miniatyr|340px|FOA:s gamla kontorsbyggnad i Ursvik i Sundbyberg. Det svenska kärnvapenprogrammet syftade till utvecklingen av kärnvapen och bedrevs i Sverige mellan 1945 och 1972. Kärnvapenprogrammet drevs parallellt med forskning kring skydd mot kärnvapen vid Försvarets forskningsanstalt och delar av det omfattades av stor sekretess. Programmet lades ned framförallt av politiska skäl innan några kärnvapen hade framställts, men även ekonomiska skäl spelade in. Fram till 1958 bedrevs det hemliga programmet med utgångspunkten att Sverige skulle skaffa egna kärnvapen. Ett beslut i Sveriges riksdag samma år innebar att forskningen inriktades på skydd mot kärnvapen, med bibehållande av handlingsfrihet att vid behov senare byta linje. Med regeringens godkännande bedrevs dock kärnvapenprogrammet under beteckningen "utökad skyddsforskning" och hade sin mest intensiva period under början av 1960-talet. Den fortsatta verksamhet som bedrevs efter 1958 har varit föremål för senare kontroverser, eftersom vissa bedömare menar att den gick utöver vad riksdagen hade beslutat. Handlingsfrihetslinjen övergavs 1966, och Sveriges godkännande av Icke-spridningsavtalet 1968 innebar att avvecklingen av kärnvapenprogrammet inleddes, vilken var avslutad 1972.
Bakgrund
Sverige fick gradvis information om att fission var möjligt via det vetenskapliga samfundet från 1939 och framåt då hundratals forskningsrapporter publicerades, och via personliga kontakter genom exempelvis Lise Meitner, Njål Hole, Oskar Klein och Ivar Waller. Underrättelserna kom delvis via kontakter med Niels Bohr. Från 1942 fick Försvarsstaben rapporter om atom- och uranvapen, men dessa var mest av rykteskaraktär. En artikel i Stockholms-Tidningen den 27 augusti 1941 talar om "en 5-kilosbomb med ohygglig sprängverkan" och kallar vapnet för "uraniumbomb".
När atombomben över Hiroshima detonerade i slutskedet av andra världskriget, den 6 augusti 1945, var det få utanför det amerikanska kärnvapenprogrammet som hade trott att kärnenergi skulle gå att utnyttja praktiskt som ett vapen. Svenska regeringen fick dock vissa indikationer om vad som var på gång i och med att de allierade, i andra världskrigets slutskede, visade intresse för de svenska fyndigheterna av uran i alunskiffer. Detta skedde genom propåer om att Sverige borde ha statlig kontroll över tillgångarna och införa exportkontroll för svenskt uran med amerikanskt och brittiskt inflytande, helst med ensamrätt på den svenska malmen, trots att någon kommersiell malmbrytning inte förekom. Via sina rådgivare, bland andra Manne Siegbahn, insåg regeringen åtminstone på ett principiellt plan kopplingen mellan uran, kärnenergi och möjligheten att tillverka vapen baserade på detta. Efter att den amerikanske ambassadören Herschel Johnson 27 juli 1945 tagit upp frågan med kabinettssekreterare Stig Sahlin togs frågan upp på ett regeringssammanträde 2 augusti, och 11 september fick USA svar på sin propå, där Sverige förband sig att införa statlig kontroll över utvinning och export av uran, men avvisade förslagen om att de allierade skulle ha optionsrätt till det svenska uranet eller vetorätt över svensk uranexport.
Fysikaliskt inriktad försvarsforskning hade startats i Sverige under andra världskriget, och engagerade en stor del av den tidens namnkunniga svenska fysiker, bland annat i form av Militärfysiska institutet (MFI) som hade grundats 1941. Denna forskning hade dock en inriktning på konventionella vapen, där många innovationer baserade på fysikens nyare landvinningar hade kommit till användning under andra världskriget. MFI slogs 1945 samman med två andra organisationer till Försvarets forskningsanstalt (FOA) i enlighet med ett förslag till omorganisation av den svenska försvarsforskningen som lagts i en proposition 1944. Den forskning som genomförts på bland annat MFI och inledningsvis planerades för FOA inriktade sig på sådant som jetmotorer, raketteknik, riktad sprängverkan och radarteknik.
I augusti 1945, bara några dagar efter Hiroshima-bomben blev känd, begärde ÖB Helge Jung via den nytillträdde forskningsofficeren Torsten Schmidt att det nybildade FOA skulle utreda vad som var känt om dessa nya vapen. FOA:s första rapport till ÖB i slutet av 1945 baserade sig till stor del på Smythrapporten, den officiella amerikanska rapport om Manhattanprojektet och den bakomliggande fysik som offentliggjorts 12 augusti.
Från första början tycks inställningen ha varit att Sverige behövde lära sig mer om de nya vapnen, både för att deras existens nu var given, och i syfte att undersöka hur man själv skulle kunna skaffa dessa vapen. Man insåg att kärnvapen hade en betydligt större förstörelsekraft än alla dittills existerande vapen, men synen på kärnvapen som något helt väsensskilt från konventionella vapen, och etiskt mer tvivelaktigt än dessa, hade inte lika tydligt etablerats 1945 som det successivt gjorde under 1950-talet. Konventionell flygbombning av stora städer såsom Tokyo, Dresden och Hamburg hade i respektive stad skördat minst lika många dödsoffer som atombomberna, även om det tagit längre tid och ett stort antal bombplan hade behövt sättas in.
Koppling till civil användning av kärnenergi
Både atombomberna som vapen och kärnenergin som sådan tilldrog sig oerhört stort intresse i de flesta länder så snart atombomberna blev kända. I och med att Smythrapporten blev känd påbörjades omedelbara diskussioner även om fredliga användningar i USA.
Samma sak gällde i Sverige. Studier av såväl militära som civila tillämpningar drog igång redan innan 1945 års slut. Regeringen tillsatte den så kallade Atomkommittén i november månad. Kopplingen mellan utvecklingsarbete för militärt och civilt utnyttjande av kärnenergin fortsatte under flera decennier. Även om mycket av det militära arbetet hemlighölls, tycks denna koppling inledningsvis ha varit okontroversiell, och därtill nödvändig eftersom tillgängliga resurser och kompetens för parallella civila och militära projekt saknades. Först sedan "kärnvapenpacifismen" började få insteg under 1950-talets senare del och starkare under 1960-talet började denna typ av kopplingar ses med stor misstänksamhet i bredare kretsar.
Inledning miniatyr|Nils Swedlund (vänster) var inblandad i kärnvapenfrågan både som försvarsstabschef och var drivande i sin roll som överbefälhavare. I oktober 1945 anhöll FOA om ett extraanslag för studier av kärnvapen, vilket beviljades. Den största delen av anslaget var inriktat på metoder för uranframställning, och därutöver bedrevs beräkningar av kärnvapens verkningar. En sektion för kärnfysik bildades i början av 1946 inom FOA:s avdelning för fysik (FOA 2), och i mitten av 1946 var ett 20-tal FOA-forskare och lika många externa forskare engagerade i undersökningar kring kärnvapen eller kärnenergi. 1947 bildades AB Atomenergi på initiativ av Atomkommittén, i syftet att konstruera experimentreaktorer och utveckla metoder för att utvinna uran från svenska fyndigheter, för både civilt och militärt behov. Från 1948 skedde en uppdelning av verksamheter mellan FOA och AB Atomenergi, där bland annat FOA:s uranverksamhet fördes över, samtidigt som ett samarbetsavtal upprättades (med slutligt regeringsgodkännande 1950) för att säkerställa att den militära forskningen kunde dra nytta av den civila kärnenergiverksamhet som startades.
Den egentliga starten för kärnvapenprogrammet inträffade 1948. FOA:s styrelse beslöt i februari att inrikta verksamheten på skydd mot verkan av kärnvapen, troligen på grund av den bodelning som skett mellan FOA och AB Atomenergi, men enbart några dagar efter det beslutet gav försvarsstabschefen Nils Swedlund FOA i uppdrag att utreda möjligheterna för svensk anskaffning av kärnvapen. Utredningen genomfördes snabbt, och rapporten fanns färdig 4 maj 1948 med Gustaf Ljunggren (chef för FOA 1, kemiavdelningen) och Torsten Magnusson (chef för FOA 2) som undertecknare. Centralt i utredningen var att man förordade att satsa på kärnvapen baserade på plutonium, snarare än på höganrikat uran (235U), eftersom uranalternativet framstod som tekniskt svårare. Utredningen innehöll också en översiktlig projektplan över ett svenskt kärnvapenprogram med första uppskattningar över tids- och kostnadsförhållanden. Styrande för tidsförhållandena var enligt denna rapport uppförande av reaktorer, utvinning av råmaterial till dessa och framställningen av plutonium i reaktorerna, snarare än själva konstruktionen av kärnvapnen. En bidragande anledning var att man hade uppskattat den kritiska massan för en plutoniumladdning till ett för högt värde; man räknade på 20 kg alternativt 50 kg istället för de faktiska 6 kg.
Utgångsmaterial miniatyr|Ett ringformat stycke av 5,3 kg mycket rent plutonium av vapenkvalitet (99,96%), men mekaniskt obearbetat. Plutoniumstycket på bilden är framställt inom det amerikanska kärnvapenprogrammet. Foto:Los Alamos National Laboratory För att kunna få fram det plutonium som behövdes till kärnvapnen, var planen att driva tungvattenreaktorer där uran omvandlades till plutonium 239 (239Pu). De centrala utgångsmaterialen, som behövde skaffas i stor mängd, var uran, tungt vatten och grafit, som behövde anskaffas utan att man drabbades av de exportkontroller som bland annat USA införde för att förhindra att fler länder skaffade sig kärnvapen. Betydande mängder uran fanns som en inblandning i de fyndigheter av alunskiffer som fanns i Sverige, och som redan börjat exploateras under andra världskriget av Svenska skifferoljeaktiebolaget för framställning av drivmedel, och vars strategiska värde man redan fått klart för sig av de allierade propåerna. Ranstad var påtänkt för framskaffningen av uranet.SR P4: Uranet i Ranstad - en reportageresa
Tungt vatten tänkte man sig i första hand skaffa från Norge, där sådant redan framställdes. Eftersom Norge också initierade ett kärnteknikprogram var tanken att bedriva byteshandel, eftersom Norge inte hade lika brytvärda urantillgångar. Senare tänkte man sig att producera tungt vatten i en anläggning i Ljungaverk. Att skaffa grafit räknade man inte skulle medföra några större problem. Tillgång till tillräckliga mängder plutonium förblev den tekniska nyckelfrågan under hela det svenska kärnvapenprogrammet.
Redan hösten 1948 kom dock kritik i ett gemensamt yttrande från AB Atomenergi och Atomkommissionen. FOA-rapportens projektplan förutsatte i det närmaste ett militärt monopol på de svenska urantillgångarna, till men för den civila utvecklingen, och att mycket stora resurser satsades på plutoniumframställningen. Realismen i detta ifrågasattes, och redan här dök de första tecknen på intressemotsättningar mellan militära och civila kärntekniska satsningar upp. Planens utformning berodde på att man på FOA utgick från att 50 kg snarare än 6 kg plutonium skulle behövas per kärnladdning, men att detta var en överskattning visste ingen av de inblandade 1948. Den skisserade anläggningen för plutonium till 5-10 laddningar per år, baserat på en produktion av 1 kg plutonium per dag, skulle således ha kunnat räcka för ända upp 60 laddningar per år.
1950-talet och Den svenska linjen miniatyr|150px|Flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld