Häxprocessen i Katarina

miniatyr|300px|Katarina kyrka vid tiden för häxprocessen. miniatyr|Urban Hjärne.Kopparstick av Elias Brenner. Häxprocessen i Katarina ägde rum under det stora oväsendet i Katarina församling i Stockholm år 1676. Det är en av de mest berömda enskilda häxprocesserna i Sverige, och den skildrar också upplösningen av den svenska häxjakten 1668–1676. De flesta personer som uppträdde som angivare, åtalade och vittnen bodde i just Katarina församling.

Häxprocessen ledde till att åtta personer avrättades för häxeri, en person begick självmord i fängelset, och ytterligare två personer dömdes till döden. Fyra personer till åtalades, för att sedan friges när processen plötsligt upplöstes under dramatiska former, då vittnena avslöjades med mened, vilket ledde till upplösningen av hela häxjakten i Sverige.

Bakgrund Sedan 1668 hade häxprocesser spritt sig i Sverige efter häxprocessen i Mora, och våren 1675 gick många rykten i Stockholm. Häxbönen lästes i Katarina kyrka i från januari 1670. I maj 1675 kom Johan "Gävlepojken" Johansson (12 år) till Stockholm från Gävle för att bo hos sin mors släkting Ingrid Eriksdotter Grijs (död 1677),Stockholms bouppteckning år 1678. (gift med hökare Lind eller Lindvald på Falkenbergsgatan i östra Södermalm, Katarina församling), eftersom hans mor Catharina Nilsdotter Grijs då satt fängslad i Gävle anklagad för trolldom under häxprocessen i Gävle.

Beskrivningar skildrar hur pojken kunde berätta om Blåkulla för kvarterets barn "att det var som om han var barnfödd där". Snart började rykten gå om att flera barn var förda till Blåkulla, bl a en flicka som bodde i Linds gård, och en annan flicka också från Gävle, som bodde hos en annan hökare. Hökarna tog då tog initiativ till att ordna med en vakstuga, en plats där man samlade barnen för att de inte skulle bli hämtade av trollkonor och flugna till Blåkulla om natten. Johan från Gävle, drabanten Myras pigor och skräddardotter Lisbet Carlsdotter, var några av de som engagerades för att ta hand om barnen i vakstugan: de var i tjugoårsåldern, några var tonåringar, och några var, som Johan, barn.

Föräldrarna bad även prästerna i församlingen, bland andra pastor Dureaus från Katarina församling, att medverka. Britta Sippel, Anna Sippel och Anna Månsdotter var de första kvinnorna som pekades ut som häxor. Brita Sippel hade redan ett år tidigare utpekats som häxa av en flicka från Hälsingland (det hade den gången sett främst som att hon var undernärd och utan tillsyn och hon blev (tillfälligt) bättre omhändertagen), men denna gång togs ryktena på större allvar.

Så tog ryktena om bortförda barn fart, och några aktiva församlingsbor beklagade sig och skrev brev till kungen, att något måste göras för att få slut på häxornas bortförande av barn till Blåkulla. Deras böneskrift berättade att deras barn varje natt "genom Satans instrumenter och häxor bliva till Blåkulla förda". Ytterligare en böneskrift undertecknades av 48 oroliga föräldrar.

Första förhöret Rannsakningen inleds av kämnärsrätten våren 1675. Hösten 1675 tillsattes en extra rätt enligt kunglig order av det kyrkliga konsistoriets medlemmar. Rätten sammanträdde från den 16 oktober 1675 till den 31 januari 1676 i Katarina kyrkas sakristia. Hovrätten tvekade dock att ta emot dessa underrätters mål, tills kungen gav order om det till Svea hovrätt, som 11 april 1676 påbörjade förhören. Den första som kallades till förhör var Anna Månsdotter.

Stockholms överståthållare Claes Rålamb och borgmästare Olof Thegner ordnande med ett förhör, där Thegner var ordförande. Under förhöret uppmanade de föräldrarna att sluta med ryktesspridningen kring häxeri.

Johan Johansson vittnade inför rätten att det i själva verket var han som var häxan, och att han hade förvandlat sig till den utpekade häxan Britta Sippel. Han dömdes då till döden för trolldom och fängslades. Det spekuleras i om också detta främst var ett försök att stoppa den accelererande ryktesspridningen.

Kyrkoherden i Katarina fick order att lugna ned församlingen genom katekesförhör. Istället samlade han in fler barnvittnesmål. Föräldrarna i församlingen skrev flera böneskrifter i vilka de uppmanade Svea hovrätt, och konungen, att ta upp processen igen.

Våren 1676 återupptogs därför slutligen förhören.

Vittnena Det förekom ett mycket stort antal vittnen i häxprocesserna, både vuxna och barn. Många barn vittnade senare om hur de i vaktstugorna plötsligt påstods ha varit i Blåkulla där de ska ha syndat, och att de var tvungna att hålla med. Om de vägrade sågs det som ett tecken på att de höll på att bli utlärda till häxeri och börjat övergå från att bli bortförda till att själva föra bort, och då kunde de själva bli anklagade för trolldom. Flera barn uppgav i efterhand, att en grupp på vissa barn och ungdomar i vakstugorna hade tränat upp andra barn att peka ut häxor och sedan vittna mot dessa.

Enligt vittnet Karin Eriksdotter, som vittnade om hela förloppet efter att processen hade upplösts, började det hela sedan Gävlepojken börjat tala med Olof Hökares barn om Blåkulla. Gävlepojkens Blåkullahistorier fördes vidare av Lisbet Carlsdotter, Mikael Jakobsson, Myrapigorna och Kerstin Mikaelsdotter, som uppviglade och tvingade andra barn att ljuga om att de fördes bort av häxor i de vakstugor som ordnades. En av de vuxna som ordnade vakstugorna, hökare Henrik Abrahamsson, ska ha fått många barn att säga att de blev bortförda.

Ett antal personer var särskilt aktiva i ryktesspridningen och som vittnen:

Lisbet Carlsdotter

Lisbet Carlsdotter var en fattig skräddardotter, mellan 16 och 20 år (uppgifterna skiftar), boende på Högbergsgatan i kvarteret Pelarbacken, i närheten av både Anna Månsdotter och systrarna Sippel. Lisbet Carlsdotter blev från och med rättegången mot Britta Sippel, tillsammans med Myrapigorna, ett av rannsakningarnas mest använda vittnen.

Efter 11 september, när vittnena började ifrågasättas, beskrivs hon av flera vittnen som en nyckelperson, som tillsammans med bland andra Myras pigor, hökaren Hindrich Abrahamsson, stallmästare Thomas Getrop, änkan Karin Melis-Wijkman, ha varit aktiva och drivande i ryktesspridningen. Även klockaren i församlingen, Erik Simonsson "Falken", förekommer ofta i protokollen, och hans pojkar sas vara förda till Blåkulla.

Lisbet Carlsdotter erkände sin mened efter att ha utlovats immunitet av rätten. Agnis Eskilsdotter, Lisbet Carlsdotter och Maria Nilsdotter avrättades för mened 20 december.

Myrapigorna

Myras pigor var de två finska pigorna Agnis Eskilsdotter, 18 år, och Annika Henriksdotter eller Hindrichdotter, 23 år, som tjänade hos drabanten vid änkedrottningens livvaktsgarde Jonas Persson Myra, som hade en gård nära Nytorget. Under några månaders tid anger myrapigorna ett flertal kvinnor som trollkonor och vittnar i många rättegångar. När de anklagade motsätter sig, säger de sig se Djävulen som står bredvid eller bakom den åtalade och hindrar henne från att bekänna. Myrapigorna anges senare tillsammans med Lisbet Carlsdotter ha varit de ledande av vittnena, som tvingat andra barn och tonåringar att vittna.

Efter 11 september bekände Annika Henriksdotter att det var Agnis Eskilsdotter och Lisbet Carlsdotter som först hade börjat prata om häxor och tvinga andra att göra detsamma. Annika Henriksdotters vittnesmål ansågs inte ha varit direktorsak till någon dödsdom. Därför dömdes hon till tio piskrapp på fyra torg, kyrkostraff och ett år på tukthus. Hon rannsakades samtidigt som Malin Matsdotters dotter Maria Eriksdotter, som dömdes till att stå invid skampålen på två olika torg och motta 16 piskrapp på vartdera, kyrkostraff två års tukthus. Bestraffningen utfördes samma dag som Agnis Eskilsdotter, Lisbet Carlsdotter och Maria Nilsdotter avrättades. Under bestraffningen vrålade Maria och Annika att de faktiskt blivit förda till Blåkulla och redan fått lida så mycket i Djävulens klor att de inte dessutom skulle behöva pinas av människor, vilket gjorde att folkmassan började kasta snöbollar på de män som piskade dem.

Agnis Eskilsdotter, Lisbet Carlsdotter och Maria Nilsdotter avrättades för mened 20 december. Agnis Eskilsdotter nekade till skuld även sedan Annika Henriksdotter och Lisbet Carlsdotter hade erkänt. Hon erkände sin skuld först vid sin avrättning, bad rätten om ursäkt och uppmanade ingen att tro på liknande lögner från sådana som dem.

Maria Nilsdotter

Maria Nilsdotter, 22 år, var född på Södermalm. Hon blev känd som en av dem som oftast bortfördes av häxorna, och fick upprepade anfall i kyrkan, i vakstugan, på gator och torg, anfall hon sade berodde på att hon trakasserades av häxorna. När hon utpekade Maria Eufrosyne av Pfalz och Maria Sofia De la Gardie som häxor blev hon efter beslut av domstolen inlagd på Danvikens hospital. Hon bekände efter 11 september att hon under vaknätter lärt sig hur man skulle tala och uppträda när man ofredades av häxor, och att hon lärt sig skådespela när hon tidigare tiggt pengar genom att agera epileptiker. Hon utsattes inte för några påtryckningar att ljuga, vilket gjorde att hon dömdes strängare. Hon blev tillsammans med Lisbet Carlsdotter och Agnis Eskilsdotter en av de tre pigor som dömdes till döden för mened. Hon halshöggs 20 december.

Kerstin Mikaelsdotter

Kerstin Mikaelsdotter (15 år) var brorsdotter eller systerdotter till hökare Henrik Abrahamsson. Gävlepojken berättade sina Blåkullahistorier för henne liksom för hennes farbrors dräng Mikael (Mika) Jakobsson (14 år) när han bodde som gäst i deras hushåll, och de blev sedan två av de ivrigaste vittnen som berättade om bortföranden till Blåkulla och spred berättelsen bland andra barn och unga. 11 september utpekades Kerstin Mikaelsdotter av många barn tillsammans med Lisbeth Carlsdotter och myrapigorna som en av de som varit mest aktiv med att tvinga andra barn att vittna. Hon vägrade att erkänna förrän hon fick försäkran om straffimmunitet: hennes straff begränsades till en rekommendation om bättre kristendomsundervisning.

Mikael (Mika) Jakobsson

Mikael (Mika) Jakobsson (14 år) var dräng eller fosterson till hökare Henrik Abrahamsson. Gävlepojken berättade sina Blåkullahistorier för honom liksom för Kerstin Mikaelsdotter när han bodde som gäst i deras hushåll, och de blev sedan två av de ivrigaste vittnen som berättade om bortföranden till Blåkulla och spred berättelsen bland andra barn och unga: Mikael (Mika) Jakobsson (14 år), utpekas till exempel av Lisbet Carlsdotter utpekades som den som förde vidare Gävlepojkens Blåkullahistorier till henne. Jakobsson tillhörde de första ungdomsvittnen som erkände sin skuld 11 september. Han uppgav att han hade spridit ut Blåkullahistorier bland barnen och att han hade låtsats bli trakasserad av häxorna eftersom detta gav honom allmosor och andra fördelar. Han satt i fängelse från sin bekännelse och under hela hösten utan att ha blivit formellt anklagad för något. Han släpptes därefter utan ytterligare straff, eftersom han så snabbt och villigt hade bekänt sin mened och samarbetat, och rätten ville visa att ärlighet lönade sig. Han blev dock utslängd från Abrahamsson.

Kerstin Jacobsdotter

Kerstin Jacobsdotter (11 år) uppmärksammades för sitt skickliga sätt att få krampanfall av häxornas attacker. Hon mottog pengar av folk som bevittnade hennes anfall. Hon medgav i augusti att hon hade vittnat falskt och att hon hade lärt sig simulera anfall av sin mor för att tigga allmosor, och tvingades sedan demonstrera sina konstgjorda anfall inför rätten. Hon erkände sin mened före den 11 september, och efter detta blev domstolen mer skeptisk till barnvittnesmålen. Hon dömdes till spöstraff och tukthus, där hon avled vintern 1676. Även hennes mor dömdes till tukthus.

Hon bör inte förväxlas med pigan Kerstin Jacobsdotter som också vittnade under samma process, men som var sexton år: denna nämndes 11 september som en av de andra vittnen som vittnat falskt, och tillhörde dem som pekade ut myrapigorna som de som tvingat andra att vittna falskt.

Lisbet Wellendorf