miniatyr|300px|USS Congress (till vänster) och Polaris vid Disko på Grönland. Polarisexpeditionen 1871, ledd av amerikanen Charles Francis Hall, hade som mål att bli den första expeditionen att nå nordpolen. Expeditionen finansierades av den amerikanska regeringen och var ett av de första försöken att nå nordpolen, efter att den brittiske marinofficeren William Edward Parry 1827 nådde breddgraden 82°45′N. Expeditionen misslyckades med sin huvuduppgift på grund av inkompetens, bristande disciplin och dåligt ledarskap.
Under Halls befäl avgick Polaris från New York i juni 1871. Från oktober övervintrade besättningen på den grönländska nordkusten, där den förberedde en fortsatt färd mot nordpolen. Hall återvände till fartyget efter en upptäcktsfärd på släde och blev omedelbart sjuk. Innan han avled anklagade han delar av besättningen för att ha förgiftat honom. Efter tester utförda på Halls kvarlevor 1968 kunde det fastslås att han hade fått i sig stora mängder arsenik under sina sista två veckor i livet.
Expeditionens främsta bedrift var att de nådde 82°29'N breddgraden med fartyg, vilket var rekord på den tiden. På väg söderut skildes 19 besättningsmän från fartyget och drev 2 900 kilometer på ett isflak i sex månader innan de slutligen räddades. Polaris gick på grund och förstördes nära Etah på Grönland i oktober 1872. De återstående besättningsmännen överlevde vintern och räddades den efterföljande sommaren. En undersökningskommission tillsattes av marinen att undersöka Halls död men några anklagelser lades aldrig fram.
Bakgrund miniatyr|stående|Charles Francis Hall, Polarisexpeditionens ledare. 1827 ledde William Edward Parry en brittisk Royal Navy-expedition med målet att bli först med att nå nordpolen.Berton, sid. 97-102 Under de 50 år som följde efter Parrys försök anordnade amerikanerna tre liknande expeditioner: Elisha Kent Kane 1853-1855,Fleming, sid. 10-49 Isaac Israel Hayes 1860-1861,Fleming, sid. 62-78 och Charles Francis Hall med Polaris 1871-1873.
Hall hade ingen akademisk bakgrund eller någon erfarenhet av sjöfart (han var smed, gravör och senare ägare till en tidning i Cincinnati), men han läste mycket och var särskilt intresserad av Arktis.Berton, sid. 345 Efter John Franklins olycksaliga expedition 1845 var Halls intresse riktat mot Arktis. Han ledde två expeditioner för att leta efter Franklin och hans besättning; 1860-1863 samt 1864-1869. Dessa erfarenheter gjorde honom till en erfaren polarforskare och gav honom värdefulla kontakter bland inuiterna.Parry, sid. 15 Hans renommé gjorde att han lyckades övertyga den amerikanska regeringen att finansiera hans tredje expedition i ett försök att nå nordpolen.
Förberedelser Finansiering och material 1870 införde den amerikanska senaten Arktisresolutionen för att finansiera en expedition till nordpolen. Hall begärde och fick 50 000 dollar av den amerikanska kongressenC.H. Davis, New York Times, 2 juli 1877 för att leda expeditionen och började rekrytera personal i slutet av 1870.Mowat, sid. 113 Han tillförsäkrade sig den amerikanska flottans bogserbåt Periwinkle, ett 387 tons ångfartyg. På Washington Navy Yard byggdes båten om till en skonert och gavs namnet Polaris. Hon förbereddes för tjänst i Arktis genom att förstärkas med ektimmer i skrovet och järn i fören. En ny motor monterades och en av pannorna byggdes om för att kunna elda säl- och valtran.Parry, sid. 24-27
Fartyget utrustades även med fyra 6,1 meter långa och 1,2 meter breda valfångstbåtar, samt en pråm. Under sina tidigare Arktisexpeditioner hade Hall kommit att uppskatta inuitiska umiaker och han tog därför med sig en liknande hopfällbar sådan med plats för 20 man.Parry, sid. 26 Maten som packades bestod bland annat av konserverad skinka, saltat kött och bröd. Besättningen hade planer på att komplettera den medhavda provianten med myskoxe, säl och isbjörn för att undvika skörbjugg.
Personal
Under våren 1871 hade den amerikanske presidenten Ulysses S. Grant utsett Hall till ledare för expeditionen med titeln kapten. Hall hade stor erfarenhet av Arktis men ingen erfarenhet av seglingBerton, sid. 384 så titeln var endast informell. I valet av officerare och sjömän litade Hall mycket på valfiskare med erfarenhet av Arktis.Berton, sid. 384-5 Detta var en stor skillnad mot det brittiska amiralitetets polarexpeditioner som oftast använde sig av marin personal och mycket disciplinerade besättningar.
För att välja sjökapten vände sig Hall till Sidney O. Budington och därefter till George Tyson som båda först tackade nej på grund av att de hade fått valfiskeuppdrag, men när dessa uppdrag ställdes in utsågs Budington till sjökapten och Tyson till assisterande navigatör. Både Budington och Tyson hade lång erfarenhet som kaptener på valfångstfartyg och detta ledde till att Polaris hade tre kaptener vilket skulle få stor inverkan på expeditionens öde. Ytterligare försvårande förutsättningar var att Budington och Hall 1863 grälade då Budington nekade Hall att få använda sina inuitiska guider Joseph Ebierbing och Tookoolito, på en expedition när de båda guiderna var sjuka och arbetade under Budington.Parry, sid. 30-31
Resten av officerarna och forskningspersonalen bestod av amerikaner (förstematros Hubbard Chester, andrematros William Morton, samt astronomen och kaplanen R.W.D. Bryan) och tyskar (forskningsledaren och skeppsläkaren Emil Bessels samt meteorologen Frederick Meyer). Sjömännen var till största delen tyskar, som exempelvis maskinchefen Emil Schumann.Berton, sid. 385 Utöver de 25 officerarna, besättningsmännen och forskningspersonalen tog Hall även med den inuitiske tolken och jägaren Ebierbing, hans fru Tookoolito och deras barn, samt grönlänningen Hans Hendrik, hans fru Merkut och deras tre barn.
Expeditionen Från New York till Upernavik miniatyr|stående|Polarisexpeditionens väg 1871–1873. Redan innan expeditionen avgick från Brooklyn Navy Yard 29 juni 1871 fick den problem. Kocken, en sjöman, en brandman och en vicemaskinist avvek från expeditionen. Stewarden visade sig vara alkoholist och lämnades kvar i land.Parry, sid. 48
Fartyget stannade i New London, Connecticut för att anställa en ny vicemaskinist och avgick därifrån 3 juli 1871. När de nådde St. John's hade motsättningar uppstått mellan officerarna och forskningspersonalen då Bessels, med stöd av Meyer, öppet protesterade mot att forskningsstyrkan skulle lyda under Hall.Parry, sid. 51Fleming, sid. 134 Motsättningarna spreds till de övriga besättningsmedlemmarna som delades utifrån sina respektive nationella ursprung.Berton, sid. 387 I sin dagbok skrev vice navigatören George Tyson att när de nådde ön Disko uttrycktes det öppet att Hall inte skulle få äran av expeditionen och att några i besättningen redan hade bestämt sig för hur långt de skulle följa med och när de skulle åka hem.Tyson's Diary, återgiven i Mowat, sid. 120, "...expressions are freely made that Hall shall not get any credit from this expedition. Already some have made up their minds how far they will go and when they will get home again." Hall bad kapten Davenport på lastfartyget Congress att ingripa. Davenport hotade att skicka Meyer tillbaka till Amerika för ordervägran vilket ledde till att samtliga tyskar hotade att lämna expeditionen. Hall och Davenport tvingades att lugna ner sig men Davenport höll då ett starkt formulerat tal om marin disciplin.
Motsättningarna visade sig även genom att någon ur besättningen saboterade fartygets pannor samt att tranpannorna försvann, troligen genom att de kastades överbord.Parry, sid. 61
18 augusti 1871 nådde fartyget Upernavik på Grönlands västkust, där den inuitiske jägaren och tolken Hans Hendrik gick ombord. Polaris fortsatte norrut genom Smiths sund och Nares sund, och passerade de tidigare rekorden för de fartyg som hade gått längst norrut och som leddes av Elisha Kane respektive Isaac Hayes.
Förberedelser och Halls död 2 september 1871 nådde Polaris sin nordligaste punkt, 82°29'N.Tyson's Diary, återgiven i Mowat, sid. 121En annan källa rapporterade att den nordligaste punkten de nådde var 82°16'N. (C.H. Davis, New York Times, 2 juli 1877). Spänningarna ökade åter igen när de tre ledande officerarna inte kunde enas om att fortsätta längre norrut eller inte. Hall och Tyson ville fortsätta för att minska den sträcka som skulle återstå för att ta sig till nordpolen med hundsläde. Budington ville inte fortsätta då han ansåg att det skulle riskera att skada fartyget.Berton, sid. 389 10 september 1871 fortsatte de in i Thank God Harbor (nuvarande Hall Bay) och övervintrade vid den grönländska nordkusten. miniatyr|stående|Kapten Halls begravning. Under de följande veckorna förberedde sig Hall för en slädfärd med målet att slå sir William Edward Parrys rekord i att gå längst norrut. Misstroendet bland de ledande officerarna visades då Hall berättade för Tyson att han inte litade på Budington och att han ville att Tyson skulle följa med på slädfärden. Han var dock osäker på om han vågade lämna Budington kvar med befälet över fartyget.Tyson's Diary, återgiven i Mowat, sid. 121. Hall: "I cannot trust that man (Captain Budington). I want you to go with me, but don't know how to leave him alone with the ship." Det finns en del bevis för att Budington kan ha varit alkoholist då han vid åtminstone tre tillfällen ur fartygets förråd bland annat stal alkohol som användes av forskningspersonalen för att bevara prover. Hall hade klagat på Budingtons drickande Parry, sid. 60, vilket visade sig korrekt enligt vittnesmålen från besättningen under utfrågningarna efter expeditionen.Parry, sid. 269, 285 Med Tyson kvar på fartyget gav sig Hall av 10 oktober 1871 med två slädar och förstematrosen Chester samt guiderna Ebierbing och Hendrik. Dagen efter skickade Hall tillbaka Hendrik till fartyget för att hämta kvarglömt materiel. Hall bad även Hendrik påminna Bessels om att ställa fartygets kronometer rätt varje dag, vilket var ett exempel på Halls kontrollbehov under expeditionen. Innan han gav sig iväg på slädfärden överlämnade han även en detaljerad lista till Budington över hur fartyget skulle skötas under Halls frånvaro.Parry, sid. 99 Detta föll troligen inte i god jord hos den erfarne seglaren med över 20 års erfarenhet.
När de återvände 24 oktober 1871 blev Hall plötsligt sjuk efter att ha druckit en kopp kaffe.Tyson's Diary, återgiven i Mowat, sid. 124 Symtomen började med orolig mage och fortsatte dagen efter med kräkningar och delirium. Hall anklagade flera av besättningsmedlemmarna för att ha förgiftat honom. Efter dessa anklagelser vägrade han att ta emot medicinsk behandling från Bessels och drack endast vätska han fick av vännen Tookoolito.Berton, sid. 390 Under några dagar såg han ut att bli bättre och klarade även av att ta sig upp på däck. Bessels hade talat med Bryan, fartygets präst, om att han skulle övertala Hall att låta doktorn träffa honom. 4 november gick Hall med på det och Bessels återupptog behandlingen. Strax efter försämrades Halls hälsa ytterligare med kräkningar och delirium, varefter han kollapsade.Parry, sid. 115 Bessels ställde diagnosen slaganfall och Hall avled 8 november 1871. Han transporterades i land och begravdes.
Försök att nå nordpolen miniatyr|stående|Kapten Sidney O. Budington.