Lekebergslagen var en historisk bergslag i västra Närke, huvudsakligen belägen i södra Kilsbergen i nuvarande Örebro län. Bergslagen utvecklades kring järnframställning i ett stort antal bergsmanshyttor och omfattade under 1800-talet bergslagsdelar av sju socknar: Kvistbro, Knista, Hidinge, Vintrosa, Tysslinge, Kil och Nysund. Nysunds bergslagsdel var mycket liten och där anlades ingen hytta, varför bergshistoriska framställningar ofta behandlar de övriga sex socknarna som Lekebergslagens egentliga bergsbruksområde.
Järnframställning i området är genom arkeologiska dateringar belagd från 1300- och 1400-talen. Det första säkra skriftliga belägget där namnet Lekeberg förekommer är från 1458, då en hytta benämnd Svenshyttan såldes och angavs ligga vppa lecaberge. I början av 1550-talet fanns omkring elva hyttor och under 1500- och 1600-talen expanderade bergsbruket kraftigt. Omkring 1640 fanns 21 hyttor i Lekebergslagen. Därefter minskade antalet genom en långvarig koncentration av produktionen till färre och större hyttor. År 1820 återstod fem hyttor och omkring 1900 tre.
Namn Namnet Lekeberg är belagt i formen Lecaberge år 1458. Lekebergs bergslag fick sitt namn efter Lekebergen, som i sin tur har namn efter sjön Leken. Sjönamnet har tolkats som sammanhängande med lek, möjligen fisklek eller vattnets rörelser.
Lekebergs kommun beskriver det historiska bergsbruksområdet som området längs Kilsbergens östra sluttning från Svartå i söder till Närkes Kil i norr.
Geografisk och administrativ omfattning Lekebergslagens gränser sammanföll inte med sockengränserna. Socknarna var i stället delade mellan bergslag och så kallat landslag. Bergslagsdelarna bildade Lekebergslagen, medan landslagsdelarna tillhörde andra härader. Under 1800-talet omfattade Lekebergs bergslag delar av Kvistbro, Knista, Hidinge, Vintrosa, Tysslinge, Kil och Nysund.
Nysunds bergslagsdel var endast omkring ett och ett halvt mantal och saknade hytta. Den har därför ofta utelämnats i modern bergshistorisk forskning. Jernkontorets och Riksantikvarieämbetets inventering av Lekebergslagen omfattar exempelvis Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa socknar.
Historia
Medeltid och tidig bergsbruksetablering När den organiserade järnhanteringen började i det område som senare kom att kallas Lekebergslagen är inte känt. Ett viktigt dokument i den äldre bergshistorien är det privilegiebrev som kung Magnus Eriksson utfärdade år 1340 för det så kallade Västra berget i Närke. Västra bergets lokalisering har länge varit omdiskuterad. Äldre forskare har bland annat identifierat Lekebergslagen med Västra berget, medan andra har förlagt det till Noraområdet. Någon säker identifiering med Lekebergslagen kan därför inte göras utifrån privilegiebrevet.
Arkeologiska undersökningar har däremot visat att järnframställning förekom inom Lekebergsområdet under samma århundrade. Inom Järnforskningsprojekt i Närke har tre hyttor inom Lekebergslagen genom kol-14-datering kunnat dateras till 1300- och 1400-talen. Det visar att hyttdrift förekom i området före de äldsta bevarade skriftliga beläggen, men dateringen visar inte i sig att Lekebergslagen redan då existerade som en särskilt organiserad eller juridiskt avgränsad bergslag.
Ett konkret exempel är Torhyttan, där en kol-14-datering har gett ett resultat motsvarande omkring år 1410. När Torhyttan omtalades i en masugnsrelation 1649 beskrevs den som en öde hytta som då hade legat öde i mer än hundra år. Driften bör därför ha upphört senast under första hälften av 1500-talet.
Det första säkra skriftliga belägget för själva Lekeberg är ett salubrev daterat den 16 augusti 1458. Gudmund Larsson sålde då en hytta, beskriven som vppa lecaberge som heter swene hytta, till väpnaren Karl Jönsson. Svenshyttan är därmed den äldsta skriftligt belagda hyttan i Lekebergslagen, även om hyttan kan ha varit äldre än brevet.
Under början av 1500-talet blir de skriftliga beläggen fler. Lekhyttan i Hidinge är belagd år 1520. I en bergsskattelängd från 1554 finns sammanlagt nio beskattade hyttor inom Lekebergslagen.
Expansion under 1500- och 1600-talen Andra sammanställningar visar att det senast i början av 1550-talet fanns elva hyttor i Lekebergslagen, fördelade över samtliga sex huvudsakliga bergsbrukssocknar. Två av dessa betecknades vid denna tid som bondehyttor och inte som vanliga bergsmanshyttor.
Under andra hälften av 1500-talet och början av 1600-talet expanderade bergsbruket västerut upp i Kilsbergens skogsbygder. Utvecklingen var beroende av tillgången till vattenkraft, träkol, järnmalm och kalksten. Ett särskilt uttryck för områdets betydelse var det kronobruk som hertig Karl lät anlägga vid Lekeberga 1572.
Under 1600-talets första hälft fortsatte verksamheten att växa snabbt. Mellan 1637 och 1640 anlades eller byggdes åtta hyttor om. Omkring 1640 räknades sammanlagt 21 hyttor i bergslagen.
Hyttorna ägdes i regel gemensamt av bergsmän genom hyttelag. Bergsmännen bedrev samtidigt jordbruk. Järnframställningen var beroende av rinnande vatten för att driva blåsbälgarna, stora mängder skog för framställning av träkol, järnmalm samt kalksten som användes i smältprocessen. Produktionen var starkt årstidsbunden. Ved höggs under vintern, kolades i kolmilor och transporterades tillsammans med malm under vinterföret, medan masugnarna ofta blåstes under vårens högvatten.
Redan under 1600-talet började vissa mindre hyttor läggas ned. En orsak var att en del hyttlägen hade otillräcklig vattenföring eller bristande tillgång till skog. När masugnarna förbättrades ökade dessutom behovet av säker vattenkraft. Nedläggningarna innebar inte nödvändigtvis att bergsmännen upphörde med järnframställningen. Hyttelag kunde i stället flytta sina andelar och sin produktion till större eller bättre belägna hyttor. Utvecklingen har därför beskrivits som en rationalisering och koncentration av bergsbruket.
1700- och 1800-talen Antalet hyttor fortsatte att minska under 1700- och 1800-talen. År 1740 fanns 14 hyttor, år 1800 åtta och år 1820 fem.
De fem hyttor som återstod 1820 var bergsmanshyttorna Mullhyttan, Vekhyttan och Klunkhyttan samt brukshyttorna Björkhyttan och Ymningshyttan. Björkhyttan ägdes och drevs då av Svartå bruk, medan Ymningshyttan hade en enskild ägare.
Under 1800-talet förändrades även bergsmännens ekonomiska ställning. Den lokala malmförsörjningen blev otillräcklig och malm köptes i ökande omfattning från bland annat Nora bergslag. Samtidigt fick mellanhänder, så kallade tackjärnspatroner, större betydelse för handel och kreditgivning. Bergsmännen blev därmed i högre grad beroende av externa malmleveranser, krediter och avsättning för tackjärnet.
Mullhyttan och Ymningshyttan blåstes sista gången 1870. Klunkhyttan användes sista gången 1901 och Vekhyttan lades ned 1903 som den sista ursprungliga bergsmanshyttan i Lekebergslagen. Björkhyttan, som från 1884 kallades Svartå hytta, utvecklades däremot till en industriell anläggning och fortsatte tackjärnsproduktionen till 1966.
Hyttor Antalet hyttor förändrades kraftigt över tiden genom nyanläggningar, nedläggningar, flyttningar och sammanslagningar av hyttelag. Oscar Norelius sammanställde på 1930-talet antalet hyttor i Lekebergslagen vid ett antal tidpunkter. Linus Karlsson har återgivit sammanställningen.
+ Antal hyttor i Lekebergslagen Socken 1640 1740 1800 1820 1900 Kvistbro 6 6 4 3 2 Knista 2 1 0 0 0 Hidinge 5 3 2 1 1 Vintrosa 1 0 0 0 0 Tysslinge 4 3 1 0 0 Kil 3 1 1 1 0 Totalt 21 14 8 5 3
Källa: Norelius, Lekebergslagens hyttor m.m. under åren 1640-1899, återgiven av Karlsson.
Kända hyttor och hyttplatser Följande sammanställning omfattar kända hyttor och hyttplatser som i bergshistoriska inventeringar och annan litteratur har förts till Lekebergslagen. Alla var inte i drift samtidigt och flera hyttelag flyttade sin produktion mellan olika hyttplatser. För vissa äldre platser är dateringen eller namnbruket osäkert.