Hercule Poirots jul (engelsk originaltitel: Hercule Poirot's Christmas) är en pusseldeckare skriven av Agatha Christie. Den gavs ut 1938.

Boken publicerades i USA av Dodd, Mead and Company i februari 1939, under titeln Murder for Christmas. En pocketutgåva i USA av Avon books 1947 ändrade titeln igen till A Holiday for Murder. Boken handlar om den belgiske detektiven Hercule Poirot och är ett Det låsta rummet-mysterium. Premissen är en familj som återförenas för julfirande, och de hittar värden för sammankomsten mördad i sitt rum.

De flesta recensionerna vid tidpunkten för publiceringen var positiva, med hänvisning till "briljansen i hela konceptet", och anmärkte att "aldrig har hans [Poirots] mäktiga hjärna fungerat mer briljant". En annan ansåg att denna roman var "en stor Christie" och sade att "reglerna inte var gjorda för Agatha Christie". En recensent analyserade romanen detaljerat och ansåg att denna och senare romaner hade för mycket mönster i handlingen, och ansåg att Poirot "blev för mycket av en färglös expert". En senare recension av Barnard var kortfattad: "Magnifik ledtråd".

Huvudteman Liksom Döden till mötes (1938) är detta en roman där föräldern/offret var en sadistisk tyrann, vars natur direkt leder till att han/hon mördas. Detta tema återkommer i senare Christie-verk, som Konstiga huset (1949) och Prövad oskuld (1958).

I vissa utgåvor inleds romanen med ett epigram från Macbeth som återkommer flera gånger i själva romanen: "Men vem skulle ha trott att den gamle mannen hade så mycket blod i sig?" ("Yet who would have thought the old man to have had so much blood in him?"), ett uttalande som Simeon Lees svärdotter, Lydia, gjorde efter att Simeons lik hittats av hans familj.

Referenser till andra verk Karaktären överste Johnson har tidigare förekommit i Tragedi i tre akter (1935). Han nämner det fallet i del 3, sektion V av romanen.

Handling

Bakgrund Mångmiljonären Simeon Lee, som på äldre dagar blivit skröplig, bjuder oväntat in sin familj till jul i sitt hem. Gesten möts med misstänksamhet av gästerna. Simeon är inte känd för sina varma familjekänslor, och familjen står inte på god fot med familjens svarta får Harry. Simeon sökte också upp sitt föräldralösa, spanskfödda barnbarn Pilar Estravados, och har bjudit in henne att bo i huset. Inget av syskonen har tidigare träffat sin avlidna syster Jennifers dotter; hon visar sig dock vara förtjusande.

Simeon är fast besluten att spela ett grymt spel med sin familjs känslor. Stephen Farr, en överraskningsgäst, anländer på julafton. Han är son till Simeons tidigare kompanjon i diamantgruvorna, som välkomnas varmt av Simeon. Simeon samlar familjen på eftermiddagen, och han ser till att de hör honom prata i telefon med sin advokat för att säga att han vill uppdatera sitt testamente efter jul. Denna ofullständiga information rör upp negativa känslor bland hans söner och deras hustrur.

Brottet Efter middagen på julafton hörs ljudet av möbler som slås sönder, och ett ohyggligt skrik noteras av flera personer som rusar till Simeons rum. När de kommer till hans dörr upptäcker de att den är låst och måste bryta upp den. Synen som avslöjas är bland annat tunga möbler som välts omkull, porslin som krossats och Simeon som är död med halsen avskuren i en stor blodpöl, en ohygglig och chockerande syn. Den lokala poliskommissarien står vid ytterdörren, redan innan någon hinner ringa polisen. Kommissarie Sugden märker att Pilar plockar upp något från golvet. Han insisterar på att hon ska ge honom en liten bit gummi och ett litet föremål av trä.

Sugden förklarar att han är i huset efter överenskommelse med offret, som anförtrodde honom stölden av en stor mängd oslipade diamanter från sitt kassaskåp. Poirot följer med överste Johnson för att utreda mordet. Mordet väcker många frågor. Hur dödades offret i ett låst rum? Var mordet kopplat till stölden av diamanterna? Och vad är betydelsen av den lilla triangeln av gummi och pinnen som först uppmärksammades av Pilar?

Poirots undersökning Poirots undersökning utforskar offrets metodiska och hämndlystna natur och hur dessa egenskaper kommer fram hos dennes söner, och han observerar även fysiska drag. Varje son, och kanske en av fruarna, framstår för utredarna som misstänkt. När betjänten nämner sin förvirring om gästernas identitet, inser Poirot att de fyra sönerna i Simeons äktenskap kanske inte är de enda av Simeons söner som finns i hemmet. Poirot hittar de oslipade diamanterna blandade med stenarna i en dekorativ utomhusträdgård, vilket undanröjer stöld som motiv. Familjens advokat läser upp Simeons testamente, där hälften av tillgångarna lämnas till sonen Alfred, som driver företaget, och där den andra hälften ska delas mellan hans andra barn. Detta lämnar Pilar helt lottlös, eftersom hennes mor dog ett år tidigare och hans barnbarn inte är specifikt namngivet. Alfred, David och Harry kommer överens om att slå ihop sina arv och ge en del till Pilar. Denna varma gest, baserad på vad som är rättvist, som Lydia säger till henne, gör Pilar upprörd, och hon vägrar att godta den. Den sista stora ledtråden kommer från Pilar. Hon och Stephen leker med ballonger och en av dem spricker. Hon nämner att bitarna liknar dem hon hittade på golvet efter att Simeon dödats. Poirot varnar henne för att vara "på sin vakt", eftersom hon vet mer än hon tror. Snart dödas hon nästan av en kanonkula av sten som balanserar ovanpå hennes sovrumsdörr.

Ett telegram anländer från Sydafrika, och detta rapporterar att sonen till Simeons partner var avliden. Stephen Farr erkänner att han heter Stephen Grant och att han är i England för att träffa sin far, från Simeons sista resa till Sydafrika och fem år efter hans giftermål i England. Efter det avslöjar Pilar historien om den riktiga Pilars död när de två råkade på varandra Spanien under inbördeskriget, och om hennes egen plan att anlända till England i hennes ställe. Med denna vetskap försöker Sugden skylla mordet på Pilar. Då tar Poirot över och förklarar brottet. Poirot avslöjar att Sugden var ett annat utomäktenskapligt barn till Simeon, från en affär med en flicka från trakten. Simeon hade betalat henne och lämnat henne, men Sugden kom att bli förnärmad över att ha blivit övergiven. Han hade planerat sin hämnd noga och mördade Simeon några timmar innan han utlöste möbelkollapsen. Poirot kom fram till släktskapet mellan Simeon och Sugden genom att lägga märke till Harrys, Stephens och Sugdens gemensamma manér, och även genom att placera en falsk mustasch på ett porträtt av en ung Simeon och notera likheten med Sugden.

Efterspel David är befriad från sina år av ilska mot sin far för att denne behandlat hans mor illa. Stephen tar med sig Pilar, numera Conchita Lopez, till Sydafrika för att gifta sig med henne. Lydia kommer att bjuda dem på en riktig engelsk jul. Alfred och Lydia planerar att sälja sitt gamla hus för att glömma det fruktansvärda mordet. Alfred erbjuder sin legitime bror David sin mors möbler, men David vägrar artigt. Harry, David och George ger sig av en efter en. Alfred och Lydia är lite ledsna över att lämna Lydias miniatyrträdgårdar skapade i stensänkor. Lydia planerar ytterligare en miniatyrträdgård, någon gång i framtiden. Alfred tackar av hela sitt hjärta sin hustru för att hon tjänat honom, men Lydia säger att det var hennes plikt som hustru.

Berättelsen slutar med ett samtal mellan Poirot och överste Johnson, polismästare i grevskapet, vid en eldstad. Poirot förklarar att han föredrar centralvärme.

Roller

Familjen Lee (när fallet inleds) Simeon Lee, en gammal miljonär Alfred Lee, Simeons son, som bor med sin far Lydia Lee, Alfreds hustru George Lee, Simeons son och parlamentsledamot Magdalene Lee, Georges hustru David Lee, Simeons son, konstnären Hilda Lee, Davids hustru Harry Lee, Simeons son, kallad den förlorade sonen "Pilar Estravados", Simeons enda barnbarn, egentligen Conchita Lopez

Övriga (när fallet inleds) "Stephen Farr", son till Simeons tidigare affärspartner, egentligen Stephen Grant Horbury, Simeons personlige betjänt Tressilian, butler Walter, betjänt Hercule Poirot, belgisk detektiv Överste Johnson, polismästare Kommissarie Sugden, utredande polis

Litterär betydelse och mottagande I The New York Times Book Review, den 12 februari 1939, drog Isaac Anderson slutsatsen: "Poirot har löst många förbryllande mysterier i sina dagar, men aldrig har hans mäktiga hjärna fungerat mer briljant än i Hercule Poirots jul".

I The Observer, den 18 december 1938, avslutade "Torquemada" (Edward Powys Mathers) sin recension med att defensivt säga: "'Är Hercule Poirots jul' en stor Christie? Jag tror att den är det, och det trots ett stycke helt irrelevant tortuositet i frågan om den förtrollande Pilar Estravados, och trots det faktum att det förfärliga skriket förmodligen inte kommer som en överraskning för den genomsnittlige läsaren. Huvudsaken är väl ändå att Agatha Christie än en gång övergivet låter mördaren dingla framför våra ögon och framgångsrikt utmanar oss i att känna igen honom. Jag är säker på att vissa purister kommer att ändra mitt beslut på grund av att författaren för att få sin effekt har brutit mot vad de anser vara en av de viktigaste reglerna för detektivskrivande; men jag anser, att det i en Poirot-saga borde vara ett fall av caveat lector, och att reglerna inte är gjorda för Agatha Christie."

E R Punshon i The Guardian skrev i sin recension, den 13 januari 1939, att Poirot "genom noggranna och skarpa resonemang kan visa att ett övertygande fall kan läggas fram mot alla familjemedlemmar tills den förbryllade läsaren är redo att, i tur och ordning, tro att de alla är skyldiga och tills Poirot i en av sina berömda konfrontationsscener visar vem som i själva verket är den skyldige. I den här sortens detektivroman, som nästan helt och hållet är beroende av att den logiska slutledningen från nedtecknade fakta är korrekt, är ändå Mrs Christie suverän när dramat spelas upp av igenkännbara personer. Man kan beklaga... att hon förlitar sig lite för mycket på slump och fabricerad effekt... Men hur små är inte sådana fläckar i jämförelse med glansen från föreställningen i sin helhet!"

Maurice Percy Ashley i Times Literary Supplement (17 december 1938) hade ett klagomål att framföra efter att ha sammanfattat handlingen: "Mrs Christies detektivhistorier tenderar att följa ett mönster. För det första finns det alltid en grupp misstänkta som var och en har något att dölja om sitt förflutna; för det andra finns det en generös användning av slumpen i omständigheterna kring brottet. För det tredje finns det en eftergift för känslorna som inte nödvändigtvis förenklar lösningen. Christie gör här ett avsteg från sin senaste praktik, vilket hon förklarar i sitt förord. Klagomålet hade framförts om att hennes mord började bli för raffinerade – anemiska, faktiskt. Så det här är "ett bra våldsamt mord med mycket blod". Men å andra sidan finns det en annan avvikelse från Christies tidigare berättelser som måste beklagas. Den pensionerade M. Poirot håller på att bli alltför mycket av en färglös expert. Man känner en nostalgisk längtan tillbaka till de dagar då han hetsade sin 'gode vän' och slagpåse Hastings, när han talade dålig engelska och förvånade främlingar med sin intellektuella arrogans."

Robert Barnard sammanfattade romanen som ett "välkommet avbrott i julhelgen när den busige gamle patriarken, tyrannen och syndaren på ett sätt drabbas av karma". Hans omdöme om romanen formulerades med två ord: "Magnifikt iscensatt."

Bearbetningar thumb|Chilham Castle användes som Gorston Hall. TV 1994 års brittiska filmatisering