något avgörande motstånd under kriget. I samband med den tyska novemberrevolutionen växte FVdG snabbt till en massorganisation. En stor grupp nya medlemmar var gruvarbetare från Ruhrområdet som ställde sig kritiska till de större fackföreningarnas reformistiska politik. I december 1919 förenades organisationen med flera andra vänsterkommunistiska fackföreningar som antog namnet Freie Arbeiter Union Deutschlands (FAUD).
Bakgrund Enligt Angela Vogel och Hartmut Rübner var den framstående fackföreningsmannen och boktryckaren Carl Hillmann lokalismens och syndikalismens "intellektuella fader". De baserar sitt omdöme på det faktum att Hillman var den första personen i Tyskland som såg en revolutionär potential i fackföreningen, och inte bara ett medel för att förbättra arbetarnas villkor. Han förespråkade även en decentraliserad organisationsstruktur för fackföreningarna. Flera senare syndikalister, bland andra Rudolf Rocker, skulle komma att lägga stor vikt vid denna aspekt. Hans Manfred Bock anser emellertid inte att Hillman hade någon betydande inverkan på FVdG.Rübner 1994, s. 23; Bock 1989, s. 296; Vogel 1977, s. 33–37.
Mellan 1878 och 1890 förbjöd Socialistlagen alla socialistiska fackföreningar. De enda föreningarna som överlevde denna lag var små illegala lokala organisationer som kommunicerade via ombud. Dessa organisationer var lättare att försvara från statlig repression.Vogel 1977, s. 39 och Schönhoven 1985, s. 220. Efter att lagen upphävdes 1890 grundades Generalkommittéen för Tysklands fackföreningar vid en konferens i Berlin den 17 november. Syftet med denna kommitté var att centralisera den socialistiska arbetarrörelsen. År 1892 hölls en facklig kongress i Halberstadt för att organisera alla mindre fackföreningar i kommittén.Schuster 2000. Lokalisterna, som hade 31 000 representanter på kongressen,Fricke 1976, s. 746. ville behålla många av de förändringar som hade ägt rum under den repressiva perioden. De motsatte sig exempelvis tudelningen i politiska och ekonomiska organisationer, såsom partiet och fackföreningen.Vogel 1977, ss. 46–47. De ville i synnerhet bevara sin gräsrotsstruktur. De förespråkade även att lokala fackföreningar skulle samarbeta genom delegater snarare än att styras av en central instans, och motsatte sig byråkratiska strukturer.Bock 1989, ss. 299–300. Lokalisternas förslag avslogs dock på Halberstadtkongressen vilket ledde till att de vägrade att ansluta sig till de centraliserade fackföreningarna. De avvisade inte socialdemokratin explicit utan betraktade sig själva som ett avantgarde inom den tyska socialdemokratiska rörelsen.Vogel 1977, s. 47.
Lokalisternas starkaste fäste var Berlin, men det fanns lokalistiska fackföreningar i stora delar av landet i övrigt. Murare, snickare och professionella metallarbetare var överrepresenterade inom dessa organisationer. År 1891 var omkring 20 000 metallarbetare organiserade i lokalistiska fackföreningar; lika många som fanns i den centraliserade Tyska metallarbetarnas fackföreningar.Bock 1989, s. 298–299
Grundande Lokalisterna grundade en egen nationell organisation, Vertrauensmänner-Zentralisation Deutschlands (VZD), vid en kongress i Halle 1897. Kongressen skulle egentligen ha ägt rum ett år tidigare, men sköts upp på grund av bristande intresse. Vid kongressen närvarade 37 delegater som tillsammans representerade 6 803 fackföreningsmedlemmar. Knappt två tredjedelar av delegaterna kom från Berlin eller Halle. Nästan hälften av delegaterna arbetade inom byggnadsindustrin, och 14 delegater arbetade inom högspecialiserade yrken. Kongressen beslöt att tillsätta en kommitté bestående av fem personer i Berlin för att organisera politiskt arbete, underlätta kommunikationen mellan lokalorganisationer och samla in pengar till strejker. Fritz Kater blev ordförande för kommittén. Dessutom grundades en tidning, Solidarität (Solidaritet), vars namn ändrades till Die Einigkeit (Enighet) det nästföljande året. Från att till en början ha kommit ut en gång varannan vecka publicerades den veckovis från 1898.Müller 1985a, s. 140–145, 148; Bock 1990, s. 60; Müller 1985b, s. 245. miniatyr|stående|Framsidan av Erfurtprogrammet. Beslutet att grunda en nationell organisation berodde troligtvis på flera faktorer. För det första utvecklades de större fackföreningarna alltmer åt reformistiskt och centraliserat håll. För det andra fick lokalisterna ett bättre självförtroende efter hamnstrejken i Hamburg i slutet av 1896 och början av 1897.Vogel 1977, s. 53–55. För det tredje bidrog medlemsfall (exempelvis en grupp metallarbetare i Berlin som återgick till DMV 1897) till att övertyga dem om behovet av konkret handling.Müller 1985a, s. 140–141.
VZD:s förhållande till det socialdemokratiska partiet var ambivalent. Organisationen samarbetade med socialdemokraterna och stödde deras Erfurtprogram.Müller 1985a, s. 141. Partiet motsatte sig dock grundandet av VZD och försökte övertala dess medlemmar av återgå till de centraliserade fackföreningarna. FVdG förblev anslutet till partiet, som i sin tur tolererade det av rädsla för att en splittring skulle leda till ett betydande medlemsbortfall. FVdG slog fast att man skulle återgå till de centraliserade fackföreningarna endast om dessa accepterade FVdG:s organisatoriska principer.
Tidiga år VZD:s tidiga år fokuserades kring en diskussion om hur man skulle finansiera strejker som tagits på initiativ av enskilda lokala fackföreningar. Frågan var hur de lokala fackföreningarna skulle kunna bibehålla sin autonomi när de emottog finansiellt stöd. Till en början hade allt stöd mellan lokala organisationer skett på frivillig basis. Detta system blev emellertid alltmer opraktiskt, i synnerhet efter det hårdnande svaret arbetsgivare gav på allt större strejker, ofta genom att lockouta arbetare. År 1899 bestämde sig kommittén i Berlin för att stödja en strejk i Braunschweig. Man tog ett lån som återbetalades med hjälp av medlemsavgifter och donationer från fackföreningar i Berlin. Året därpå drog kommittén på sig 8 000 mark i skulder av strejkstöd. En del av skulden betalades av det socialdemokratiska partiet och resten fördelades mellan lokalorganisationerna.Müller 1985a, s. 146–147
Denna praktik ersattes år 1900 av ett långt mer komplext system av medlemsavgifter och donationer. Detta system ersattes i sin tur året därpå av praktiska skäl. Det nya systemet krävde av varje lokalorganisation och centralkommittén att skapa strejkkassor. Lokalorganisationer skulle erhålla stöd för strejker från Berlin förutsatt att vissa villkor var uppfyllda och centralkommitténs strejkkassa skulle fyllas på av alla lokalorganisationer i proportion till deras medlemsantal och genomsnittliga lönenivå. Även detta system visade sig vara problematiskt då det straffade de större och rikare fackföreningarna, i synnerhet byggnadsarbetarna i Berlin som hade högre löner men även högre levnadskostnader. Mellan 1901 och 1903 anslöt sig många mindre organisationer till federationen men det sammanlagda antalet medlemmar sjönk eftersom strejkkassesystemet ledde till att större fackföreningar gick ur. År 1903, samtidigt som namnet byttes till Freie Vereinigung deutscher Gewerkschaften, beslöt man sig för att återgå till det gamla systemet med frivilliga bidrag. Detta system bevarades fram till 1914. Kommittén i Berlin försökte se till att fackföreningarna bidrog efter förmåga. Kommittén hotade ibland enskilda fackföreningar med uteslutning för att få ihop tillräckligt med pengar. Fritz Kater kallade detta en nödvändig diktatur för rörelsen, men lokalorganisationerna hade fortfarande en långt större autonomi än deras motsvarigheter inom de större fackföreningarna.Müller 1985a, ss. 151–155
Radikalisering och uteslutning ur partiet FVdG förvandlades under 1900-talets första årtionde från en federation av lokalistiska fackföreningar till en syndikalistisk arbetsorganisation med anarkistiska tendenser. Denna omvandlingsprocess initierades av Gustav Keßlers död, FVdG:s viktigaste ideolog, år 1903. Han fick sin efterföljare av läkaren Raphael Friedeberg.Müller 1985b, s. 246.
År 1903 utbröt en dispyt mellan FVdG och de centraliserade fackföreningarna i Berlin vilket fick partiet att ingripa och leda samtal mellan parterna för att undvika en splittring av den tyska arbetarrörelsen. FVdG accepterade under mötet en rad kompromisser vilket gav upphov till protester hos medlemmarna. Snart hade en tredjedel av medlemmarna lämnat organisationen. 1903 års FVdG-kongress valde en arbetsgrupp som skulle fortsätta förhandlingarna med den resterande fackföreningsrörelsen. Denna arbetsgrupp krävde att de centraliserade fackföreningarna skulle anamma lokalistiska organisationsprinciper. Man insåg att detta var ett orealistiskt krav men hoppades att uteslutningen av revisionister från partiet, under debatten om Eduard Bernsteins teser, skulle stärka deras position. Det omöjliga i en återföreningen blev uppenbart omkring mars 1904 eftersom den sortens återförening både socialdemokratiska partiet och de centraliserade fackföreningarna hade i åtanke var en slags integration av FVdG i de senare.Müller 1985a, ss. 170–172.
FVdG:s besvikelse över den socialdemokratiska rörelsen fördjupades under generalstrejksdebatten. Generalstrejkens vikt för den socialistiska rörelsen diskuterades först inom FVdG 1901.Vogel 1977, s. 56. Vid partiets kongress i Dresden 1903 föreslog Raphael Friedeberg att man skulle diskutera frågan, men hans förslag avslogs av kongressen.Müller 1985a, ss. 173–174 Året därpå bifölls ett förslag från Wilhelm Liebknecht och Eduard Bernstein att diskutera frågan, eftersom dessa två hade en annan inställning i frågan än Friedeberg.Müller 1985a, ss. 179–180.