Apartheid (av engelskans apart (åtskilda, separerade) och afrikaans-suffixet -heid (uttalas hejt, motsvarar svenskans "-het"), alltså "åtskildhet") är en benämning på både den rasåtskillnadspolitik och samhällssystem som rådde i Sydafrika från 1948 till 1994. Perioden inleddes med att en boernationalistisk koalition under Daniel Malans ledning vann en knapp majoritet i 1948 års parlamentsval och upphörde genom en serie reformer under 1990-talet, som mynnade ut i de första allmänna valen 1994.
Valet 1948 Åren mellan Boerkriget och 1948 ansåg många afrikander att engelsmännen i landet dominerade och diskriminerade afrikanderna. Många afrikander ogillade starkt engelsmännen, Storbritannien, det brittiska herraväldets tidigare internering och mord på tiotusentals afrikander sågs som ett led i utvecklingen för ett brittiskt minoritetsstyre över afrikanderna, som utgjorde ungefär 60 procent av den vita befolkningen.
Mot regerande United Party (UP) och dess ledare Jan Smuts stod en afrikandkoalition bestående av Nationalistpartiet (NP) och det mindre Afrikaanerpartiet, som utkämpade valrörelsen på ett program för apartheid, de olika rasernas "separata utveckling". Färgade män som uppfyllde vissa kriterier hade haft rösträtt sedan 1800-talets slut, medan landets svarta majoritet och samtliga icke-vita kvinnor saknade rösträtt. Nationalisternas valplattform präglades av afrikandnationalism och det starkaste stödet kom därför från afrikaanstalande vita, som enade gav partiet 70 mandat och en starkare ställning än det styrande United Party. Tillsammans fick afrikandkoalitionen en majoritet om 79 av de 153 platserna i parlamentets underhus. På papperet erhöll afrikandkoalitionen 140 000 röster färre än den sittande UP-regeringen som ett resultat av majoritetsvalsystemet med enmansvalkretsar där valkretsarna på landsbygden generellt hade färre invånare. Smuts själv förlorade sin parlamentsplats och endast i en valkrets kunde UP vinna ett nytt mandat, under blivande partiordföranden De Villiers Graaff.
Efter att afrikandkoalitionen bildat regering med Malan som premiärminister presenterade Nationalistpartiet en lagstiftning grundad på officiell diskriminering av landets samtliga icke-vita. Färgade skulle oberoende av inkomst och utbildning successivt överföras till separata vallistor, vilkas representanter i parlamentet avskaffades 1968. Genom Nationalistpartiets maktövertagande övergick trehundra års diskriminering de facto, att ersättas med ett system byggt på diskriminering de jure. Apartheid skulle garantera de vita befolkningsgrupperna, och därmed afrikanderna, fortsatt styre och överhöghet i samhället. Genom att de afrikaanstalande grupperna utgjorde en majoritet av den vita valmannakåren räckte detta för att befästa den samhällsutveckling som Malan utlovat. Därutöver fanns inom afrikandrörelsen krav på att Sydafrika skulle införa republik och kapa alla band med det brittiska samväldet, vilket efter många om och men blev verklighet 1961, efter en folkomröstning föregående år där det brittiskdominerade Natal fick en nej-majoritet.
Politiken i Sydafrika under apartheid Huvudartikel: Daniel Malan
I och med apartheidsystemets verkställande formaliserades de rasföreställningar och rasregelsystem som funnits i det sydafrikanska samhället. Den 7 juli 1950 införde Sydafrika raslagar genom Population Registration Act. Alla sydafrikaner indelades i en av följande grupper: Vita (White), huvudsakligen afrikaans- och engelskspråkiga vita, Svarta (Black, även "Natives" eller "Bantu"), främst Zulu och Xhosa, Asiater (Asian), främst indier, Färgade ("Coloured"), personer av blandad härkomst samt kapmalajer
Som vita räknades afrikanderna och övriga ljushyade, i huvudsak engelskspråkiga. Dessa utgjorde mot slutet av apartheidtiden tillsammans drygt 10 procent av befolkningen, men utgjorde vid valet 1948, där även ett fåtal färgade fick delta, bortåt 20 procent. Nationalistpartiet hade makten under hela apartheidepoken fram till den vita regimens fall 1994, medan oppositionen i den vita folkgruppen med tiden fick allt mindre parlamentariskt stöd. Under den så kallade tunga perioden från 1960-talet fram till 1974 fanns i det sydafrikanska parlamentet endast en ledamot, Helen Suzman, som officiellt tog avstånd från rasåtskillnadspolitiken. Detta hade skett genom en likriktning där allt fler engelskspråkiga som ursprungligen motsatt sig Nationalistpartiet och afrikandernas regim börjat rösta på NP. Valet 1974 blev det sista då United Party ställde upp efter mer än 25 år i opposition, ständigt minskande röstetal och ökande politiska bakslag. Ledande oppositionsparti mot regimen blev istället 1977–1987 det liberala Progressive Federal Party, därefter (1987-1994) det radikala Konserwatiewe Party.
Inom apartheid var distinktionen mellan de fyra olika rasgrupperna central. Politiskt hade endast vita rösträtt i Oranjefristaten och Transvaal, en politik som under 1950-talet förverkligades även i Kapprovinsen och i Natal, där inkomst och förmögenhet tidigare utgjort basis. Som kompensation infördes i dessa provinser en handfull (som mest sju) representanter i underhuset för svarta (Native) och färgade (Coloured) väljare som enligt de gamla förmögenhetskraven haft rösträtt, vilka i sin tur avskaffades helt 1959 (Promotion of Bantu Self-Government Act) respektive 1968 (Coloured Persons' Representation Amendment Act).
De svarta fick efterhand medborgarskap i så kallade homelands eller bantustans, mindre territorier huvudsakligen på landsbygden som den sydafrikanska regeringen ensidigt givit autonomi, med egna parlament och regeringar som nästan helt saknade folkligt stöd och följaktligen kom att vara helt beroende av regeringen i Pretoria. Färgade fick välja ett maktlöst parlament, Coloured Persons' Representative Council, som delgavs viss lagstiftningsrätt över färgade, och vars ledamöter förväntades delegera deras krav till den vita regeringen (som även delvis styrde över dess sammansättning).
År 1971 lade Sovjetunionen och Guinea tillsammans fram ett utkast i Förenta nationerna (FN) till en konvention för att hindra och bestraffa det som kallades "brottet apartheid". Generalförsamlingen röstade igenom det som då döpts till "International Convention on the Suppression and Punishment of the Crime of Apartheid (ICSPCA)" 1973, vilken idag har 31 underskrifter och 107 deltagande länder. Denna konvention gjorde apartheid till ett brott mot mänskligheten under internationella lagar, och gällde även andra länder än Sydafrika - även om benämningen togs just därifrån.International Convention on the Suppression and Punishment of the Crime of Apartheid , läst 10 October 2011.
År 1984, efter en vit folkomröstning och lagbeslut föregående år infördes ett trekammarparlament med en församling var för vita, färgade och asiater med makt över respektive grupper i det "egentliga" Sydafrika, med verkställande president vald av representanter från dessa tre kammare (premiärminister Pieter Willem Botha valdes). Den svarta majoritetsbefolkningen hänvisades även i fortsättningen till hemländerna och två nya bantustaner utropades formellt självständiga under Bothas regering.
Under apartheid tillämpades "separat utveckling", vilket var en politik som gick ut på segregation mellan vita och svarta. Segregationen täckte allt ifrån parkeringsplatser och parkbänkar till arbetsplatser och sjukhus. Stora skyltar angav vilken ras ett visst område var avsett för. Dessa lagar avskaffades till stor del under Bothas regering, men inte förrän under F.W. de Klerk blev till exempel Sydafrikas stränder öppna för alla raser.
Den som bröt emot segregationslagarna kunde få hårda straff, oavsett ras. I synnerhet Immorality Act (gällde 1949–1985), som kriminaliserade sexuellt umgänge över rasgränserna, utlöste en rad skandaler i båda politiska läger.
Alla arbetsplatser och anställningar var segregerade; alla höga poster och statliga arbeten var reserverade för vita medan de arbeten som ansågs opassande för vita var ofta reserverade för svarta. Även bland de vita fanns många med jämförelsevis låg levnadsstandard; inte minst bland dessa var stödet för apartheid stort eftersom systemet gjorde att de kunde känna sig mer betydelsefulla och erhålla statliga jobb med garantier gällande sjukvård och pension. Medan de i allmänhet djupt konservativa afrikanderna föredrog en mer statsstyrd ekonomi under statens ledning, fanns ett starkare stöd för marknadsekonomi och ökad pragmatism i syfte att bibehålla kontakt med omvärlden bland landets engelskspråkiga, som avnjöt en genomsnittligt högre levnadsstandard och var mer liberalt orienterade i rasfrågan. Helen Suzman, som i över ett decennium ensam ledde den parlamentariska kampen mot apartheid, hade under 36 år sitt mandat i den välbärgade förorten Houghton Estate utanför Johannesburg.
Rasismen Rasismen och segregationen var införd i det närmaste överallt i Sydafrika. För nationalisterna var skolan mycket viktig; särskilt de afrikaanstalande barnen förmedlades en heroiserad form av den egna historien. Många vita betraktade det som naturligt att de skulle styra landet, medan de svarta sågs som inkompetenta att klara av svårare uppgifter, som till exempel att styra ett eget land. Apartheidpolitiken omfattade även kulturen och språket. Många vita ansåg att apartheid var nödvändigt, eftersom apartheid sågs som ett sätt att bevara den "västerländska" livsstilen i Sydafrika.
Segregationen ledde till att många vita sydafrikaner endast var förtrogna med sina egna områden och arbeten. Många hade aldrig sett ett område som var avsett för de svarta och många vita var därför omedvetna om de svartas levnadsförhållanden, eller låtsades att så var fallet.
Denna segregation blev extra synlig i städer där raser höll sig till olika bostadsområden.
Konsekvenser till segregationen var att vita fick den största delen rösträtt i stora delar av Sydafrika, vita hade även de högsta posterna och högre lön än andra raser.
I skolor förklarades det att svarta var en svag ras, enligt skolorna klarade inte svarta av svåra uppgifter.
En del vita, speciellt afrikander, motiverade apartheid och rassegregationen med att det var Guds vilja. Apartheid var i grund och botten gjord för att afrikandernas kultur och språk - afrikaans - skulle kunna regera för evigt i Sydafrika.
De olika motsättningarna mellan afrikander och engelsmännen i landet minskade med åren och regeringens politik blev öppnare för engelsmännen. Engelsmännen skulle fortsätta samarbeta med afrikanderna, och leva och arbeta i Sydafrika som vita medborgare, men med grunden att afrikanderna skulle vara den dominerande parten av de vita. Redan i valet 1953, det första i regeringsställning, fick Nationalistpartiet (bildat av HNP och AP 1951) egen majoritet som de därefter behöll efter den liberala oppositionens splittring. I valet 1989, det sista under apartheid, erhöll nationalisterna 48,19 % av rösterna medan det officiella oppositionspartiet, Konserwatiewe Party fick 31,5 %. KP motsatte sig helt förhandlingar med oppositionen trots det krisartade läge landet befann sig i och ansåg att systemet måste bevaras till varje pris.
Republiken Sydafrika Under 1960-talet började den internationella opinionen vända sig mot Sydafrika, och största delen av de afrikanska och asiatiska nationerna krävde att Sydafrika skulle införa majoritetsstyre. Inom Brittiska Samväldet höjdes röster på att Sydafrika skulle avstängas och isoleras från omvärlden. Även många västerländska länder började nu protestera mot Sydafrikas politik. Sydafrika svarade med att apartheid tillhörde landets interna angelägenheter. I Sydafrika, som då var under brittiskt styre (Sydafrikanska Unionen), höjdes röster för bildandet av en republik.