Finländare är ett samlingsbegrepp (hyperonym) på personer från Finland, särskilt finländska medborgare, oberoende av språklig eller kulturell bakgrund. Till finländarna hör bland annat finsk- och svenskspråkiga samt samer och romer.
Finland är ett land med två formellt likställda nationalspråk: finska och svenska. Finländarna indelas huvudsakligen i två grupper på grundval av vilken språkgrupp personerna tillhör: finskspråkiga finnar och svenskspråkiga finlandssvenskar.
Här kan vidare nämnas att det är endast i den allmänna språkstatistiken som de svenskspråkiga ålänningarna räknas till finlandssvenskarna, för övrigt benämns de för ålänningar eller utomlands med den övergripande termen, finländare.
Samer och romer är officiellt erkända nationella minoritetsgrupper i Finland. Ryssar utgör den största invandrargruppen.
Historia och etymologi Begreppet finländare användes redan på medeltiden och 1600-talet för att skilja åt de områden av det svenska riket där finskan var majoritetsspråk, från de västliga delarna av Sverige. Under 1700-talet minskade emellertid användningen av termen.
Efter att Finland anslutits till det ryska kejsardömet 1809 uppstod så småningom på olika håll diskussioner om behovet av att, på ett adekvat sätt, beteckna de olika grupperna av invånarna i landet. I det gängse svenska språkbruket i Finland under hela 1800-talet användes termen finne både om den finskspråkiga befolkningen och om samtliga invånare i storfurstendömet Finland. När J.L. Runeberg i Fänrik Ståls sägner skriver "Och även jag är finne", syftar han uttryckligen på ordets sistnämnda, icke-språkliga/etniska betydelse. miniatyr|Författaren Arvid Mörne hörde till dem som under 1910-talet argumenterade för införandet av termen finländare.
Idén om en distinktion mellan begreppen finsk och finländsk förekom i både tyska och ryska, vilket hade en viss inverkan på de som började förespråka användningen av finländare. Till exempel i det år 1811 till svenska översatta historieverket Finland und seine bewohner (1809) av den tyske historikern Christian Friedrich Rühs förekommer termen Finländer. Också de ryska myndigheterna i storfurstendömet gjorde skillnad mellan finskij ("finsk") och finljandskij ("finländsk"). Det ryska språkbruket syftade dock främst på om ett ämbetsverk, institution eller organisation i storfurstendömet hade sitt rekryteringsområde i Finland, alternativt hade en mer inhemsk karaktär (finskij), eller om den bestod av personer rekryterade i Ryssland (finljandskij). Se som exempel även den 1870 invigda Finljandskij vokzal, dvs. Finlandsstationen i Sankt Petersburg.
En som tog intryck från ryskan var prästen E.G. Ehrström, som 1826 hade blivit kyrkoherde i S:ta Katarina svenska församling i Sankt Petersburg. Ehrström förespråkade redan 1829 att man på svenska skulle börja skilja mellan finnar som en grupp med finska som sitt språk, och finländare som en beteckning på alla de personer som hörde till Finland genom "medborgsmannarätt", alltså mer eller mindre de nutida definitionerna.
Vid flera andra tidpunkter på 1800-talet, men mycket oregelbundet, framfördes förslag på att ta i bruk termen finländare som beteckning på alla invånare i storfurstendömet, oberoende av språklig tillhörighet. Exempelvis uttryckte sverigesvensken August Sohlman 1855 och A.O. Freudenthal 1860 åsikten att det inte var logiskt att finne syftade på både finskspråkiga i allmänhet, och samtidigt på samtliga undersåtar i storfurstendömet, vare sig de talade finska eller svenska. De ansåg liksom Ehrström i ett tidigare skede att denna andra betydelse lämpligen kunde ersättas med termen finländare. Den här synpunkten, liksom själva debatten, förblev dock länge relativt marginell i storfurstendömets offentlighet. Under 1880-talet var det nästan uteslutande svenskhetsivrare, däribland Axel Lille och C.G. Estlander, som använde termen finländare, och dessa hyste inga större förhoppningar om att begreppet skulle slå igenom.
Under 1890-talet etablerades finländsk som en språkvetenskaplig term som åsyftade de svenska dialekterna i Finland, vid sidan av östsvensk, som hade samma innebörd. I övrigt skedde inte mycket i debatten om termen finländare under 1890-talet och under ofärdsåren i början av 1900-talet.
Det var i början på 1910-talet som ett antal svenskspråkiga intellektuella målmedvetet började propagera för införandet av termen finländare (finländskt). Genom artiklar i Studentbladet populariserade bland annat författaren Arvid Mörne, språkvetaren Rolf Pipping och tidningsmannen Artur Eklund idén om behovet av ett nytt begrepp för alla invånare i Finland. Genom deras och andra skribenters ansträngningar och aktiva kampanjarbete togs begreppet i bruk av Hufvudstadsbladet 1916, och också på visst håll i Sverige, bland annat av Svenska Dagbladet, anammades termen samtidigt.
Under denna tidsperiod myntades också begreppet finlandssvensk (finlandssvenskt), och termen finne (finskt) fick sin nuvarande betydelse, vilket var en logisk följd av den nya samlingsbeteckningen. Det bör dock påpekas att man i Sverige inte alltid har klart för sig distinktionen mellan de ovan nämnda termerna.
På finskspråkigt håll uppskattades i allmänhet inte försöken att ta i bruk begreppet finländare på bred front. Efter att Svenska folkpartiet 1926 omfamnat användandet av finländare, gick undervisningsminister Lauri Ingman in för att förbjuda termen i läromedlen i statens och statsfinansierade skolor. Fortfarande 1945 försökte språkfredskommittén uppmana de svenskspråkiga i Finland att upphöra använda begreppet, då man tog illa upp över språkbruket bland finskspråkiga.
Som en kuriositet kan nämnas att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Liisa Jaakonsaari år 2000 under riksdagens frågestund föreslog att man på finska skulle börja använda suomenmaalainen, som motsvarar svenskans finländare. Jaakonsaari resonerade att begreppet suomenmaalainen skulle göra det lättare för invandrare att identifiera sig med Finland än termen suomalainen, som också har en språklig-etnisk betydelse. Dåvarande statsminister Paavo Lipponen svarade att han använder ordet finländare på svenska, men gick inte in på om han förespråkade en finsk motsvarighet.
Trots en viss motvilja bland finskspråkiga blev begreppet finländare alltmer etablerat på svenska under 1920-talet, och efter andra världskriget skedde en vidare ökning i användningen av termen. År 1946 började Folktinget rekommendera användning av begreppet, 1956 gjorde Nämnden för svensk språkvård detsamma, följd av Svenska Akademien 1958.
Folkmängd Enligt finländska Statistikcentralens preliminära uppgifter var Finlands folkmängd 5 522 848 i slutet av juli 2019.
Medellivslängd Den förväntade medellivslängden för finländarna är: Totala befolkningens medellivslängd: 79,55 år Finländska männens medellivslängd: 76,09 år Finländska kvinnornas medellivslängd: 83,15 år
Släktnamnstatistikens tio-i-topp i Finland Tabellen visar respektive språkgrupps tio vanligaste efternamn i mars 2012. Observera att statistiken även inkluderar finländska medborgare folkbokförda utanför Finland, samt icke finländska medborgare folkbokförda i Finland.
Finska namn Antal personer Svenska namn Antal personer Korhonen 23 304 Johansson 8 698 Virtanen 23 211 Nyman 7 541 Mäkinen 21 108 Lindholm 7 417 Nieminen 21 102 Karlsson 7 101 Mäkelä 18 442 Andersson 6 396 Hämäläinen 19 013 Lindström 6 208 Laine 18 707 Eriksson 6 045 Koskinen 17 795 Lindqvist 4 798 Heikkinen 17 781 Lindroos 4 780 Järvinen 16 942 Lindberg 4 381
Se även Språk i Finland Sverigefinlandssvenskar Kända finländare: :Kategori:Finländare
Referenser Noter
Källor
Externa länkar
Kategori:Etniska grupper i Finland