Laboremus (latin "må vi arbeta") är en socialdemokratisk studentklubb i Uppsala. Klubben ingår i Socialdemokratiska Studentförbundet (S-studenter). I valen till Uppsala studentkårs fullmäktige ställer Laboremus kårparti upp under beteckningen "S-studenter".
Laboremus grundades 1902 och inom föreningen kom flera av socialdemokratins tidiga ledare att skolas, som Arthur Engberg, Erik Hedén och Rickard Sandler. Klubben grundade tillsammans med den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm år 1931 det Socialdemokratiska studentförbundet.
Laboremus samarbetade en tid med De Yngre Gubbarna i Lund, bland annat vid utgivandet av en småskriftserie 1908-1916.
Historik Framväxt och bildande Redan 1886 bildades föreningen ”studenter och arbetare”. Organisationen stod för en radikal liberalism som förespråkade utjämning av klasskillnad ser genom samverkan. På grund av inre stridigheter splittrades dock föreningen 1911.
Vid 1900-talets början var den ledande kulturradikala organisationen föreningen Verdandi, en utpräglat liberal förening som av flera medlemmar upplevdes som alltför oengagerad i stora sociala frågor och till rätten att bilda fackföreningar. Därför växte idén om att bilda en ny förening fram.
1902 undersökte Nils Söderqvist och Gustaf Hansson om att bilda ”en socialpolitisk förening av intellektuella och fysiska arbetare”. Man samlade några intresserade till ett möte som ägde rum hemma hos studenten Martin Lamm. Det var även i Lamms hem som föreningen bildades den 7 november 1902. Laboremus första medlemmar var: Anton Black, Nils Söderqvist, Gustaf Hansson, Joel Lundgren, Martin Lamm, Axel Brusewitz, Hilmer Johansson, Erik Hedén, Helge Ahlqvist, Gustaf Johansson, J.A. Haglund och Thure Lundgren.
Det beslutades att föreningens ändamål skulle vara att utgöra en ”sammanslutning för tanke- och kroppsarbetare i syfte att genom solidariskt samarbete tillvarata gemensamma politiska och sociala intressen”. Namnet Laboremus (latinskt ord som betyder ”låt oss arbeta”) antogs den 1 december samma år och i början av våren 1903 valdes föreningens första styrelse där Nils Söderqvist blev ordförande.
Under de första åren var Laboremus partipolitiskt obundet. En av de första arbetsuppgifterna som föreningen åtog sig var att starta fackföreningar bland Uppsalas arbetare. Tillsammans med Verdandi, där flera laboremiter fortfarande var aktiva, försökte man att bilda opinion för kravet på allmän och lika rösträtt. Ett flertal diskussionsmöten anordnades om exempelvis absolutism, religion, fackföreningarnas politiska tillhörighet samt frågan om arbetarrörelsen borde hålla sig inom lagens råmärken. Inbjuda talare var bland andra Ellen Key och Hjalmar Branting.
1904 hade föreningen cirka 50 medlemmar. Av dessa var totalt 16 studenter, varav hälften var övertygade socialdemokrater. Dåvarande ordföranden Erik Hedén tog initiativ till att föreningen skulle vila på socialdemokratisk grundval, något som ledde till att flera medlemmar, däribland styrelsens sekreterare Axel Brusewitz, lämnade föreningen. 1910 kollektivanslöts Laboremus till Uppsala arbetarkommun.
1900-talet 1910-talet och splittringen 1917 Under de tidiga åren var föreningens verksamhet inriktad på ett aktivt folkbildningsarbete. Fackföreningar inbjöds till studiecirklar, man understödde folkhögskoleföreningar och var även med och drev den s.k. ”barnens medborgarskola”, en egen alternativ söndagsskola som var politiskt och religiöst neutral. Syftet var att utveckla barnens självständiga och kritiska tänkande. Bland bemärkta medlemmar i Laboremus under denna tidsperiod märks namn som: Rickard Sandler (som senare grundade ABF och under en kort period var Sveriges statsminister), Ivar Vennerström (vice ordförande 1905), Ture Nerman (sedermera känd bl.a. som radikal författare och för att ha härbärgerat Lenin under dennes Sverigevistelse 1917), Arthur Engberg (ordförande 1915-1916), Arne Örne (senare statsråd), Erik Palmstierna och Birger Nerman (ordförande 1914).
I samarbete med D.Y.G (Den yngre gubben, föregångare till nuvarande Lunds Socialdemokratiska Förening) gav Laboremus ut en serie småskrifter åren 1908-1916. Småskrifterna skulle vara obundna av något bestämt partiprogram och ”ge uttryck åt i vidaste mening socialistiska idéströmningar”. Skrifterna spreds särskilt inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet (föregångaren till SSU) och sågs av utgivarna som ”ett medel till allt det nödvändiga samarbetet mellan socialistiskt sinnade akademiker och Sveriges arbetarungdom”. Skriftserien kom att inkludera 19 titlar som vittnar om en stor politisk öppenhet och en vilja att ta till sig en internationell socialistisk debatt.
Det faktum att Laboremus kollektivanslutits till arbetarekommunen ställde föreningen inför ett stort dilemma då det socialdemokratiska partiet splittrades 1917. Man eftersträvade en öppen diskussion, där ”munkorgsprejudikat” undveks. Efter partisprängningen förklarade en majoritet av föreningens medlemmar att Laboremus skulle stå öppet även för vänstersocialisterna. Att man tillät medlemmar med andra partitillhörigheter, trots kollektivanslutningen till arbetarekommunen, vittnar om den öppenhet som rådde inom föreningen och som torde vara unik inom dåtidens arbetarrörelse. Efter 1919 kom det dock att råda stiltje i föreningen som hade hamnat i skuggan av den socialistiska studentföreningen Clarté och endast sju protokollförda sammanträden hölls fram till hösten 1928.
Återuppstarten
1928 höll föreningen ett rekonstruerande möte, där Arnold Sölvén valdes till ny ordförande. Medlemstalet hade sjunkit under 20-talet och var nästan nere på noll men efter återstarten hade föreningen snart ett medlemsantal på 50 stycken medlemmar. Laboremus arbete bestod under denna tid främst av att arrangera olika diskussionskvällar, som ofta inleddes av en inbjuden gäst. Diskussionerna speglade den interna socialdemokratiska idé- och strategidebatten som då rådde. Det var exempelvis nu som folkhemstanken först formulerades. Föreläsningslistan bestod av tongivande namn och de ämnen som diskuterades var bland annat ”äganderättsbegreppet” (Vilhelm Lundstedt), ”socialismen och framåtskridandet” (Ernst Wigforss), ”klassamling och folksamling” (Per-Albin Hansson), ”vänsterverkan” (Värner Rydén) och ”fackföreningsmonopolismen” (Tycko Hedén).
1931 startade Laboremus tillsammans med studentklubben i Stockholm (SSK) Sveriges socialdemokratiska studentförbund (SSF). Förbundet blev en självständig sidoorganisation till moderpartiet. Deras första ordförande blev laboremiten Karl Söderberg.
Under 30-talet växte medlemsantalet och vid slutet av decenniet hade Laboremus 150 medlemmar. Samtidens politiska verklighet med ekonomisk kris och politisk fascism gjorde avtryck i Laboremus verksamhet. Bland aktiviteterna kan nämnas att Gösta Bagge och dåvarande socialminister Gustav Möller debatterade arbetslöshetsfrågan och Tage Erlander talade om ”Teknik och kris”. Protestmöten hölls mot hyllningar av ett tyskt universitet och radiosända debatter som ”efter München” anordnades. Flyktingdebatten var ett annat aktuellt ämne.
Krigsåren var svåra, då det var svårt att få in medlemsavgifter, men föreningen hölls vid liv genom donationer från mer välbeställda medlemmar. Under krigstiden propagerade man hårt mot nazistiska studentorganisationen Svensksocialistiska studentförbundet. Laboremus var också kritisk mot samlingsregeringen eftergivenhet gentemot Tyskland. Viveka Heyman, dåvarande styrelseledamot i föreningen, tog initiativ till en artikel där man riktade stark kritik mot att tyska bombplan tilläts landa på svensk mark.
1940-talet 1941 var Laboremus drivande i uppstarten av studentförbundets tidskrift Libertas. Till det första numret medverkade statsminister Per-Albin Hansson och Ture Nerman. Nils Ferlin hade specialskrivit dikten ”Libertas” och Karl-Gerald publicerade sin kända och av censurlagarna förbjudna sång ”Den välkända hästen från Troja”. 66 festdeltagare närvarade vid Laboremus 40-årsjubileum som firades på Stockholms nation den 7 november 1942. Ordförande Ernst Michanek (senare generaldirektör för SIDA) skrev jubileumsartikeln, vilken publicerades i ett flertal dagstidningar.
Vid krigsslutet kom de dagsaktuella uppgifterna i förgrunden. 1944-45 gästades föreningen av Gunnar Sträng, Gustav Möller och Sven Aspling. Året därpå var inbjudna föreläsare bland andra Per Eckerberg, C.-H. Hermansson och Alva Myrdal, som en del i Laboremus och Clartés föreläsningsserie ”arbetarrörelsens efterkrigsprogram”.
1950-talet Under 50-talet fortsatte Laboremus att hålla den ideologiska debatten vid liv. I samarbete med ABF arrangerades studiecirklar och en föreläsningsserie om socialism. Flera möten arrangerades också kring frågor som rörde kultur, press och utbildning. Författare som Lars Ahlin och Eyvind Johnsson berättade om sina författarskap. Filosofiprofessorn och kulturdebattören Ingmar Hedenius föreläste flitigt.
Laboremus firade ett halvt sekel med fest på Västgöta nation, där partiordförande Tage Erlander höll jubileumstal. Jubileumsboken ”Kultur och Politik” (Tidens Förlag) gavs ut med artiklar som samtliga var skrivna av laboremiter.
Laboremus var aktiva i utrikespolitiska frågor, som hade sin givna plats i verksamheten. 1955 deltog USA:s ambassadör Cabot i en frågeafton om sitt lands utrikespolitik. Laboremus protesterade också mot den sovjetiska inmarschen i Ungern, den franska kolonialpolitiken och det sydafrikanska apartheidsystemet. Tage Erlander gjorde som gäst hos Laboremus, för ett hundratal åhörare ett berömt angrepp mot högerledaren Jarl Hjalmarsons utrikespolitik. Föreningen startade också studiecirklar i ulandspolitik vilka drevs särskilt hårt under Annika Alms ordförandeskap. Tillsammans med nio andra organisationer i Sydafrikakommittén arrangerade Laboremus 1959 ett stort opinionsmöte om rasförtyck i Sydafrika.
Medlemsantalet under den senare delen av 50-talet var lågt, med cirka 150 betalande medlemmar. Bland mer bemärkta aktiva laboremiter från denna tid märks Bo Södersten (ordförande 1956), Kjell-Olof Feldt (ordförande 1957, senare finansminister), Herbert Söderström, Per-Olof Karlsson, Stig Hadenius, Ulf Himmelstrand, Bror Rexed, Annie Marie Sundbom (senare förbundssekreterare i Kvinnoförbundet) och Ove Sandell.
1960-talets storhetstid 1962 firade Laboremus sitt 60-årjubileum med en jubileumsvecka på temat ”socialism i vår tid” vilken avslutades på Värmlands nation. Jubileumsboken ”Förändringarnas vind” (Rabén och Sjögren) gavs ut. Redaktörer var Ulf Himmelstrand, Enn Kokk, Torsten Nilsson och Lars Rudebeck. Skribenterna pläderade för en förändrad och mer aktiv utrikespolitik, till stöd för tredje världen. Boken blev uppmärksammad och dess politiska tendens utsattes för hård presskritik.
Tidigt 60-tal kan sägas vara Laboremus storhetstid. Under Enn Kokks ordförandeskap fördubblades medlemsantalet till 254 medlemmar. Under nästföljande år ökade medlemsantalet till 322 och som mest var föreningen uppe i drygt 600 medlemmar. Föreningen var öppen, debattglad och en radikal samlingsplats för studenter med kulturellt och politiskt engagemang. Veckorna fylldes med möten, offentliga debatter och kulturevenemang. Föreningen gästades av bland andra Olof Palme, Tage Erlander, Folke Isaksson, Ernst Wigforss, Gunnar Sträng, Arne Geijer, Rudolf Meidner och Willy Brandt. Flera medlemmar reste utomlands längre perioder och återvände med kunskaper om den amerikanska medborgarrättskampen, latinamerikanska gerillan, om Algeriet och Kuba. Laboremus var också aktiv i svenska Sydafrikakommittén, svenska kommittén för Vietnam, befrielse kampen i Moçambique, Sydrhodesia, Guinea-Bissau och motståndsrörelsen i Spanien.
Laboremus var också aktiva inrikespolitiskt, i frågor som regeringens förslag UKAS. Jämställdhetsdebatten fick starkt fäste och man var emot deltagande i EEC och emot en svensk atombomb. Laboremus var också aktivt på universiteten i valrörelserna.