miniatyr|höger|220px|Jan Žižka , född i Trocnov på 1370-talet, död i Přibyslav 11 oktober 1424, var de böhmiska husiternas fältherre och en legendarisk hjälte under husiterkrigen. Han var lägre befälhavare i den kungliga högvakten och taboritisk hövitsman.
Tidig karriär miniatyr|vänster|Lämningarna av Žižkas herrgård Jan Žižka av Trocnov trädde in på den historiska scenen som fattig godsägare i södra Böhmen i slutet av 1300-talet. Från en mer välbärgad bonde skilde han sig endast genom att han var fri och hade sitt säte på ett fäste. Han var ständigt skuldsatt och sålde slutligen sin kvarvarande egendom. I stället började Žižka tjäna sitt uppehälle som legoknekt. Under striderna mellan adelsförbundet och kung Wenzel IV runt sekelskiftet stod han på kungens sida. Efter att förhållandena i landet hade lugnat ned sig blev det svårare med försörjningen. Žižka förlorade sin sold och sökte sitt uppehälle i de militära brödraskap vilkas verksamhet gränsade till stråtröveri. När det i Polen började dra ihop sig till en avgörande kraftmätning mellan Tyska orden å ena sidan och den polske kungen med den litauiske storfursten å den andra, trädde Žižka i tjänst på den polska sidan. I slaget vid Tannenberg stred han i en av kung Vladislavs två heltjeckiska kontingenter.Turnbull, S: Grunwald/Tannenberg 1410 – osudná porážka Řádu německých rytířů, Prag 2008, s. 26. Enligt uppgift ska han efter slaget även ha tjänstgjort i garnisonen på den erövrade borgen Reden (polska: Radzyń Chełmiński).Turnbull, S: Grunwald/Tannenberg 1410 – osudná porážka Řádu německých rytířů, Prag 2008, s. 75. Därefter återvände denna ärrade veteran med ovärderliga erfarenheter och fylld penningpung till Prag, där han köpte ett hus. Som en av de lägre befälhavarna i den kungliga högvakten och redan till åren kommen rycktes han med av Jan Hus predikningar i Betlehemskapellet.
Husitrevolutionens utbrott Vid husitrevolutionens utbrott anslöt sig Žižka till husiterna. I oktober 1419 var han med och förhandlade fram fästningsstaden Vyšehrads kapitulation, varigenom husiternas ställning avsevärt förbättrades. I början av november deltog han i striderna med de kungliga på Lillsidan. Efter vapenstilleståndet den 13 november lämnade han tillsammans med andra radikala husiter Prag, eftersom atmosfären i staden inte var gynnsamt inställd till de radikalas samhällsvision. De tog sin tillflykt till staden Plzeň i sydvästra Böhmen, som vid den tiden var en stödjepunkt för den husitiska rörelsen. Sannolikt redan under perioden i Plzeň tog Žižka på sig den informella militära ledarrollen. Genom slagkraftiga räder hotade husiterna katolikernas stödjepunkter i stadens omgivningar. I slaget vid Nekmíř överraskades de av en mycket större styrka under befäl av Bohuslav av Schwanberg (tjeckiska: Bohuslav ze Švamberka). I försvarsstriden på öppet fält utnyttjade tydligen Žižka ett antal vagnar som en provisorisk försvarslinje. De kungatrognas ryttartrupp stred ihärdigt men drog sig vid skymningen tillbaka. I mars 1420 var dock de radikala husiternas ställning i Plzeň försvagad. De kungatrogna hade inlett en belägring av staden. Profetiorna om domedagens ankomst och grundandet av Kristi tusenårsrike på jorden hade kommit på skam. Invånarna, som i början hade gett husiterna sitt stöd, började komma på andra tankar. Därför beslutade de radikala under ledning av Žižka att lämna Plzeň och i stället bege sig till den nygrundade husitiska staden Tábor. Expeditionen lämnade troligen Plzeň i gryningen den 23 mars. Den katolska lantfredens styrkor höll sig på avstånd fram till den 25 mars, då de efter att ha fått förstärkningar gick till anfall. I slaget vid Sudoměř utnyttjade Žižka terrängen (fiskdammar) och vagnborgstaktiken för att slå tillbaka de kungatrognas ryttarchocker. Tät dimma försvårade dessutom fiendens orientering. Efter segern drog Žižkas trupper vidare till Tábor. Husitrevolutionens första större fältslag ägde redan flera av de drag som skulle känneteckna den kommande husitiska krigföringen, framför allt vagnborgstaktiken. Denna rörliga och snabbt uppställbara befästning kunde tillsammans med ett skickligt utnyttjande av terrängens fördelar uppväga motståndarens övertag i antal och utrustning. Endast detta kan dock inte förklara husiternas segrar. De kungligas styrkor utgjordes huvudsakligen av legoknektar, för vilka kriget var ett näringsfång. I striden med husiterna stod de dock inför en motståndare som inte endast stred av självbevarelsedrift, utan även motiverad av starka religiösa ideal.
Taboritisk hövitsman miniatyr|vänster|Härföraren Žižka I början av april 1420 valde taboriterna fyra militära hövitsmän. En av dem var Jan Žižka. Redan den 5 april ägde den första militära operationen rum: ett överraskningsanfall på den närbelägna katolska stödjepunkten Mladá Vožice. Hästarna och utrustningen som togs som plundringsbyte använde Žižka till att förstärka sin egen truppstyrka, som han kontinuerligt byggde ut och tränade i mån av tid. Efter två veckors uppehåll inledde taboriterna den andra fasen av sin våroffensiv. Efter att ha bränt ned staden Strakonice fortsatte Žižka till borgen Rabí, som stormades. Žižka lät på plats bränna sju tillfångatagna präster och tillfångatog även borgherrens söner. I maj fick taboriterna bud om att Prag hotades av en korstågshär ledd av kung Sigmund, varför de drog till huvudstaden.
I slutet av juni slog korstågshärens kontingenter stegvis läger norr om Prag. Genom Žižkas försorg uppförde husiterna snabbt en befästning på Vítkovberget utanför stadens oskyddade östra sida. I slaget på Vítkov den 14 juli anföll korstågsstyrkorna denna befästning, som försvarades av en liten grupp husiter under ledning av Žižka – enligt uppgift 26 män och tre kvinnor. I det kritiska ögonblicket, då anfallarna redan höll på att bryta sig in genom palissaderna, anlände husitiska förstärkningar som skapade panik i korstågsstyrkornas led och avgjorde slaget. På grund av detta bakslag upplöstes efter ett par veckor korstågshären och i augusti kunde taboriterna lämna Prag.
Žižka samlade förstärkningar i Písek och stormade därefter staden Vodňany. Han fortsatte sedan österut och inledde vid mitten av september belägringen av det kungliga fästet i Lomnice nad Lužnici, som intogs efter fyra veckor. Efter att ha intagit Nová Bystřice företog Žižka en snabb marsch till Horážďovice, som kapitulerade, och fästet Malý Bor, som intogs och brändes ned. Där fick han bud om att en kungatrogen styrka under befäl av Bohuslav av Schwanberg närmade sig. I sista stund hann Žižka ställa upp sin styrka till försvar på en närbelägen höjd med en befäst romansk kyrka. I slaget vid Malý Bor den 12 oktober slogs fienden på flykten. Efter slaget drog sig Žižka tillbaka till Písek för att samla förstärkningar och lämna kvar sårade. Nästa fas i höstens fälttåg inleddes genom belägringen av klostret Zlatá Koruna, som plundrades och brändes ned. Expeditionen återvände till Písek med fullastade vagnar. Den 12 november drog Žižka till Prachatice. Han ska ha lovat försvararna mild behandling om de öppnade portarna. Invånarnas trotsiga svar gjorde honom dock ursinnig. Samma dag klättrade taboriterna över muren på flera ställen, varefter en massaker på stadens invånare följde. I slutet av månaden drog Žižka till Prag för att stödja taboriterna i belägringen av den närbelägna borgen Říčany. Efter borgens kapitulation lät han bränna elva katolska präster. Den 10 december närvarade han vid en debatt i trosfrågor i Prag mellan de moderata praghusiterna (utrakvisterna) och de radikala taboriterna, vilket dock inte ledde till att klyftan mellan dem kunde överbryggas.
I början av 1421 vände sig Žižka åter mot Plzeň-området. Vapenstilleståndet i södra Böhmen med magnaten Ulrich av Rosenberg (tjeckiska: Oldřich z Rožmberka) gjorde det möjligt att utnyttja alla frigjorda taboritiska styrkor i fälttåget. Blixtmarscher och överraskningsanfall hörde till den grundläggande arsenalen i Žižkas offensiva taktik. De första målen var de rika klostren Chotěšov och Kladruby. För att göra upp med sin ärkefiende Bohuslav av Schwanberg belägrade därefter Žižka dennes borg Krasíkov. Bohuslav kapitulerade efter ett par dagar och gick senare över till taboriterna. Den 6 februari mötte Žižka upp med en stor styrka från Prag vid Dobříš. De förenade styrkorna avancerade under Žižkas befäl till Rokycany, som öppnade sina portar, och tog även borgen Vlčtejn i besittning. Den 14 februari inleddes belägringen av Plzeň och efter en månad ingick staden avtal om vapenvila till följande nyår. Den 15 mars slog husiterna läger vid det katolska Chomutov. Invånarnas och de tyska legoknektarnas hårdnackade försvar ökade anfallarnas skoningslöshet efter att de intog staden. Massakern i Chomutov hör till husitkrigens mörkaste kapitel. Detta följdes av ytterligare en blodig operation, då taboriterna den 1 april hjälpte sina allierade från Prag att inta Beroun. Efter stadens fall lät Žižka bränna 40 präster, inklusive tre lärde från Karlsuniversitetet. Därefter blev han tvungen att återvända till Tábor, eftersom sektbildningen i staden (pikarter, adamiter) under hans frånvaro hade gått så långt att det hotade taboriternas sammanhållning och disciplin. Efter en räd i skogarna i södra Böhmen lät han bränna 50 infångade pikarter i byn Klokoty som ett varnande exempel. Därefter anslöt sig Žižka åter till praghusiternas våroffensiv i nordöstra delen av landet. Chrudim kapitulerade den 28 april. Vid den fortsatta offensiven mot norr kapitulerade Dvůr Kralové och Trutnov. Därefter svängde Žižka av mot väster och trakten av Litoměřice. Den rika staden lockade honom. Till skillnad från andra rovgiriga hövitsmän traktade han inte efter det stora herredömet, eftersom det skulle vara svårt att försvara. På gamla dagar ville han dock skaffa sig något han kunde falla tillbaka på, gärna ett mindre kyrkligt gods med ett befäst herresäte. I detta syfte tog han över en mindre borg på en höjd ovanför byn Třebušín. Žižka lät under de kommande månaderna bygga ut borgen och gav den namnet Kalich (kalken). Från denna tidpunkt använde han detta tillnamn och bytte även ut kräftan i vapenskölden mot en nattvardskalk. miniatyr|stående|Žižkas vapensköld Hans anfall på Litoměřice var dock inte framgångsrikt, men han plundrade och förstörde de kyrkliga byggnaderna i den närliggande ärkebiskopsstaden Roudnice. I början av juni deltog Žižka vid lantdagen i Čáslav, där han valdes in i interimsregeringen, men skyndade sedan mot sydväst för att en andra gång belägra borgen Rabí, som på nytt hade besatts av de kungatrogna. Detta visade sig ödesdigert, eftersom han vid belägringen miste sitt enda kvarvarande öga. Žižka uppsökte läkare i Prag, men hans framtid som härförare var länge osäker.